Om att rulla i bajs

Jag har gått i skolan i en månad nu. Och hittills har allt varit smooth sailing. Jag har skapat en del ytliga bekantskaper med människor som verka reko, men det är ännu för tidigt att säga att man "känner" någon. Varje gång jag hamnar i en ny konstellation av människor undrar jag när tillfället ska komma då vi lär känna varandra på en djupare nivå. Ni vet, den där saken som någon säger, eller frågan någon ställer, som handlar om mer grundläggande saker än väder och fester, och som tvingar alla att avslöja sina egentliga åsikter.

Det tillfället kom idag.

Onsdag förmiddag. Lektionen är skrivande för performance. Vi hade i uppgift att skriva en monolog utifrån en viss typ av karaktär. Jag skrev en text om sexuellt övergrepp och manligt gudskomplex (för omväxlings skull?) som jag läste upp. Den verkade uppskattas för sin brist på censur, vilket såklart var trevligt. Killarna - i synnerhet en av dem - tyckte att det var intressant att jag skev ur mannens perspektiv för att han på ett sätt kunde känna igen sig. Eller som han uttryckte det:
"You know how blokes think with their dicks."
Det provocerade mig lite så jag svarade att jag inte gillade det uttrycket, och att män inte hade monopol på sexualdrift; "I think with my cunt all the time".
Atmosfären i rummet ändrades på två sekunder. Killarna såg lite förvirrade ut. Vår lärare föreslog att vi skulle fortsätta diskussionen om genus i skrivande eftersom det är ett viktigt ämne.
Då bröt helvetet loss.
Många tjejer uttryckte sitt förakt för feminism och menade att "tjejer tjatar om jämnställdhet men är faktiskt gjorda för att fosta barn och tycker egentligen om att killar betalar på dejterna". Diskussionen berörde alla områden; arbetsplats, pornografi, barnuppfostran och så vidare och så vidare. Vid ett tillfälle tog jag upp frågan om kroppsbehåring, varpå killen jag nämnde förut jämförde tjejer som har håriga ben med killar som rullar i bajs.
Överlag var det hela väldigt typiskt; tjejerna delades in i läger och argumenterade sinsemellan medan de flesta killarna såg uttråkade ut och låtsades som att det inte rörde dem. Och det är inte lika lätt att argumentera på engelska. Det frustrerade mig och jag använde kanske fler svordomar än vad som var nödvändigt, men jag vill ändå tro att jag gjorde min röst hörd på ett något sånär civiliserat sätt. Jag vet att man inte kan ändra någon som inte vill ändras, men jag kan bara inte hålla käften.
Och jag försöker vara positiv; tänka att man gör en förändring bara genom att säga ifrån. Men det är deprimerande att veta att jag återigen kommer vara stämplad som "den arga feministen", och att allt jag gör eller skriver hädanefter kommer framkalla suckanden och ögonrullningar.
Jaja. Det är en never-ending kamp, och det är bara att bita ihop. Imorgon är en annan dag. Framförallt är fredag en annan dag och då får jag träffa Lee; den enda vettiga männsikan i Plymouth. Kanske den enda vettiga i England.

Ikväll blir det mys med scones och umgänge med John och Max. Men först ska jag duscha bort dagens mentala våldtäkt.
Och dessutom är jag ju lika äcklig som en kille som rullat i bajs.