Abisko singers gör London

På tågstationen i Plymouth klockan åtta igår morse. Observera hoppet i ögonen.

Så vårt flyg blev alltså inställt. Vi tog oss ändå till Heathrow med expresståget, på vilket de visade ett nyhetsprogram som uppmanade folk att inte åka dit. Det kändes sådär. När vi kom fram förstod vi varför. Då vi inte hade kunnat göra en ombokning, eftersom British Airways hemsida var överbelastad, fick vi inte ens komma in till terminalen för att göra en bokning. Volontärer i lila jackor stod vid ingången och motade tillbaka desperata människor som bara ville hem till jul. Det var väldigt Titanic, och jag bara väntade på att någon skulle ta upp en pickadoll och skjuta en annan i flytvästen.
Det var nära att vi accepterade läget, och diskuterade hur mycket whiskey vi skulle dricka under de många långa dygn som vi skulle få spendera på flygplatsen. Men Erika sket i reglerna och smet in på terminalen. Där skådade hon förödelsen; människor som helt tappat hoppet och låg i högar under foliefiltar. Av ren tur lyckades hon få tag i en hjälpsam arbetare som hjälpte henne att boka om våra biljetter. Till Sverige fanns bara biljetter till den 26:e, så vi tog en resa till Köpenhamn den 23:e. Förhoppningsvis blir det inte inställt.

 Nu har vi alltså tre dagar att spendera i London. Vi vill egentligen bara hem, men det positiva med det hela är att flygbolaget betalar vår vistelse. Så nu sitter vi i ett krispigt hotellrum på ett fancy hotell vid Westminster, efter att ha avnjutit en rejäl frukost. Läget kunde ha varit betydligt sämre. Det känns nästan lite för bra för att vara sant, och vi nojar över att BA ska försöka blåsa oss.
Vi liknar oss vid ett folkmusikband- Abisko singers - som av en händelse lyckats slå internationellt och blivit inbokade på ett alldeles för fint hotell, och väntar på att någon när som helst ska knacka oss på axeln och säga: "Ni ska inte vara här." Abisko singers köper öl på en Off license-butik och tar med till hotellet, beställer pizza (och bjuder med pizzaleverantören till rummet, men stoppas av receptionisten), spiller pizzasås på mattan och torkar noga efter oss (vi spelar folk, inte punk), förundras över att de har två dukar på borden och att det finns en ismaskin. Abisko singers på The Mint Hotell är själva definitionen av att vara en val på slottet.

Tack fina Karolina/Brall-Byxan för bilderna!
Idag ska vi traska runt i London. Vi tänker att vi går uppåt, sen till vänster. Imorgon blir det höger.

So fucking punk

Imorgon börjar resan hem till Sverige. Med lite tur kanske jag till och med sitter i köket på Marklandsgatan, med en liten katt i famnen, vid den här tiden om ett dygn. Men antagligen kommer vi få sova på Heathrow due to the fucking snow.

Sista dagen spenderades med födelsedagsfirande för fina Karolina. Sista lördagsnatten, alltså igår, spenderades på White Rabbit diggandes till rockmusik och efterfest med D's band. Jag och Erika började planera vårens launch av vårt punkband The Shrieking Shags, och hur vi ska ta över hela den brittiska garageband-scenen. Det är ju en av de där drömmarna som jag ändå haft sen jag var 15; att lira skränig musik byggt av tre ackord och krossa ölflaskor mot pannan på scen. Men vid femton års ålder var jag inte redo för punken. Då hade jag läxor att göra. Jag har läxor nu också, men har förstått att punken och dess plats i mitt liv kanske är en ännu viktigare läxa att lära.

Huruvida The Shrieking Shags kommer att nå sin fulla potential är dock osäkert. Jag menar; jag är Ebba Grön, Erika är Millencolin. Hur ska våra artistiska visioner någonsin kunna mötas?

Plymouth: flipp eller flopp?

Nu är det snart bara en vecka kvar av första halvlek i Plymouth. Jag tänkte att det skulle sitta på sin plats med en liten hiss och diss-lista, eller som vi säger på Trematon Terrace: ”Är det flipp-eh, eller flopp-eh?” Vi börjar med det tråkiga; top-fem floppar (där 1 är lika med femte plats, och 5 är lika med första plats):

1. Separationsångesten.
   Ja, jag kommer ju tillbaka till vår, men det är ändå så mycket som inte blir sig likt. Familjen kommer splittras och vi måste lämna Trematon Terrace.
2. Bankkortet som försvann.
   En automat svalde mitt kort, helt omotiverat. För detta fick jag betala 400 spänn för att få ett nytt från Sverige. Detta kort kom till Exeter, och då jag inte hade möjlighet att ta mig dit skickades kortet tillbaka och spärrades. Ytters frustrerande.
3. Pulverkaffet.
   Ni vet vad jag skulle kunna göra för lite bryggkaffe. Just det; mörda.
4. Kylan.
   I synnerhet den fruktansvärda första natten då vi ännu inte hade täcken. Trots tappert skedande med Johanna var kölden olidlig (kanske för att Johannas andra talang, utöver skedande, är att sno åt sig påslakan).
5. Oengagerade elever.
   Alla är inte oengagerade. Men många. Varför spendera så höga skolavgifter och ta lån för något som man inte brinner för?

Top-tio flippar (där 1 är lika med tionde plats och 10 är lika med första plats):

1. Sam's Accommodation office (eller The SS Fuckommodation office)
   De må vara fascister, kapitalister och allmänt obehagliga, men Lovely Brenda, Crazy Ken och Two-Faced Tessa har ändå gett oss diverse skratt.
2. Forty-Five.
   Vintage möter café på Ebrington Street (lilla, lilla London). Där åt vi fetaost-panini, köpte klänningar och lekte med leksaker. Tills de stängde cafét och byggde ut affären istället. Men det var kul medan det varade.
3. Barbicandagarna.
   På det senaste har det blivit färre och färre av dessa dagar, antagligen för att både plugg och köld har ökat. Men i början hängde vi där ofta. Wongle's Tearoom med böckerna, det första caféet vi besökte. Stället med borden och stolarna som gör Erikas favorit-cappuchino. Chocachinos där Johanna går för att stilla sitt beroende av varm choklad, och bluesbaren där jag och Erika spenderade en bakisdag i solskenet med hamburgare och Corona.
4. Födelsedagen.
   Jag fyllde 24. Morgontårta på sängen, middag på restaurang, fina presenter, eminent sällskap, dans på Mutley Crown. Det var en fin dag.
5. Mutley Plane (aka Tragikens aveny)
   Det må vara stökigt, bökigt, helt i avsaknad av smak i både inredning och musik. Men det är vår gata. Där finns Boomerang där vi sjöng karaoke en gång. Och Junction där man hittar Plymouths svar på ”alternativ musik”.
6. D
   Springsteen, kepsen, teet, macheten, rösten, whiskeyn och det gråa håret.
7. Lee Miller.
   Det finns inget att säga som inte redan blivit sagt. Missat mina kärleksförklaringar till denna underbara människa? Kolla äldre inlägg.
8. Nya vänner.
   Grabbarna på Clifton Street och i det smutsigaste huset i världen. Filmkvällar, jam sessions, utekvällar på Ride och Firefly. Need I say more?
9. Trematon Terrace.
   Det klassiskt brittiska huset med heltäckningsmatta och motsträviga element. Men framförallt familjen som bor där. Rollspelen, jargongen, sconesen, soffön, Karolinas hårddisk, den totala avsaknaden av censur. Men inte det stökiga köket med mögel på maten. Där går gränsen.
10. Känslan. Har sagt det förr, säger det igen; ingen gravitation, ökad kreativitet och lust till livet.

Beslutet

Nu är det alltså beslutat. Jag stannar i Plymouth i vår. Det känns super-duper-kul. Nu ska vi bara hitta en plats att bo, men det löser sig förhoppningsvis. Det blir självfallet inte samma sak. Inte samma hus, inte samma familj, inte samma känsla av att vara nykär. Men det är en andra chans att få gjort saker som jag ännu inte tagit mig för, till exempel åka till Cornwall och upptäcka Oceana (hur värt det nu är).

En och en halv vecka kvar av vistelsen för denna gång. Och jag längtar hem till Sverige. Det kommer kännas tusen gånger bättre att komma hem när jag vet att jag ska få åka tillbaka. Men först blir det julemys med familjen, och nyårsfirande i Göteborg. Längtar!

Nedräkning

Två och en halv vecka kvar. Sinnessjukt.

Veckan har varit ett enda långt efter-essä-firande som vi gjort oss väl förtjänt av. Imorgon börjar plugget inför seminariet. Och hela den här dagen känns lite off. Jag tycker inte om den.

Idag var sista lektionen med Lee Miller. Det känns tungt. Jag och Johanna fick fin feed-back på vårt performance, samt en extra personlig hälsning att han var stolt över oss. Jag skrev ett mail till honom; ett sånt där klyschigt "Döda poeters sällskap"-brev där jag med stora dramariska ord berättade hur mycket han betytt för mig. Han svarade med ett ganska långt mail tillbaka. Han sa att han skulle sakna mig. Det värmde.

Ikväll blir det Sagan om Ringen. Igen. Jag är egentligen alldeles för rastlös, men det kanske är bra med lite skön hemmakväll. Te, macka, gott sällskap. Vad mer kan man begära?

Kort om en tjej

Rösten. Gitarren. Texterna.

The one and only Karolina Nordman ägde aftonen på Fortesque. Knäpptyst när hon fyllde salen med sin musik. Inte ett öga torrt.

Vad kan jag säga? Tjejen kan sina grejer. Definitivt ett Plymouth epic moment.

Om framtiden

Essän klar! Nöjd skulle jag inte kalla mig, men förhoppningsvis får den godkänt i alla fall. En stor tyngd har lyfts från mina axlar, och de andras, vilket firades med lite Vänner-maraton så här på eftermiddagen. Vi har två veckor på oss att förbereda vårt seminarie till Playwritingen, men nu tänker jag faktiskt inte plugga på minst två dagar. Just nu håller vi på med storstädning inför husinspektion imorgon. Sen ska vi gå ut och fira lite.

På fredag har vi ett möte med vår handledare för att prata lite om våren och kurserna. Jag tror att jag har bestämt mig för att stanna en termin till. Det är blandade känslor. Jag får ofta en stark hemlängtan och vill bara vara med mina vänner i Göteborg. Men samtidigt tänker jag att det är under en begränsad tid som jag i så fall skulle vara borta. Det är ju bara två och en halv månad och det kan man leva med. Klart att jag har mycket som drar i Sverige, inte minst Bataljonen och eventuella scenskolesökningar, men jag vill bara inte hacka lök på Paprika i februari och undra varför jag inte är i Plymouth.

Synd och skam är det att favoritfiket på Forty-five stängde förra veckan. Det är också rätt trist att studenterna i den fysiska teaterkursen är omogna och hämmade (varför är ni här om ni inte tänker hänge er?). Men utöver det är listan över Plymouths negativa sidor inte så lång.

Jag menar; tänk att få de där extra månaderna i Lee Millers närvaro, få hänga med grabbarna grus, jobba med fysisk teater, skriva pjäser, sukta efter D, få tummen ur och åka till Cornwall, gå på bio på Plymouth Art Centre. The list goes on and on.

Jag förstår att det inte kommer bli detsamma som hösten. Halva behållningen är ju familjen på Trematon Terrace. Som min vän Erika beskriver det; "det kommer att bli lite som en scones-söndag efter en stor lördagsfest." Men det är okej med mig, för om det skulle vara mycket tråkigare så kommer jag i så fall se fram emot att komma hem till Sverige for real. Så se där; nothing to loose.

Om den där pojken en gång till

Jag gråter alltid på fredagar, och det är av en anleding och en anledning enbart: Lee Miller. Antingen är det för att jag får träffa honom och ta del av hans visdom, eller att jag inte får det (som idag, då jag prioriterar att stanna hemma och skriva min essä).

Lee Miller är en person man blir kär i. Inte på det sättet att man skulle vilja ligga med honom eller ha en romantisk relation till honom - det skulle bara förstöra. Vad jag skulle vilja ha av Lee Miller är följande; jag vill höra det där ljudet från min telefon när jag får ett sms, öppna det och se att Lee har skickat ett skämt till mig. Och så skickar jag ett skämt tillbaka. Och så skickar han ett till. Det jag vill ha av Lee Miller är en jargong. För det är bättre än allt annat; en jargong med en människa man tycker om.

Detta kommer naturligtvis aldrig hända. Men han är min Facebook-vän i alla fall. Och istället för att skriva "Kind regards" i slutet av sina mail skriver han "x". Och jag tänker att det är ett steg i rätt riktning.

Om potentiell perversion

Jag gillar inte order "perversion", men då vårt språk ännu inte uppfunnit ett mindre dömande ord för sexuella avvikelser så kommer jag att använda mig av det idag.

När jag var liten, kanske åtta, så gick Bert på TV för första gången. Jag var då hooplöst förälskad i Berts bästa kompis Åke som skulle föreställa 12 år. Jag skulle nog vilja påstå att Åke var en av mina första stora TV-kärlekar. När jag nu har sett Bert på nytt (Karolina's hårddisk är ett paradis av TV-serier) så gjorde jag upptäckten att jag fortfarande kände mig attraherad av Åke. Frågan lyder; är detta OK?
I verkligheten så är Oliver Loftén, som spelade Åke, sju år äldre än jag, och när Bert spelades in var han 15. Men faktum kvarstår ändå att jag nu, 24 år gammal, kan känna pirret i magen över ett gossebarn som ska föreställa 12. Inte så att jag ens skulle tänka tanken att vilja ligga med honom, men ändå; ett pirr .
Har Åke plötsligt blivit Nabokovs Lolita till min Humbert Humbert? Vilket osökt leder mig till nästa frågeställning; är detta en perversion? Eller är det enbart konsekvensen av nostalgi? Ett reflexivt sinnesminne - stimuli, respons - som ligger utom min kontroll?

Nu inser ju jag att detta inlägg läses av en begränsad skara, bestående av mor min, familjen på Trematon Terrace, Siobhan (som översätter med Google Translate) och kanske nån hemma i Sverige. Jag förväntar mig inte att någon ska svara eller känna igen sig, och jag hoppas innerligt att ingen misstänker mig för pedofili. Tänkte bara att frågan kunde vara av intresse.

Dagens...

Dagens downer:
Att jag blev tvungen att spärra mitt kontokort och beställa ett nytt från Sverige efter att en automat igår kväll beslutade sig för att sluka mitt kort helt utan anledning. För detta måste jag betala 400 kronor, samt åka till Exeter för att hämta ut kortet. Kul liv.

Dagens ångest:
Essän som inte vill engagera mig.

Dagens varma känsla i magen:
Tanken på julen på Trematon Terrace; med lussebak, Tommy Körberg och Sunes Jul.

Dagens klippa:
Joel. Som bortprioriterar sin egen essä för att klä på sig ballerinakjol och ställa upp i vårt performance.

Dagens lyckorus:
När Lovely Lee Miller säger till oss efter performancet: "This was creepy and disturbing. You have ruined my evening, in the best way possible."

Uppdatering

Trematon Terrace har fått tillökning denna helg, i form av Hanna Kyhles eminenta närvaro. Det känns kul. Jag har visat henne Plymouth. Det tog fem minuter. Igår såg vi Harry Potter i en nästan tom biosalong. Sen gjorde vi Mutley Plane (tragikens aveny) för att sedan dansa dansen på Rum Bar. Vi snubblade hemåt med regn i håret och kebab i handen kring klockan fyra.
Idag har jag och Johanna repat vårt performance som vi ska visa på måndag kväll. Det blir sjukt läskigt. Vi kommer att sjunga en trallvänlig visa om hur många olika sätt våra kroppar kan utnyttjas sexuellt, dricka vinglas med fejk-sperma, utföra våldtäkt med bananer, avslöja intima hemligheter, för att sedan avsluta det hela med en dans med Joel i ballerinalkjol och ett fett manifest i SCUM-anda. Jag är nervös.
Essän har jag lagt på is, såhär tio dagar innan den ska lämnas in. Tar itu med den for real nästa vecka. Det är så lätt att bli distraherad. Det finns så många saker jag hellre ägnar min tid åt; skriva för playwriting-kursen, komponera sånger om porr klockan fyra när jag inte kan sova, umgås med grabbarna grus (som har varit i Paris hela veckan), dricka te med damp-D och lyssna på Springsteen, kolla på Vänner för hundrade gången. Så mycket Plymouth, så lite tid.
Imorgon repar vi igen. Kanske blir det en tripp till Ebrington Street eller Mount Edgecomb.
Ikväll kommer pojkarna hem, så vi ska hänga. Jag är glad.

Om separationsångest

Future approaches. Det går så fort. Och fortare kommer det gå de kommande veckorna med essäer som ska skrivas, seminarier som ska förberedas och performances som ska genomföras. Essän och seminariet intresserar mig inte ett dugg, och jag vill bara lägga all energi på det performance som jag och Johanna ska göra till vår "Sex and gender"-kurs. Det ska framföras måndagen den 22:e, och vi har inte kommit igång än. Det kommer att bli en stressig vecka präglas av sexuell analys och porrskador. Ser fram emot det.

Det är en underlig sak att vara här. Första månaden var en stor omställning, och i bakhuvudet fanns hela tiden en längtan efter ett romantiserat Göteborg. However, nu har en annan känsla infunnit sig. Jag har varit med om detta förut. Det skedde när jag flyttade från Malmö till Katrineberg, från Katrineberg till Göteborg och nu från Göteborg till Plymouth.
Man anpassar sig.
Kroppen, hjärnan, hjärtat acklimatiseras till den nya miljön, tills man plötsligt kallar det nya för "hem". Naturligtvis är en stor del av behållningen med den här upplevelsen min härliga Plymouthfamilj; Johanna, Erika, Karolina och Joel. Och det är så skönt att veta att man har någon hemmifrån som man kan dela upplevelsen med. Men sen finns det ett par saker som inte kommer att följa med hem;
Måndagkvällarna på Mutley Crown, de obskyra garagebanden på The Junction som alla låter likadant, Chocachinos där de gör världens bästa varma choklad, Ebrington Street, de underbara lärarna (inte minst the one and only Lee Miller), och de härliga människorna man skapat relationer till: Siobhan, Jo, Jon och Max.
Att vara i Plymouth är till stor del som att ligga i koma. Min kropp är kvar i Göteborg för det är mitt hem, men mentalt befinner jag mig i en surrealistisk dröm somn är Plymouth. Det är lättare att vara i nuet här. Existensen kretsar inte bara om att vara påväg någonstans och göra saker med sin tid bara för att fylla sitt liv med något. Det där tänket finns inte riktigt här. Gravitationen här är inte lika stark, och ramarna för vad man kan göra, vem man kan vara, har expanderat.

Vad mer kan jag säga? Separationsångest, alltså.

Sommaren 2006

Det var sommaren 2006. 
Förändringarnas sommar.
Jag var 19 år.
Varma, romantiska nätter i Köpenhamn gick från att vara underbara till ångestladdade. De stora känslorna hade svalant, och ersatts av lusten till något annat. För mitt första förhållande var sommaren 2006 början på slutet. Men för min egen utveckling var det bara början. Det var sommaren innan Katrineberg; känslan av att vara påväg någonstans, rädslan för allt man skulle lämna bakom sig.
Men framförallt var det vattenpipans sommar.
Kebabmåndagarnas umgänge i Andys källare hade ersatts av vattenpipan på våra uteplatser, och det var flera gånger i veckan. Jag, Ted, Andy, Poppy, Linn, Jesper, Nisse, Hanna, Negin, Karl-Axel. Och vattenpipandet varvades med trippar genom stan till Nama där Ted jobbade som sushikock. Och ändlösa timmar framför konstiga klipp på datorn. Och jag bar tröjor med allt för djupa urringningar. Och nätterna spenderade jag hos Poppy i hennes stora, sköna säng. Eller hos Nisse där vi somnade framför "Pirates of the Caribbean". Den sommaren var lång, och det behövde den vara. Fan va kul vi hade.

Och ja; jag har gått in på min gamla Bilddagbok och blivit nostalgisk. Stäm mig.

Från botten till toppen

Det var inget fel på femte november. Det var en fin afton. Men så fort det blev sjätte november kom motgångarna.
Kvällen började så bra, med samkväm och jammande med gossarna i världens smutsigaste hus. Sen gick vi ut; först Ride sen Firefly (surprise, surprise). Och det var efter tolv någon gång som allt gick åt helvete.
Det var bara jag och Erika kvar av gänget när klockan var över tre. Och en massa desperata pojkar såklart. Kvällen dog. Men det värsta kom när vi skulle gå hem, och jag märkte att någon snott min jacka. Och detta var inte bara vilken jacka som helst; det var min vackra nyköpta 900 kronors jacka (så mycket pengar har jag aldrig lagt på kläder) som jag älskade. Det sjukaste var att jag nästan kände på mig att det skulle hända redan när jag kom in och tog av mig jackan, för jag tömde alla fickor på saker och la dem i min väska (vilket jag nästan aldrig gör). Erika var en riktig guldklimp när hon hjälpte mig leta, men efter ett tag insåg vi att det var lönlöst så jag fick vackert gå hem med bara armar och på vägen säga "Fuck you in the brain" till alla slemmiga män som ville ligga.
Vi kom hem i alla fall, och jag befann mig någonstans mellan skratt och gråt. Då gjorde vi en soffö och tittade på "Vänner". Det gjorde mig gladare. Vi somnade när klockan nästan var sex.

Efter en sådan miserabel afton kan man tro att det skulle vara omöjligt att vara glad idag, men då skulle man tro fel. Johanna och Karolina var riktiga pärlor när de överraskade mig och Erika med frukost på sängen för att muntra upp oss. Och efter en sådan start på dagen blev det bara bättre och bättre. Vi gick till Ebrington Street, också känd som "lilla, lilla London", där vi kollade vintage och fikade tills solen gick ner. En underbar lördagseftermiddag, helt enkelt. Och ikväll bjuds det på "V för Vendetta" hemma hos Jon och Max. Det blir guld.

Imorgon ska jag plugga. Jag lovar.

Remember, remember the fifth of november...

Veckan har varit upp och ner.
Förra helgen var fin, trots att både jag och Karro saknade utklädnad till Halloween. Vi fick i alla fall avnjuta upplevelsen av andras fyndiga kostymer, bland annat Jon som var utklädd till Dundermusen (men som bytta om till vanliga kläder efter klockan tolv; inte riktigt kosher).
Måndagens fysiska teaterlektion var en av de bästa hittills, trots att förkylningen ännu inte lämnat kroppen. Kvällen spenderade jag och Karro jammandes med Jon, Max, deras vänner och flera glas vin. Fin afton, följd av en mindre fin tisdag som sovdes bort i soffan på Trematon Terrace.
Onsdagen och torsdagen var en dimma av pluggångest och åldersnoja.
Idag har naturligtvis varit bättre, helt och hållet tack vare Lovely Lee Miller. Vi kom nyss hem från storhandling på Tesco; svettiga, blöta och ömma i musklerna.

Det är den femte november idag, det vill säga Bonfire night här i England. Stan kommer att stå i lågor under ett täcke av fyrverkerier, vilket vi ska beskåda i gossarnas sällskap från ett tak. Sen blir det jammande. Därefter får vi se var natten tar oss; kanske spränger vi något eller slår nån på käften i sann "V för Vendetta"-anda. Fast antagligen slutar det på Firefly som vanligt.

I vilket fall som helst värmer jag upp till det här.

Om världens bästa människa

Idag fick Lee Miller mig att gråta.
Två gånger.
Hela hans framtoning är ett enda fett brandtal; glöm Independance Day, glöm Braveheart, Lee Miller is the shit! Idag uppmanade han oss alla att gå ut och tända eld på saker, att göra förändring. Han vågar vara politiskt inkorrekt och radikalt, fundamentalistiskt feministisk, och han lyfte verkligen mitt humör efter onsdagens mentala våldtäkt.
Visserligen är det lätt att bli uppgiven på fredagens lektioner, när man inser problematikens omfattning. Som Lee säger: "Life's shit and then you die, but you might get something nice for Christmas in the meantime." Men framförallt är jag bara så tacksam över att det finns människor som Lee Miller, och att det finns människor som klasskamraterna i hans kurs (alla blev fly förbannade när jag berättade om vad som hade hänt i onsdags).
Lee Miller gör mig stark, och jag väljer att avsluta dagens blogginlägg med en uppmaning från honom:
"Go out and set fire to shit!"

Orkanen Glenn

Det känns hela tiden som att man är påväg. Vardagen, dagarna, är bara steg i riktning mot något annat. Som att hela sommaren var en väntan på England. Och när vi kom till London i början av september så var det en längtan efter vardagen i Plymouth. Och nu är jag här.
Vi har fått en vardag; en vardag som jag är väldigt nöjd med. Vi har ungefär halva vistelsen kvar, och tiden börjar gå fort. Hemlängtan känner jag inte av lika mycket, då jag börjar bli bekväm i Plymouth, men idag började jag ändå tänka på hur det kommer vara att komma hem.

Å ena sidan längtar jag tillbaka till Göteborg, men samtidigt vet jag inte vad för slags Göteborg det är jag kommer hem till. När jag åkte därifrån såg det ut på ett visst sätt. Jag hade en umgängeskrets, en sysselsättning, ett jobb, en relation. Inget av det är sig riktigt likt längre. Jobbet har jag inte, Bataljonens hjärta pumpar utan att jag ger det hjärtmassage, relationen tog slut, och umgängeskretsen är ganska splittrad. Orkanen Glenn blåste plötsligt igenom livet och skakade om verkligheten så som man hittills kännt till den. Kvar finns fragment - visserligen underbara fragment - men inget är sig ändå likt. Jag ser inte det som något nödvändigtvis negativt. Det är bra med förändring. Men det är fortfarande ovisst. Jag var liksom inte beredd på Glenn. Eller, jag visste kanske att han var påväg, men jag hade inte byggt ett skyddsrum.
Men å andra sidan; jag ville kanske inte ha ett skyddsrum.

Om att rulla i bajs

Jag har gått i skolan i en månad nu. Och hittills har allt varit smooth sailing. Jag har skapat en del ytliga bekantskaper med människor som verka reko, men det är ännu för tidigt att säga att man "känner" någon. Varje gång jag hamnar i en ny konstellation av människor undrar jag när tillfället ska komma då vi lär känna varandra på en djupare nivå. Ni vet, den där saken som någon säger, eller frågan någon ställer, som handlar om mer grundläggande saker än väder och fester, och som tvingar alla att avslöja sina egentliga åsikter.

Det tillfället kom idag.

Onsdag förmiddag. Lektionen är skrivande för performance. Vi hade i uppgift att skriva en monolog utifrån en viss typ av karaktär. Jag skrev en text om sexuellt övergrepp och manligt gudskomplex (för omväxlings skull?) som jag läste upp. Den verkade uppskattas för sin brist på censur, vilket såklart var trevligt. Killarna - i synnerhet en av dem - tyckte att det var intressant att jag skev ur mannens perspektiv för att han på ett sätt kunde känna igen sig. Eller som han uttryckte det:
"You know how blokes think with their dicks."
Det provocerade mig lite så jag svarade att jag inte gillade det uttrycket, och att män inte hade monopol på sexualdrift; "I think with my cunt all the time".
Atmosfären i rummet ändrades på två sekunder. Killarna såg lite förvirrade ut. Vår lärare föreslog att vi skulle fortsätta diskussionen om genus i skrivande eftersom det är ett viktigt ämne.
Då bröt helvetet loss.
Många tjejer uttryckte sitt förakt för feminism och menade att "tjejer tjatar om jämnställdhet men är faktiskt gjorda för att fosta barn och tycker egentligen om att killar betalar på dejterna". Diskussionen berörde alla områden; arbetsplats, pornografi, barnuppfostran och så vidare och så vidare. Vid ett tillfälle tog jag upp frågan om kroppsbehåring, varpå killen jag nämnde förut jämförde tjejer som har håriga ben med killar som rullar i bajs.
Överlag var det hela väldigt typiskt; tjejerna delades in i läger och argumenterade sinsemellan medan de flesta killarna såg uttråkade ut och låtsades som att det inte rörde dem. Och det är inte lika lätt att argumentera på engelska. Det frustrerade mig och jag använde kanske fler svordomar än vad som var nödvändigt, men jag vill ändå tro att jag gjorde min röst hörd på ett något sånär civiliserat sätt. Jag vet att man inte kan ändra någon som inte vill ändras, men jag kan bara inte hålla käften.
Och jag försöker vara positiv; tänka att man gör en förändring bara genom att säga ifrån. Men det är deprimerande att veta att jag återigen kommer vara stämplad som "den arga feministen", och att allt jag gör eller skriver hädanefter kommer framkalla suckanden och ögonrullningar.
Jaja. Det är en never-ending kamp, och det är bara att bita ihop. Imorgon är en annan dag. Framförallt är fredag en annan dag och då får jag träffa Lee; den enda vettiga männsikan i Plymouth. Kanske den enda vettiga i England.

Ikväll blir det mys med scones och umgänge med John och Max. Men först ska jag duscha bort dagens mentala våldtäkt.
Och dessutom är jag ju lika äcklig som en kille som rullat i bajs.

Rapport från soff-ön

Jag sitter i soff-ön på Trematon Terrace med smärta i halsen och slemm i näsan. Blir jag någonsin frisk?
Idag regnar det. Vi har haft en himla tur med vädret hittills, men nu blir jag rädd varje gång det regnar att det aldrig ska sluta. Det är ju tydligen så vintern ser ut här.

Stressen börjar sakta äntra min hittills så avslappnade vardag, och nu börjar jag faktiskt bli tvungen att styra upp. Men det känns också bra med lite struktur.

Vi har skaffat nya vänner; Max och John, som kanske ska flytta till Stockholm. De lär oss engelsk slang och var man kan hitta maffian i Plymouth, och vi lär dem om vem Håkan Hellström är och vad Basshunters låtar handlar om på svenska. Kulturellt utbyte när det är som bäst.

Idag ska Plymouthfamlijen ha privat workshop med en kille som heter Johnny. Han läser magisterexamen och ska leda oss i devising som vi kan ha användning av när vi kommer tillbaka till Götet. Ikväll blir det scones och kamratlig gemenskap. Efter jag har pluggat klart, alltså.

Det var den veckan

En underbar vecka har kommit till ände.
Nu sitter jag åter här på Trematon Terrace och avslutar veckan, och inleder en ny, tillsamans med familjen och Lara Croft (gitarren). Veckan har fyllts av födelsedagsfirande, performance, brittiskt kammarspel, umgänge med Robert Lyons, biljardspel, nya vänskaper med Fraser, John och Max, första kvällen på Students Union, mys i soff-ön och Kvarteret Skatan.

Och någonstans i allt detta har plugget på något sätt blivit bortprioriterat. Men nu är det dags för nya tag, och jag ska göra bättre ifrån mig från och med imorgon. Eller från och med tisdag. För imorgon ska vi kolla in stans största klubb.

Om en annan pojke

Lee.

Varför ställde du in lektionen idag?
Jag är i stort behov av kollisionen som uppstår när dina hjärnvågor slår ihop med mina och bildar ljuv, musikalisk revolt. Och jag vill inte, vill verkligen inte tänka på att jag om två månader inte får träffa dig mer. Idag var en bitter försmak av hur det kommer kännas under alla framtida fredagar då du inte kommer finnas där för att påminna mig om att jag är en konstruerad konsekvens av YouPorn-generationen.
Du är den strikta abedissan med linjalen riktad mot all världens kukar som gapar efter lite mer än de faktiskt förtjänar.

Lovely Lee Miller; du är mentorn, ljuset, komikern, nutiden, framtiden.

Och jag gillar din mössa.

Om en pojke

Då fyllde jag alltså 24. Det känns helt okej, bortsett från att jag blev kallad Granny Mandy när jag avslöjade min ålder. Men men. I övrigt var födelsedagen finemang. Middag i hamnen med familjen som gav mig de finaste presenterna ever, och sen ett hålligång på Mutley Crown och Firefly med det brittiska sällskapet.

Dagarna som följde blandades av plugg och partaj i en enda härlig röra. Igår träffade vi vår lärare från GU, Robert Lyons, som är här och lär ut Brecht till en av klasserna. Först åt vi lunch med honom på förmiddagen och sen gick vi på teater på kvällen. Han vet hur man lyser upp ett rum, den gode Lyons, och det var lite som att få en smak utav Göteborg att ha honom här.

Veckans höjdpunkt var mötet med min nya favoritperson; killen som säljer The Big Issue (Englands svar på Faktum). Han brukar stå, glad i hågen, med sina tidningar som han marknadsför genom att sjunga poplåtar med något modifierad text. Till exempel den här versionen av Beyoncés Single Ladies:

If you like it then you shoulda buy the Big Issue
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh-ohoh

Eller Rihannas Umbrella:

You wanna buy the Big Issue-Issue-Issue
Ey-ey-ey

Han verkade som min typ av kille så jag köpte en tidning av honom. Han frågade var jag kom från, och sa att jag var vacker. Jag sa att han hade en fin sångröst. Kemin gjorde den svala höstluften tjockare. Vi småpratade. Sen sa jag "See you later, luv" och han svarade, med den där oemotstånliga brittiska charmen: "You come and see me whenever you like, sweetheart."
Och jag gick därifrån, svag i benen och rosig om kinderna.
Jag tänker mig att det är början på en underbar vänskap.

Födelsedagar

Förra året, den 18 oktober 2009, fyllde jag 23. Jag var i Malmö på förmiddagen och blev firad av familjen min. Sen åkte jag hem till Göteborg där mina vänner Elsa, Emma och Josefine väntade på tågperrongen med födelsedagssång och överraskningsfirande. Tyvärr gick jag av på andra sidan tåget och missade dem helt, varpå Josefine ringer mig i viss desperation, men försöker låta oberörd, och ber mig stanna där jag är. Sen kom de och hämtade mig. Jag fick presenter och så tog de med mig till Kellys där jag behandlades som en kung med öl och pizza. Därefter åkte jag hem och blev firad, en tredje gång, av Micke. Det var en fin födelsedag.

2008 fyllde jag 22. Då bjöd Micke mig på sushilunch, innan han var tvungen att åka någonstans (jag minns inte var). Jag spendrade då dagen för mig själv, i spänd förväntan på alla telefonsamtal jag skulle få från mina vänner.
Inga sådana samtal kom.
Jag parkerade mig i soffan på Penny Lane och såg på TV hela dagen. När klockan närmade mig 22 på kvällen skrev jag på Plural att jag officiellt betraktade mig själv som bortglömd. En timme senare ringde Emma. Sen kom smset från Jossan. Det var en mindre bra födelsedag.

2007 fyllde jag 21. Jag hade fått en ring på fingret kvällen innan och var allmänt hög på kärlek. Om jag inte minns helt fel så tror jag att vi framförde vårt visprojekt den här dagen. Och att vi kanske repeterade inför performancet "Håll ångan uppe" som vi sedan visade upp i Varberg. Det performancet blev en ganska stor katastrof, men natten som följde var en av de bästa någonsin. Men det är en annan historia.

2006 fyllde jag 20. Då var jag på Katrineberg, och vi hade nog sett "Tribadernas natt" på Teater Halland. I övrigt var det en ganska händelselös dag.

2005 fyllde jag 19. Då firade jag hemma i Malmö. Mina vänner kom på middag, även min dåvarande pojkvän. Han var ganska uppklädd, med slips och allt. Och när han såg att alla andra var mycket mer informella så tror jag att han skämdes lite för han tog av sig slipsen. Det året gav Sandra mig en biljett till Laleh som spelade på KB samma kväll. Men jag kände inte att jag kunde gå eftersom jag hade gäster, så jag gick inte.

2004 fyllde jag 18. Hela dagen var insvept i en underlig känsla av att en bomb kunde släppas på mig när som helst. Jag åt middag hemma. Sen gick jag nog ut på krogen, och mamma sa till mig att gränsen för hur mycket öl som är bra att dricka brukar ligga vid 2 stycken.

2003 fyllde jag 17. Och jag har faktiskt inget minne av den här dagen. Men jag vet att det är sista gången jag upplever det där födelsedagspirret.

2002 fyllde jag 16. Då tog Maja och Sandra med mig till Kajplats för att titta pån The Mo. Jag hade på mig min favorittröja; en grön T-shirt med ett tryck av Alfred Hitchcock.

Därefter flyter minnena ihop. Jag vet att det var ett år som jag fick min första mascara, ett år när Maja och Py kom hem till mig tidigt en morgon för att fira mig men att jag var sjuk i halsfluss, ett år när jag fick ett pappershjärta som mamma klippt ut och som satt på väggen i mitt rum flera år efter det, ett år då jag hade letat fram min present (en Barbiedocka) innan den var inpackad trots att mamma hade sagt till mig att jag absolut inte fick snoka i den stora papperspåsen i hallen där den låg.
Jag tror att min bästa födelsedag var när jag fyllde 16. Eller den gången då jag bland annat fick soundtracket till Pulp Fiction av mina föräldrar, och teckningar av mina syskon. Hela den dagen hade en bra vibb.
Det kanske var när jag fyllde 15. Eller så var det också 16.

Vad den här födelsedagen kommer utformas till är ännu ovisst. Men den har börjat bra med sång och tårta på sängen från Plymouthfamiljen.
Och än är jag fortfarande 23.
Blir inte 24 förrän vid klockan 22 ikväll.

Tre år senare

När jag tänker på just den här dagen, den 17 oktober, för tre år sedan så är det inte mycket som är sig likt om man jämför med idag. Men så är det väl oftast när man tänker tillbaka på var man var för tre, fem, åtta år sedan eller när som helst. Det har hänt mycket på tre år; andra året på Katrineberg, första året i Göteborg, andra året i Göteborg, Bataljonen, produktionerna, jobben, Dramatiken (både kursen och tillstånden).

Just idag - den 17 oktober 2010 - är det ingen speciell dag alls. Det är en städdag inför att de facsistiska mäklarna ska inspektera lägenheten imorgon. Så det är en ganska trist dag. Och lite smutsig. Jag har inte ens duschat än.
Men jag minns den där dagen för tre år sedan mycket väl, nästan i detalj, för det var en bra dag.
En dag som alltid kommer att ha lite mer betydelse än andra dagar.
Dagen innan jag fyllde 21.

Lovely Marina

Marina Abramovic är en av världens mest kända performancekontnärer. Hon gjorde nyligen ett performance på MOMA i New York som var tre månader långt, och nu är hon i England där hon gett två föreläsningar (de enda gon ger). Den ena var på Tate Modern i London. Den andra var på Plymouth University. Vi fick se henne igår, och det var faktiskt ganska mäktigt. Det var en av de där upplevelserna då jag tvingas konfrontera och utmana mina åsikter om vad som är konst. Jag uppskattar hennes performance, antagligen för att jag aldrig hade kunnat göra något liknande själv. Mycket av det är helt extremt galet, men det behövs människor som vågar skaka om och tänja på gränserna för vad som är acceptabelt och friskt beteende. Jag respekterar hennes förakt för teaterns falskhet, även om jag inte alltid förstår det. Det som provocerar mig mest med henne - antagligen för att jag avundas det - är att hon tar sig själv på största möjliga allvar. Det är inte ofta man ser en människa med modet att brinna så helhjärtat. Och det är fascinerande!

Kolla in: http://www.guardian.co.uk/artanddesign/2010/oct/03/interview-marina-abramovic-performance-artist

Efter föreläsningen gick vi till en ungersk pub/restaurang (som spelade hits från början av 2000 - väldigt ungerskt). Vi fick intrycket av att det inte gick så bra för den då vi var de enda där som åt och det var ändå fredagkväll. Men langosen var goda och servitören var en riktig präla så vi dricksade mycket mer än vad vi behövde och lovade att komma tillbaka.

Plymouth är en underlig stad. Här finns inte en enda indieklubb, men däremot var det igår ett event som hette "Vampire rock" - i princip covers på rocklåtar från 80-talet framförda med huggtänder. Det finns också ett tributeband vars specialitet är att "recreate the magic of Take That". Inte ens Take That kan återskapa magin av Take That. Kanske för att det inte fanns något magi in the first place.

Två dagar kvar. Sen blir jag 24.

Sinnesminne

En smak av Göteborg. Nej, en känsla av Göteborg.

Känslan av ölen på andra lång och den kissignödiga promenaden genom stan till stället vi ska dansa på. Nef? Styrbord barbord? Puservik? Eller kanske till och med Sticky Fingers?

Låten jag låtsas hata, och som jag kanske faktiskt hatar när den spelas på radio, men som jag ändå dansar till. Och kanske sjunger med till. Vännerna som dansar bredvid, och vännerna som inte ville dansa men som sitter vid ett bord där jag slår sig ned och pratar högt för att höras om saker som ingen minns dagen efter. Tripparna till toaletterna där tjejerna bättrar på sitt smink. Jag har inget smink med mig att bättra på med så det får vara vad det är.

Klockan som blir en halvtimme innan stängning, så vi går för att inte hamna i kö till garderoben. Den svalkande kylan utanför klubben där människor skrattar, röker, sjunger, hånglar, spyr, bråkar och väntar på taxi. Vi går på jakt efter mat som vi äter medan vi går hemåt för att spårvagnen inte kommer förrän om tjugosex minuter så vi kan lika gärna gå till nästa hållplats och nästa hållplats och nästa hållplats. Grönsakstorget blir till Vasaplatsen som blir till Kapell.

Spårvagnen kommer. Jag åker hem. Nöjd. Glad. Sällan uppgiven.

Å, Göteborg! Mitt hjärtas land.

Ja. Jag tog snusen. Det gjorde jag.

Moraliskt dilemma

Idag kom Joels syster på besök, men jag har inte träffat henne än. Hon hade med en present till Joel.

Snus.

Dosan ligger på bordet framför mig, och ingen Joel inom synhåll.

Att stjäla snus, eller inte stjäla snus, det är frågan...

Jag tänker mig att det smakar hemland.

Musikkarriären

Idag hade jag Writing for Performance. Vi fick i uppgift att skriva fritt om minnen utifrån en bild. Jag valde en bild där jag är kanske nio år och utklädd till Pippi Långstrump inför en Backakarneval. På bilden är också tre av mina vänner; Maja, Py och Ami. Och när jag skulle skriva min text så började jag tänka på allt vi gjort ihop. Så texten blev ett kollage av olika minnen från mellanstadiet.
Till exempel om när vi var Spice Girls och jag fick vara Sporty Spice för att ingen annan ville vara henne. Jag var den rundaste av oss men stod ändå där i lånade Adidasbyxor och glansig blå top som exponerade hela buken, och försökte dra in magen så mycket jag kunde så att det inte skulle bli bilringar när jag gjorde mina sparkar. Jag var också den minst atletiska av oss. Jag kunde inte ens hjula. Det blev för övrigt ett projekt för sommaren 97 att lära mig det. Resultatet blev inte lyckade.
Jag kanske inte var Sparven från Minsk, men jag hade andra färdigheter. Till exempel skrev jag majoriteten av låtarna till vårt eget band "Take Five", bland annat balladen "I have loose my friend" som jag vid den tiden tänkte skulle spelas på min begravning. Det tänker jag inte nu längre.

"I have loose my friend,
I have loose my best friend,
I have loose my really friend,
my firend
my friend"

Nu kanske detta inte ser så mycket ut för världen, med den halvdana engelskan och allt, men melodin lyfter verkligen det hela. En annan hit, som faktiskt var min första, skrev jag ett par år tidigare när jag lärde mig spela tvärflöjt. "Visan utan namn och text".

"Visan utan namn och text
visan utan namn och text
visan utan namn
visan utan text"

Aaaaah! Den ungdomliga kreativiteten!

"Take Five" blev aldrig stora som Spice Girls, trots hög ambition. Vi rann ut i sanden i takt med vår vänskap. Och det menar jag inte som något dåligt. Jag är väldigt tacksam för den tiden och det vi hade, men det är inte mer än naturligt att man växer upp och det gjorde även vi till slut. Och som jag skrev i dagens uppgift;
kanske var vi inte redo för Rock'n'roll och livsstilen den medförde,
eller kanske var Rock'n'roll inte redo för oss.

Hej vi heter Bataljonen...

Mitt skötebarn, Bataljonen, du fattas mig.

Det smärtar lite att du andas utan att jag blåser liv i dig, att jag inte är nödvändig för din existens medan du är nödvändig för min. Det är inte ett förhållande på lika villkor.

Men jag ska njuta av att följa din process på avstånd, och jag ser fram emot att komma hem och ta del utav din utveckling.

En dag i sänder

När tillvaron så som man känner till den rivs upp kan det ibland vara svårt att göra helt vanliga vardagliga saker, såsom att skriva i bloggen. Men då får man påminna sig om den plikt och skyldighet man har gentemot sin trogna läsarskara (d.v.s. mor min) och göra det ändå.

Idag var det en bakisdag, en underbar sådan. Efter förmiddagens lite oinspirerande start tog vi oss i kragen och gjorde något av dagen. Solen var framme, vinden var som bortblåst, och man kunde gå i sommarklänning ner till hamnen. Jag och Erika satte oss på Bluesbarens uteservering och stillade vår hunger med pasta och hamburgare. Jag tog en Corona, trots att det var en bakisdag; så underbart var vädret. Efter måltiden gick vi till nästa pub där vi tog varsin kaffe och njöt av solnedgången, medan kölden sakta trängde sig på.

Nu är jag tillbaka på Trematon Terrace. Karolina är hemma, men Joel är ute på vift med nån gosse han träffat på fotbollen. Johanna är i London och jag saknar henne. Imorgon åker hon till Sverige och ska vara där i en hel vecka. Jag vet inte om jag avundas henne eller inte. Det vore helt underbart att få åka till Göteborg och träffa katten och sen åka tillbaka till Plymouth med vetskapen att man har halva tiden kvar. Men samtidigt kanske det bara hade känts jobbigt.
Det bästa vore om man kunde hitta en genväg, som ett Narnia-skåp, som ledde direkt till Göteborg. Säg att man gick in på toletten på The Kings Head som ligger nere vid hamnen och så skulle man komma till toaletten på The Kings Head på andra långgatan i Göteborg. Och därifrån kunde man gå till Kellys där ens vänner satt med katten och quizzade. Det vore nåt.

Men livet i Plymouth är inte helt fel.
Här finns The Barbican,
här finns lektionerna med Lovely Lee Miller,
här finns sofforna på Trematon Terrace,
här finns känslan av att vara lite exotisk,
här finns sconesen,
och här finns Erikas säng där man får sova och gråta och kramas hur mycket man vill.

Men här finns tyvärr ingen katt.

Statusrapport

Återkommer inom kort.

Veckorapport

Första skolveckan är härmed avklarad. Höjdpunkten hittills är fredagens fantastiska "Theatre, culture and society" där jag blev bombaderad av genusvetenskap, konstanalys och sociala konstruktionsdiskussioner av vår fantastiskt intensiva lärare Lee Miller. Längtar till nästa fredag!

Jag är nöjd med alla lektioner. Måndagar och torsdagar ägnas åt fysisk teater under ledning av läraren Humiaki som tvingar mig att konfrontera mina nerver och mitt bristande tålamod genom yoga och annat meditativt trams. Precis vad jag behöver.
På måndag morgon har jag och Johanna modern dans med andra årets dansklass. Jag hade inte riktigt tänkt igenom mitt beslut att gå med i den klassen, för det slog mig illa kvickt att "Just det! Jag är ju ingen dansare." Men någon måste ju vara sämst i klassen för att de andra ska känna sig bra, och jag kan faktiskt ta den rollen.
På tisdagen är den impro med ettorna. Basic, men bra för kreativiteten.
Och på onsdagen är det Writing for Performance. Det verkar vara en bra kurs, men det är märkbart svårare att göra sig förstådd på engelska än svenska i kreativt skrivande så det kan nog bli en utmaning.
Jag tampas dessutom med min egen censur. Målar man in sig själv i ett hörn om man skriver om vaginalsekret i sin första skrivuppgift?
Bättre fråga: varför måste jag alltid skriva om vaginalsekret?
Eller kanske en ännu bättre fråga: varför skriver inte fler om vaginalsekret?

Igår gick vi på teater. "Ivan and the dogs" hette den. Det var en monologföreställning helt utan dramatiska kurvor och med ett fräckt scenrum som aldrig användes. Varför göra tråkig teater när man kan göra kul teater?
Sen gick vi hem och hade fredagsmys. Jag grämde mig över att vi inte var ute och målade staden röd, men mest av allt grämde jag mig över att jag inte hade lust att vara ute och måla staden röd. Men när Erika, Johanna och Karolina gick till sängs klockan elva tänkte jag: "Jag ska fan inte lägga mig tidigt på en fredag!"
Joel tänkte samma sak.
Så vi parkerade oss i soffan och började titta på "Blades of glory". Vi somnade halvvägs in.

Idag var jag på Plymouths museum. Det var inget att ha. De hade klämt in lite Kina, lite Egypten, lite Plymouthhistoria och lite natur på vars fem kvadratmeter. Dessutom är det alltid en skräckblandad förtjusning det där med museum. Då kommer de där tankarna om tid och existens som får en att deppa ihop.
Så jag lämnade muséet och begav mig, med soundtracket till "Rent" i öronen, till Americano där jag köpte en take-away-kaffe i hopp om att sätta mig i en park och vara lite djup. Men när jag kom ut från Americano var solen borta, och på köpet dog min Ipod. Så jag traskade hemmåt och tog en omväg för att undvika en hög man som ville mucka.

Vad jag ska göra av lördagkvällen är ännu oklart. Så jag lämnar er med en cliffhanger.

Om en audition

Träningsvärken är total! Helt vardagliga saker som att resa sig, sätta sig, gå i backar - uppför eller nerför - har plötsligt blivit utmaningar av Everest-grad.

Idag hade jag improvisation med ettorna. Det var ganska basic men bra ändå.
Sen gick vi hem och lagade en superb lunch, följd av soffmys och reading. Sen lagade Karolina en underbar soppa, och Johanna brände vitlöksbröden men de var goda ändå. Joel köpte vin till mig, så kvällen kan klassificeras som lyckad.

Efter 20 minuers campingrollspel vid matbordet begav jag och Joel oss till den fina lilla biografen där vi såg en småtrevlig film som hette "City Island". Den handlar om en man som väldigt gärna vill bli skådespelare, och som bland annat går på en audition för en Scorsese-film. På vägen hem från bion (då både Joel och jag, på grund av diverse kroppssmärtor, rörde oss som pensionärer) frågade Joel mig om jag någonsin gjort en audition för en film. Och då mindes jag för första gången på väldigt länge en audition jag gjorde när jag var kanske 15.

Det kom lite folk till min gymnasieklass och sa att de sökte folk till en novellfilm. Jag gjorde en första audition och fick en call-back. Till andra auditionen skulle man inte förbereda något särtskilt, men man kunde öva in en sång om man ville. Filmen handlade nämligen om hip-hop och ungdomar som var allmänt hippa och "urban". Jag kom till andra auditionen och fick vänta rätt länge innan jag fick göra ett screentest. Vid den tiden hade casting-människorna i princip redan bestämt sig för vilka de ville ha, och det var inte jag. Jag kanske inte precis passade in i mallen "hipp och urban". Men så fick jag i alla fall provfilma lite, och det gick inte så bra. Dessutom var det en annan tjej där som sjöng nån soulig R'n'B-låt, så jag kände mig ganska nedslagen.
Då tänkte jag att nu måste jag ta fram det tunga artilleriet. Så jag sa: "jag har också förberett en låt."
Det var en semi-sanning.
Jag kunde refrängen till Petters "Vinden har vänt", men att jag skulle ha förberett något var en överdrift (även om jag starkt tvivlar på att det hade gjort någon skillnad om jag så själv hade skrivit låtjäveln).
Så framför kameran rev jag av refrängen till "Vinden har vänt".
Och sen loopade jag den.
Efteråt fick jag ett "tack så mycket".

Jag fick inte vara med i fimen. Jag är helt enkelt inte så hipp. Men trots att jag starkt hoppas på att det där auditionbandet är bränt, så känner jag mig i alla fall inte nedslagen över det.
Ni vet, som min vän Petter hade sagt: Vi bygger på grunden från all skit som har hänt, det är min tur nu, vinden har vänt.

Sidospår

By the way:

vem var det som sa till Tommy Nilsson: "Jättebra, Tommy! Den spelar vi in!" när han pitchade "Jag vill ha sex med dig"?

Den personen bör verkligen ta sig en funderare på vad han egentligen har gjort sig skyldig till.
 

Om Göteborg vs. Plymouth

I Göteborg finns andra långgatan, och på andra långgatan finns Kellys och där finns quiz och öl och kärlek.
I Göteborg finns Haga och Caféva, och Backa Teater och Bataljonen.
I Göteborg finns Humanistens blaskiga kaffe, stadsbiblioteket, skaldjurspasta, Pustervik, mina vänner, katten och Way Out West i augusti.
Göteborg kan mycket väl vara världens bästa stad, och jag känner saknad till allt.
Till och med vädret och Sticky Fingers.
Men inte Nordstan.
Där drar jag gränsen.

Jag gillar Plymouth också.
Jag gillar de gamla gatorna, de övervänliga människorna, vattentaxin, den billiga ölen, Wongle Tea Room med den vackra servitrisen (för övrigt den enda riktigt snygga människan i den här stan), den tragiska karaokebaren, den varma chokladen på Chocachinos, vårt hus och den lilla biografen där man kan dricka vin i salongen.

Mina klasskamratergillar jag inte så mycket än. De verkar lite omogna. Eller så är jag fördomsfull. Det kanske är moget att fnissa när läraren ber alla sära på benen när vi ska stretcha. Men det var ju bara en lektion, och dessutom den första. Det finns nog tid för förbättring.
Jag gillar inte heller att vår värme och vårt varmvatten kommer och går som den känner för.

Det bästa med Plymouth är Erika, och Karolina, och Johanna, och Joel.
Så skönt att veta att jag kan få dom i Göteborg också.

Dagsrapport

Söndagsutflykten tog oss med båttaxi över vattnet. Där plockade vi björnbär. Inte jag, men de andra. Jag läste "Catcher in the rye" för det har jag hört att man ska göra. Sen traskade vi till en inhemsk pub där vi åt brittiska delikatesser; pajliknande historier med smördeg tillsammans med pommes och majonäs och ale att dricka. Det hann bli kallt lagom till att vi åkte hem.

Nu sitter jag återigen här på Trematon Terrace, i den rosa soffan som jag arbetar på att göra en rumpgrop i, och känner mig hemmastadd. Jag är så glad över att vi hittade det här huset tillsammans. När vi kom hit sa alla att det var omöjligt, och det var nära att vi nöjde oss med att bo var för sig hemma hos nån tant eller farbror. Hur hade det varit då? Inga sconeskvällar, inget mys till Bert eller The Office, ingen välbehövd press från någon annan att motionera. Kort sagt: ingen kärlek. Tur att vi inte har det så.

Jag har också hemlängtan. Eller snarare saknad. För jag vill inte åka hem. Jag vill bara att alla jag känner ska komma hit och vara med mig här. Eller snarare inte ha kul hemma utan mig.

Imorgon börjar skolan. Jag börjar med modern dans klockan 11. Sen fysisk teater. Pepp och viss nervositet. Men mest pepp.

Kort om kön

Fitta, mutta, mus, framstjärt, kiss, snippa, va-jay-jay och så vidare.

När jag var liten kallade vi den för müsli hemma hos mig. Och vi kallade inte själva müslin (den man äter) för müsli, så för mig var alltid ordet müsli starkt förknippad med fitta.
Jag trodde också att alla andra kallade den för müsli. Till exempel var det en gång när jag var kanske sex-sju år och jag var så kissnödig att jag var tvungen att hålla mig mellan benen. Då fick en kompis pappa syn på mig. Jag fick panik och ville inte att han skulle få veta att jag höll mig så då sa jag: "Det kliar i müsli" (som om det skulle vara bättre än att hålla sig. Underligt vilka prioriteringar man har som liten). Senare fick jag reda på att han hade berättat detta för sin dotter, alltså min kompis (varför man väljer att göra det), och därmed fick alla reda på att jag kallade det för müsli.

Då skämdes jag, men det gör jag inte nu.
Jag kan snarare se det komiska i det - särskilt när folk pratar om müsli (det man äter), utan att riktigt förstå varför jag småler och fnissar för mig själv.
Till exempel för fem minuter sedan när Johanna sa: "Jag har hemmagjord björnbärssylt i min müsli."
Och det var inspirationen till detta blogginlägg.

Frukt är inte godis

Lördag.
Lördagsgodis.

Jag älskade lördagsgodis när jag var liten, och kände ingen skam i att plocka på mig rejält. En gång var jag tillsammans med min kompis och hennes mormor på Konsum, och då skulle vi köpa lördagsgodis i varsin påse (det var mycket bättre än gemensam påse).
Och jag plockade. Och plockade. Och plockade.
Min kompis hann plocka både till sig själv och till sin lillebror innan jag var färdig med min monsterpåse. Hennes mormor såg mindre än glad ut när hon skulle betala, och såg att min påse kostade dubbelt så mycket som de andra. Hon tyckte kanske att jag var bortskämd. Men det var ju för fan godis. Bjud inte om du inte tänker bjuda rejält.

Kommer du ihåg när man gick på fördelsedagskalas när man var liten? De var oftast på lördagar, kanske klockan två. Det bästa var klart fiskedammen. Den brukade hållas lite senare på kalaset, efter hela havet stormar och Dennis-korvarna. Detta var ju för att föräldrarna visste att så fort alla fick sina händer på en påse godis så skulle allt annat bli sekundärt. Så de sparade på det tills en halvtimme innan alla skulle gå hem. Och så stod man där med händerna kring en pinne som hade ett snöre med klädnypa i andra änden. Och så kastade man snöret över ett lakan där födelsedagsbarnets mor eller far satt för att ge napp på kroken. När man fiskade upp påsen kändes den alltid så tung, men man lärde sig snart att den främsta vikten utgjordes av frukt; ett äpple eller en clementin, som födelsedagsbarnets föräldrarna lagt dit utav pliktkänsla för att inte verka oansvariga inför de andra föräldrarna.
Varför?
Det var ju ändå ingen som ville äta det.

Och sen har vi de här stora geléråttorna; de som fanns till salu i små godisbutiker, och som var ca 50 centimeter långa och 20 centimeter höga.
1000 kvardratcentimeter gelé. Eller det kanske ska räknas ut i kubikcentimeter? Men det vet jag inte hur man gör.
Så 1000 kvadratcentimeter, till vad? Det var ju inte menat att ätas. Skulle det vara en prydnad? Något man kunde ställa på spiselkransen eller i vittrinskåpet för att visa sitt tycke för godis?

Nu kan det verka töntigt att ägna ett helt inlägg åt godis.
Men jag vet att du vet precis vad jag pratar om, och håller med.

Så ta av dig din trucker-keps. Du behöver aldrig spela tuff med mig. 

Lite om saknad

Idag slog det mig, för första gången sedan jag kom hit till England, att jag faktiskt ska åka härifrån ganska snart. Det gjorde lite ont. Vi har inte ens bott här i två veckor än, men jag känner mig ändå hemma. Ibland känns det inte ens som att jag är utomlands (kanske för att vi fem är lite väl förtjusta í varandra och mysiga hemmakvällar). Det är underligt att jag inte kände de här människorna för ett år sedan, och nu gör vi allt ihop. Kanske är det bara nyförälskelse som går över när vardagen kommer igång på riktigt. Men tills dess njuter jag av den här känslan, och försöker att inte tänka på den dagen då vi inte kommer ha detta längre.

Detta tänkte jag på tidigare idag, när jag tog en välbehövd eftermiddagslur efter gårdagens utekväll. Men ikväll - precis nu, för fem minuter sen - drabbades jag av en annan känsla. Jag såg bilder som min vän Hanna lagt upp. Bilder på mina vänner i Göteborg. Och då stack det till av saknad och längtan efter vännerna, mannen och katten.

Det är motsägelsefulla känslor just nu. Men så är det väl alltid. Och när man känner sig lite nere på grund av hemlängtan är det bra att vara i sitt andra hem med människor man tycker om. Människor som går igenom samma sak som jag.

Mutley Plane - gatan dit festen går för att dö

Jag valde kurser igår. Fysisk teater med dansinriktning, skrivande för scenen, impro samt en kurs med inriktning på genus. Det blir finemang.

För att fira våra kursval lämnade vi hemmets trygga vrå för ett hålligång på stan. Fast det var inte riktigt stan, utan Mutley plane - gatan som ligger precis bredvid vårt hus. Erika kallar den för "Tragikens aveny".

Vi bestämde oss för att börja kvällen längst upp, för att sedan arbeta oss hemåt, bar för bar. Från en snabb öl på Junction, där våra öron misshandlades av undermålig punkrock, drog vi till karaokebaren Boomerang - platsen där aspirerande talangers krossade drömmar återupplivas för en kväll. Där fanns alla; 30-plus-tjejgänget som gapade ikapp till "It's raining men", Plymouths lönnfeta svar på Tom Jones som rev av en finfin version av "You can leave your hat on" och självfallet paret som rörde allas innersta med sin smäcktande "Anything for love". Och de två 20-nånting tjejerna som tyckte att de var lite krejzy när de körde Spice Girls "Wannabe". Det var jag och Karolina, förresten. Och vi behövde inte ens titta på skärmen.

Efter karaoken drog jag, Karolina och Joel vidare till hippa Buddah Bar. Utöver oss fanns det fyra personer på klubben; bartendern, DJ:n och ett medelålders par som nog gärna ville ligga, men egentligen inte med varandra. Taket var tapetserat med härliga affischer, och några meter från Che Guevara fanns en strippstång mitt på dansgolvet. Jag och Karolina beställde varsin Terminator; en häxblandning som skulle avskräcka den mest desperata av 14-åringar.

Kvällen avslutades på Jazzbaren som inte alls var en jazzbar, utan snarare ett hak där man kunde äta nattamat innan man drog hem. Där svepte vi två tallrikar med pommes och delade med oss av våra livserfarenheter i skinnsoffor som skulle kunna vara tagna ur Pulp Fiction.

Idag slappar vi. Igen.
Livet är gött.

I'm still here

Joaquin Phoenix inresserar mig. Vill se filmen pronto.

 http://www.imstillheremovie.com/

Självupptaget? Eller genialiskt? Can't hardly wait.

Om saker man glömmer bort

Jag har en del minnen som jag inte vet om de är minnen eller drömmar. Till exempel den där gången när jag var väldigt liten - kanske tre - och jag satt under köksbordet och åt ur min pappas dosa med lössnus. Jag tror verkligen att detta har hänt på riktigt, medan min mamma bestämt hävdar att jag hittar på. Antagligen har hon rätt. Mor min skulle nog inte ljuga. Eller så förtränger hon den traumatiska bilden av sin treåriga dotter med käften full av rinnande, svart nikotin. 
Eller den gången då jag kanske var åtta-nio år och jag satt i skolan med bar överkropp. Det var en sån där varm dag då allt var lite torsdagssvettigt (kanske var det under en repetition inför mimfestivalen då hela klassen skulle framföra "En jävel på kärlek") och alla killarna sprang runt med bar överkropp. Så då gjorde jag också det. Eller gjorde jag? Ganska nyligen kom det här "minnet" tillbaka till mig, kopplat till en viss känsla av skam, men jag kan inte avgöra huruvida det verkligen hänt eller om jag bara drömt det.

Dessa tankar fick mig osökt att tänka på saker man glömmer bort. Musik man hört, händelser man varit med om, som av någon anledning sållas bort ur det medvetna för att göra plats för annat. Saker man är mer eller mindre glad över att inte minnas. Men så händer det ibland att det där som glömdes bort dyker upp igen. Hela den där Madeleine-kaka-Proust-grejen.
Till exempel verkar det inte vara någon som minns att Bert Karlsson grundade Ny Demokrati på 90-talet. På den tiden socialiserade han med Sveigedemokraterna och promotade Ultima Thule. Idag är han Sveriges lite småtokiga svar på Simon Cowell, och många av "våra mest folkkära artister" är glada och tacksamma gentemot honom för sina karriärer.

Tänk så fort vi glömmer bort saker.

Men nu borde vi komma ihåg allt det där igen. För visst känns det väl som att historien upprepar sig? Nu är vi där igen. Med ett främlingsfientligt, reaktionärt och patriarkalt parti som tagit sig in i riksdagen. Och så fort dom tog på sig slipsen glömde alla bort att titta efter deras hakkors.
På ett sätt kan man se Jimmie Åkesson och hans entourage som en val på slottet.
Den dåliga sortens val.
En felplacerad partykiller som blir fullare och fullare ju senare det blir, som visar sina true colours klockan fyra på morgonen när han heilar frenetiskt i takt till efterfestmusiken.
Och han är inte alls särskilt underbar.

Popping the cherry

Första inlägget författas i den rosa soffan på Trematon Terrace i Plymouth.

Få det bara överstökat.

Kvällen var fin. Johanna lagade IKEA-pankakor, alltså pankakor som gått sönder i pannan och som man sen får montera ihop på egen hand. Sen var vi kulturella och gick på teater. "Five men dancing" hette föreställningen, fast det var sex män som dansade. Och en kvinna som sjöng. Dessutom innehöll den nakenhet och boy-on-boy-action, så jag känner mig nöjd.

I övrigt bjöd dagen på en förväntad dopp i deppen (inte så underligt efter ett par intensiva veckor), och det var denna tristess som alstrade idén om en blogg. Vad som ska stå i den vet jag inte än. Det känns ju trist att nischa bara för att man ska. Men detta kan jag utlova: det blir lite nostalgi, politik, kultur och svordommar, men inte så mycket om mode eller mat för det vet jag inte så mycket om. Förutom IKEA-pankakor.

Det kanske tar ett tag innan jag kommer loss, men sen kommer det nog gå som på räls.
Detsamma gäller revolutionen.
Hav tålamod.