Plötsligt väntar augusti runt hörnet och all I've got to show for it är en halvdan tan-line på ryggen där bikiniöverdelen satt den där dagen på Saltholmen. Ett raskt dopp blev det, men inte mycket mer. Sommaren har dock inte varit utan guldkorn. Jag tog mig igenom de tre första säsongerna av Dexter och fick se Bruce på Ullevi. Ännu finns en förhoppning om att augusti blir månaden då det vänder. Vädret blir fint och jag får en riktig sommarupplevelse innan höstens intrång. Men för att vara uppriktig så längtar jag till september. Om vädret ändå inte vill vara samarbetsvilligt så kan vi lika gärna skita i det. Så snälla, söta, rara sommaren: om jag nu är tvungen att vara i Göteborg och knega så kan du väl bjuda på ett par soliga dagar och några dopp i Delsjön? Det är inte mycket begärt. Och till de sommardagar som varit har jag bara detta att säga:
Förberedandes inför juli månads prövningar i ensamhet tog jag mig, i sann Carrie Bradshaw-anda, ut på en dejt med min stad. Jag iklädd mitt bästa läppstift, Göteborg iklädd sin bästa sol. Det är så sällan man uppskattar staden man bor i, och det slog mig att jag aldrig ens varit på konstmuseet, och därför blev det där min dejt tog sin början igår. Jag ville se "Surrounding Bacon & Warhol"-utställningen, medan Göteborg var mer intresserad av renässansmålningarna, men i slutändan fick vi nog båda ut något av besöket. Efter en timmas strosande bland popkonst och porträtt av anonyma barbröstade kvinnor tog vi oss åter ut i solskenet. Sakta vi gick genom stan, mot Haga där jag köpte en glass i sann sommaranda, vilket gav Göteborg tillfället att smått sensuellt torka bort lite lakritsglass från min underläpp och jag fick tillfälle att svara med ett rodnande leende. Sedan tog vi oss vidare till slottsskogen. Där parkerade vi oss med en kaffe på gräsmattan och Micael Dahléns "Monster" som jag köpt i konstmuseets giftshop. Det uppdagades att jag och Göteborg delar en kärlek för kombinationen av heta sommardagar och skrämmande mordhistorier. Kvällen bjöd på vardagslyxig middag med vin, till ett avsnitt av Eighties på SVTplay, för att sedan avrundas med ett par sommaröl på King's Head i gott sällskap. Min dejt kan sammanfattas som en perfekt kombination av att vara lagom forcerad och samtidigt opretentiös, med minimala stunder av pinsamma tystnader. Kort och gott; en perfekt dejt.
Från ohämmad kreativitet och lyckorus under repetitionerna och Fireflies i England, tillbaka till Göteborg och kranarna.
Och jag drömmer fortfarande.
Om att klara rouletteutbildningen. Tog en tripp ner till botten, och så upp igen. Peppade och pepprades med motivationslappar på köksväggarna, och My God it worked! Det är svårt, ibland till synes omöjligt, men jag har kul. Man måste inte vara lik alla människor för att kunna tycka om dom.
Och drömmen om att åka långt från hipster-Göteborg och få digga till Gaga i Globen, utan att någon säger "kan vi inte byta till Bright Eyes". Och jag älskar hipster-Göteborg, men ibland måste man få be caught in a bad romance ifred.
Och drömmen om Wandas som jag nu nästan varit inne på. Drömmer kanske mer om vad Wandas representerar, än det faktiska Wandas. Tänk att det krävs en främlings brittiska charm och inverkan att få en att våga göra nya saker, bryta sina andra lång-mönster, och våga fråga om inträde innanför hålet i den svarta väggen.
Och så drömmen om att kyssa någon hårt i regnet, som Lana säger. Och drömmen om att denna någon är Tom Hiddleston.
Och så händer plötsligt det oförutsägbara.
Melodifestivalen blir startskottet för debatten som kommer att få Sverige att revidera sin självbild som världens mest jämställda land. Eller rättare sagt: det rör sig om bilden av en kvinna i publiken på Melodifestivalen, som (ve och fasa!) inte rakat sig under armarna.
Det är med blandade känslor som jag ger mig in i debatten. Å ena sidan känner jag en viss tacksamhet för att diskussionen får ta plats i de sociala medierna. Men mest upplever jag bara sorg och uppgivenhet för att det överhuvudtaget ska behöva bli en stor grej.
Mycket väsen för ingenting, kan man lätt tänka. Men den verkliga debatten sträcker sig så mycket djupare än hårrötterna. Denna nätmobbning, som drabbar många individer som inte rättar sig efter en föreställning om "normen", har blivit det yttersta beviset på att vi är långt ifrån att leva i ett jämställt samhälle. På Facebook-grupper som "Ta håret tillbaka" och Heleneholms feministiska kör sker grova verbala påhopp, ofta präglad av hot om sexuellt våld. Gruppernas medlemmar, i synnerhet de kvinnliga medlemmarna, attackeras med meningar som att "Ni är bara fula brudar som inte fått ligga tillräckligt", "Kom hem till mig så ska jag knulla dig" eller varför inte inlägget från snubben som vill värva folk till det ohåriga ariska brödraskapet för att krossa den feministiska sekten.
Men det blir bara mer och mer uppenbart att detta inte enbart rör sig om ett angrepp mot femninismen som ideologi och rörelse, utan mot kvinnor som individer och grupp. Och därigenom även mot män. Det är en attack mot alla som som på något sätt avviker från en heteronomrativ föreställning om hur kvinnor och män ska se ut och bör vara. Och i detta hatiska klimat så vågar ändå vissa människor ifrågasätta varför vi ska ha en internationell kvinnodag, och varför man ska spela SCUM-manifestet.
Jag gillar att tänka att vi någon dag kommer att se tillbaka på den här tiden och hånskatta åt tanken på att hår på en kvinnokropp skulle kunna orsaka sådant rabalder. Dessvärre tror jag att det dröjer länge till den dagen.
-Är rött där din naturliga hårfärg?
- Nej jag är blond egentligen.
- Är det där din naturliga armhåla?
- Nej, den är rakad.
Och så, en liten snabbkurs i något som borde vara uppenbart - Håret:
Nej, jag är inte naturligt hårlös trots att jag biologiskt sett är kvinna.
När du drar handen längst mina ben kommer det inte kännas som att smeka en sommarbris. Det sticks.
Nej mitt könsorgan är inte vaxat.
Jag är inte sju år gammal.
Mina tår, fingrar och armar är ludna.
En hårlös armhåla är inte en "naturlig" armhåla, trots att Calvin Kline-reklamen vill påstå motsatsen.
Get with the program.
Jag och min vän Josefin träffades som små scenkåta, pretentiösa 20-åringar på Katrinebergs Folkhögskola en gång i tiden. Hon var dock lite coolare än vad jag var, så vi räknade väl inte med varandra som nära vänner under den första terminen. Vänskapen uppstod inte förrän på våren, och exakt varför kan jag inte komma ihåg. Det var väl under den tiden då allas ursprungliga grupper började lösas upp. I alla fall så tog sig Josefin allt oftare bort till Röda stugan där jag bodde, och en vänskap började gro. Det kanske inte finns en klar och tydlig anledning till varför vi blev vänner, men jag minns i alla fall att vi bland annat fann varandra genom den här:
There can be miracles. Och trots att vi inte kunde (och än idag inte kan) alla ord så kunde vi alla wailingar, både Whitneys och Mariahs, och sjöng gärna båda stämmorna samtidigt högt och gällt. Och det var så det började.
Detta var fem år sedan. Och sedan dess har vi hunnit gå ut Katrineberg, flytta till Göteborg, starta Bataljonen, spela föreställningar, plugga på Universitet och knega för brödfödan. Och nästa vecka fyller hon 25. Och snart är hon färdigutbildad sjuksköterska.
I lördags hade vi hemmakväll framför Melodifestivalen. Vi röstade hejvilt på Ranelid, och blev rörda av Molly Sandén (jag vet, nu är vi gamla). Och efter melodifestivalen gav vi efter för våra blödiga drifter och såg på Bodyguard. It had to be done. Och hur medioker och småtöntig den än är så har vi ju alltid sett den. Och trots att vi vet vad som ska hända så får vi rysningar av det här:
Människor dör varje dag, och jag kan inte påstå att det är sorgligare för att det var Whitney. Men Valen ger henne ändå en tribute. Utan hennes wailningar hade jag och Josefine kanske inte sett melodifestivalen ihop överhuvudtaget.
Det händer nu i mars. Den sjunde närmare bestämt. Bataljonen sparkar in våren 2012 med Vårtecken i nyöversättning av Frank Wedekinds förlaga. Och såhär ett par veckor innan premiär känns det ungefär som det brukar: hektiskt och nervöst, men spännande likväl. Kamrat Björn styr skeppet även denna gång, och trots att jag inte ännu skådat det färdiga resultatet vågar jag ändå påstå att det kommer att bli klassiskt Bataljoneneskt.
Och Plymouthfamiljen, vars grupp ännu är namnlös, har dragit igång på riktigt med Engandsprojektet och Fireflies. I april återvänder vi till Plymmarn för två veckors intensivrep och därefter en förhoppningsvis färdig föreställning.
och sen vill jag hem igen och fortsätta med vårt andra projekt.
och skapa nytt med Bataljonen.
och åka till Edinburgh Fringe i augusti.
och sen till Berlin nästa vår.
det enda jag verkligen inte vill göra är att skriva min C-uppsats.
Mitt i alla teaterdrömmar dyker dock framtidsångesten upp. Funderingar kring hur länge man orkar hålla på såhär utan att kunna leva på det, och frågan "Vad ska jag göra av mitt liv?" hänger obesvarad kvar i luften. Så naturligtvis kommer den årliga livskrisen. Eller "kris" kanske inte är rätt ord, men plötsligt finner man sig sökandes på utbildningar på GU och tänker tanken att "Ja, men apotekare är kanske något för mig." Och häromdagen återvände tanken att jag skulle vilja bli sexolog. Men då måste man först ha tre år av ett "ordenligt" program bakom sig (sjuksköterska, lärare, socionom etcetera) och att man sen kan specialisera sig. Och det är lång tid. Och mycket studiemedel. Så jag fattade inga drastiska beslut, utan låter tankarna vandra i ett år till. Kanske vet jag då vad som skulle kännas rätt. Tills dess kan jag alltid fortsätta deala Black Jack, vältra mig i teatern och försöka hitta G-punkten:
Valen har varit frånvarande. Val-dvala, jag vet. Oundvikligt såhär års. Men nu börjar Valen vakna till liv, trots att snön fortfarande ligger på marken och läcker in i de smått trasiga iskalla skorna. Hur kunde jag tro att vintern skulle utebli i år? Valen har svårt för att lära. Eller så är jag en evig optimist.
Kort uppdatering: Jag har fått jobb. Jag är kär. Jag håller på med teater. Jag är i Göteborg. Som om en tidsmaskin fört mig tillbaka två år i tiden. Fast på ett bra sätt.
Inför årskskiftet investerade jag i ett gymkort. Jag tänker inte ens nämna något om Beach 2012, för då får man stå där med svansen mellan benen i juli då man fortfarande inte ser tårna för att ölmagen är i vägen. Och vem skulle vilja? Särsklit när man precis blivit frälst på Ocean-öl. Men i alla fall så utnyttjade jag kortet först idag. Första träningspasset på cirka ett år. Man kan väl säga att det gick sådär. Det känns ändå helt okej, jag hade inte förväntat mig att vara spinningspassets kung. Efter träningspasset gjorde jag dock en ganska horribel upptäckt. Andfådd, svettig och röd i ansiktet befann jag mig tillbaka i omklädningsrummet för att duscha, då jag plötsligt drabbades av extrem osäkerhet, självmedvetenhet, töntighet och paranoia. Det har gått två år sedan jag sist var naken i ett omklädningsrum inför andra. Senast var det på Friskis, och där kändes det ändå okej. Nu är jag på Sportlife, och av någon anledning har jag fått för mig att människorna som tränar där är någon speciell überras utav atleter. Naturligtvis är inte detta fallet, men där i omklädningsrummet kändes det så. Och ljuset i duschen var osmickrande skarpt. Och bredvid mig stod två pratglada, kaxiga brudar med buns of steel. Och plötsligt slog det mig att jag skulle bli tvungen att blotta min håriga blekfeta kropp inför deras, i mitt huvud, dömande blickar. Jag har aldrig tänkt på mig själv som osäker med nakenhet. Men nu stod jag med handduken runt mig när jag tog av kläderna. Och i huvudet skrek Valen att jag skulle sluta vara en tönt. Och i sådana här lägen kan jag inte annat än fundera över hur mycket detta har att göra med saken:
Jag tröstar mig själv med att det var första gången på länge. Nästa gång ska jag lyda Valens råd: "Låt handduken falla för helvete och svassa din blekfeta, blekheta bak in i duschen som om du ägde stället!" Jess-box. Butch, äga sina humps. Yes-box, Brall-Byxan, äga sina tjejknölar. Och vartenda jävla hårstrå på din kropp.
