Lite mer som Lisbeth

Den främsta anledningen att se The girl with the dragon tattoo är introt. Därefter följer en stabil rulle, inte helt olik den svenska förlagan. Slutet får tönt-stämpel.

Tönt-stämpel får även neandertalarna som satt på raden bakom mig. "Så ful!" säger en snubbe om Rooney Maras Lisbeth Salander. Och "Kolla nu!" i scenen då Salander tvingas suga av Bjurman. Män som hatar kvinnor indeed. Och i sådana lägen önskar man att man var lite mer som Lisbeth. Då hade man rest sig från sätet och kastat läskflaskan i ansiktet på dem och därefter tatuerat in "Jag är en patetisk slagg-produkt av det patriarkala samhället som borde lära mig hålla käft i biosalongen" på deras bröstkorgar. Därefter stormat ut, slängt sig på motorcykeln och försvunnit i horisonten ackompanjerad av Immigrant Song.

Men jag kastade ingen läsk. Kanske för att jag först fick reda på vad som sagts på raden bakom när filmen var slut. Men antagligen hade ändå ingen läsk kastats. Inte heller stormade jag ut från biografen. Jag gick lungt och sansat, och slängde mitt skräp på vägen ut. Och ingen motorcykel att kasta sig på. Bara mammas lånecykel med blöt sadel, som jag casually cyklade hem på till tonerna av I feel pretty i mitt huvud.
Inte riktigt Lisbeth Salander.
But a girl can dream can't she.

Drömmer om

Drömmer om teater i en övergiven fabrikslokal där det ekar och kanske spökar.

Drömmer om att skriva och spela och dansa burlesk.

Drömmer om att gå på Friskis och Andra lång.

Drömmer om Berlin.

Drömmer om att kunna balansera en ölburk på en svullen kagge.

Drömmer om att sjunga som Plura, och bli full för kärlekens skull. Igen.

Drömmen också om katter, snus och Lana Del Rey.

Om män med håriga ryggar, kvinnor med grönt hår och livet i svartvitt.

Drömmer om att måla grafitti och spränga saker i luften med en kubansk cigarr i käften.

Om att slåss med bara nävar i en boxningsring omgedd av skrikande åskådare.

Och ibland drömmer jag om att Christopher Plummer sjunger Edelweis bara för mig.

Och jag borde väl skriva att jag drömmer om fred på jorden. Men jag drömmer inte om att bli fröken Sverige.

Pär Ström vs. mig, feminismen och det mänskliga intellektet

Grattis alla bekväma traditionalister!
Grattis Pär Ström!
Ni har fått er ovetskap och inskränkthet bekräftad på bästa sändningstid.

I kvällens Debatt fick jag återigen bevisat för mig hur lite tilltro vissa reaktionära människor har till ungdomars intellektuella kapacitet och förmåga till kritiskt tänkande. Om en 16-årig pojke som aldrig sett teater går och ser SCUM, kommer han då återvända till teatern? Nej, för alla 16-åringar, alla människor överlag, är ju tydligen idioter som inte förstår skillnaden mellan verklighet och konst. Inte förstår väl ungdomar att det som framförs på en teaterscen är skådespel. Dom får gärna spela tv-spel som går ut på att stjäla bilar och misshandla horor, det är ju inte på riktigt, men att se på TEATER - ve och fasa, där går fan gränsen!

En text som förespråkar våld och förtryck mot män. Kanske inte så jävla illa med tanke på alla de allmänt accepterade och vanligen förekommande skrifter, filmer, tv-spel, musikvideor etcetera som förespråkar våld och förtryck mot kvinnor.

Kontexten, Pär Stöm. Du glömmer bort att tänka på kontexten.
Eller snarare; du förnekar kontexten. För enligt dig är ju patriarkatet inte på riktigt. Det är bara "feministiskt floskel".

Tack, Debatt.
Tack, Pär Ström.
Ikväll blev det tydligare än någonsin varför man behöver spela, läsa och titta på SCUM.

Varför läsa SCUM?

 "Nu får det räcka!" Det är orden som pryder parollen för protesterna mot TurTeaterns uppsättning av SCUM-manifestet. Ja, tjejer; nu har det faktiskt gått för långt. Efter cirka 100 år av politiskt aktiv feministisk rörelse får ni hålla käften. Det var kul medan det varade men nu gapar ni efter för mycket. Varför använda munnen till att uttrycka vrede mot något som alltid varit en norm, när du egentligen bara bör ta satsen och svälja? Same old story. Synas men inte höras.

Varför spela SCUM? Varför anordnas nationell läsning av SCUM-manifestet runt om i landet som reaktion mot protesterna mot TurTeaterns uppsättning?

Jo, därför att:
Jag är trött på att varje år få höra: "Varför ska vi ha en internationell kvinnodag? Vi är ju jämställda nu?"

Society for cutting up men.
Ja, det är våldsamt, det är radikalt. Jag kan förstå att man blir provocerad.
Men att ett Society for cutting up women, med hedersmord, könsstympning, sexualbrott och förtryck, är en realitet och vardagsbestyr som vi faktiskt lever i just nu verkar vara sekundärt.

Jag tror inte på att bekämpa våld med våld. Men det är inte heller det som SCUM handlar om för mig. Precis som när Jonathan Swift föreslog att man skulle lösa svälten på Irland genom att äta spädbarn handlar det om att medvetandegöra. Att blottlägga patriarkatet för vad det är, något som inte minst blir tydligt genom ett sådand ramaskri över en teaterföreställning som försätter kvinnan i maktposition. Behöver man hålla med om allt som står i SCUM? Absolut inte. Men texten finns, och spelas, för att medvetandegöra. Att vissa, till exempel de människor som mordhotar TurTeaterns skådespelare, inte är mottagliga för detta sätt att angripa problemet är ingen anledning att hålla käften. Om du inte ser dig själv som en del av att upprätthålla en patriarkal maktstruktur, ta då inte åt dig. Vad är du rädd för?

Så till de gossebarn som protesterar mot TurTeaterns uppsättning: Är ni rädda för att bli uppsprättade? Synd. Det är jag också. Varenda gång jag går hem själv på natten och mannen bakom mig ökar takten då jag gör det.

Återblick: Bataljonen

Nostalgin.
Saker man gör.

Som att sminka sig i vitt med rosiga kinder, pussmun och mouche.

Repa en föreställning i fyra månader, bli nekad rättigheter, och tvingas göra om göra rätt på sex veckor. Och faktiskt göra det. När vindarna viskar vårt namn, med solfjädrar i högsta hugg "Out of the light, like a star, like a hero, Bataljonen will survive!"

Inför publik smiska, slå, strypa, ligga och revolutionera till tonerna av Edit Piaf.

Blått, vitt och guld - färgskalan på vår punktricolore.

För ett och ett halvt år sedan. Då var det INTE Markisinnan de Sade.

Den eminenta trailern.

Och Bataljonen för evigt i mitt sköte.

Pandoras box

Denna vecka har jag varit val på slottet i mitt eget känsloliv.
Å, det är djupt! Det är naket! Det är existentiellt!

Fast egentligen inte.

Det är som när man för första gången hör namnen Baader-Meinhoff, och sen stöter på det överallt. Som när man tänker på en film man inte sett på länge, och senare samma dag nämner någon annan samma film.

Alla vägar bär till Rom, och denna vecka bär alla vägar till My Romantic History. Dels är det namnet på föreställningen för vilken jag är regiassistent, men det är också dit mina tankar tagit mig. Det börjar med en låda, vars innehåll legat bortglömt i tre år. Jag öppnar den på måndag kväll.

Som vattenmassorna när dammen sprängs. Ghosts of romances past. Och då menar jag inte punkprinsar, Gary Oldman eller alla killar i min lågstadieklass som jag en gång i tiden frågade chans på. No, brothaz n sistahz! I'm talking läger-LOVE, smoothies, cockneys och troll.

Jag minns längtan när jag var tolv, och hur det jag längtade efter inte verkade så speciellt när jag fyllt femton. Jag talar om kärlek här. Det man tror är kärlek, men som kanske bara är en förälskelse, eller en önskan att ha det man inte kan få. Är det någon skillnad egentligen?

Minnen av att bli ihop, i tron att det är vad man vill.
Men egentligen ville man bara ha lite närhet.
Att såra. Att gå vidare.

Att falla på nytt. Eller kanske för första gången. På riktigt. Och att någon annan tar emot. Bygga upp något ihop. Sätta sitt emotionella välbefinnande på spel, lägga det i någon annans händer. Ta emot detsamma i mina. Älska det, vårda det, missbruka det. Att förlåta och gå vidare. Gå till något bättre, renare. Gå, inte för motionens eller målets skull, utan för att det är så jävla gött att gå. Gå tills vägen delar sig.

Och att vara själv. Att våga vara själv, och gå på egen hand. Och att vilja vara själv. "Det är lugnt jag har kompass!" Men att ändå, av en slump, hitta den DÄR vägen igen. Eller snarare ett stup. Och falla. Utan att den andre tar emot. Och magen knyter sig, för att man vet att man kommer snart att träffa marken och bli mosad krossad uppsprättad. Men man träffar inte. För någonstans tror man, hoppas man att bli uppfångad.

Jag träffar nog ändå marken till slut. Men bara med något brutet revben och mindre inre blödning. Tror jag.
Så jag haltar lite, men kan ändå gå.
Så jag går.

Rekommenderar Del Rey

När jag inte är på praktiken, jobbar, spelar teater, pluggar eller är social, brukar jag fylla min tid med kaffe, snus och höstens självklaraste sound: Lana Del Rey.

I synnerhet den här:

Video games

Men också den här:

Kinda outta luck

Och denna:

Blue jeans

Njut. 

Vinnande misogyni

Föreställ er en man.
Tänk er att denna man är helt utan talang, och bygger sin karriär på att hans pappa är känd skådespelare.
Att denna man, som är en flitig sexköpare och missbrukare, blir den högs betalda komediskådespelaren inom amerikansk TV säger mycket om den förvrängda syn på kändiskultur som västvärlden lider av.
Att denna man sedan uppnår kultstatus genom att få sparken på grund av sina problem och dåliga attityd säger kanske ännu mer.
Att han misshandlat och knivhotat sin exfru verkar vara oväsentligt.

Jag har inga egentliga problem med fenomenet Roasting, alltså att några halvroliga komiker turas om att dissa varandra med en speciell gäst som dissas extra hårt. Jag brukar tänka att man kan skämta om allt, förutsatt att "skämt" är det enda det handlar om. Sen såg jag Comedy Centrals Roast av Charlie Sheen häromdagen. Det upprörande är inte så mycket skämten som dras, utan snarare den övergripande kontexten och hur dessa skämt mottages.

Denna restprodukt av animalisk avföring som är Charlie Sheen gör entré på scen till ljudet av jubel och applåder. Under roastingen skämtas det flitigt om hans drogmissbruk, antisemitiska uttalanden och försummande av sina barn. Inte minst skämtas det om kvinnor som han köpt eller misshandlat.

Bland roastarna sitter en skrockande Mike Tyson.
Vid nämnadet av kvinnomisshandel höjer han glaset och instämmer:
"I hear that!"

Bland publiken sitter Sheens exfru Brooke Mueller. Vid de tillfällen då man talar om misshandeln, eller refererar till henne som en pengasökande slampa, ler hon mot kameran och rycker på axlarna som att säga "Oh well, shit happens." Hon är väl medveten om Charlie Sheens nyvunna kultstatus, och väljer att inte ta rollen som den jobbiga bruden som försöker svartmåla den sköna snubben. Istället spelar hon med.
Lite skit får man väl tåla.

Alla är med på noterna.
Detta är inte en roast.
Det är en hyllning av en fallen hjälte.

Det må vara så att han lägger av med drogerna, slutar köpa sex och misshandla kvinnor. Kanske är detta saker han vill lägga bakom sig, och jag sätter mig inte emot möjligheten för människor att förändras. Det som äcklar mig mest är inte de saker han gjort, utan snarare det faktum att han hyllas för det. Han har blivit ett varumärke som profiterar på sin idioti (visserligen bara en av många).

Charlie Sheen är den sista som går upp till talarpodiet för att hålla sin monolog.
Han avslutar med att säga att han är slut med "winning"-grejen.
"Because I have already won."
Tragiskt nog har han rätt.

We don't live here anymore

Plymouth revisited.

Staden som alltid sover. Ligger som i dvala, och ser precis likadan ut som när vi åkte därifrån. De tre månaderna som gått sedan jag sist var där kunde lika gärna ha varit tre dagar.

Första kvällen åt vi middag hos Greg. Jo var också där, och hon gav mig en present. Vi åt och begav oss ut. Först till Fresher and the Professor, där jag faktiskt aldrig varit tidigare. Sprang in i maffia-Gary. Överförfriskad och upprymd vinglade jag fram till honom och sluddrade: "Fan Gary, du är så jävla Plymouth för mig." Han svarade att jag var jävligt mycket Plymouth för honom också. Han ljög.

Dagen därpå snyltade vi - jag och F - in oss på hans föräldrars hotell för att få lite hotellfrukost. F bytte om till kostym och drog iväg till graduation, medan jag bar mig ut på promenad genom staden. Gick till de platser jag gillar mest. Gata upp och gata ner av minnen.

Ebrington street

Skyltfönstret på St. Lukes

Och Firefly, som numera heter Bang Bang

Where it all began

Många måndagar blev det

Yes please

Här är Brall-Byxan för alltid kung

Hem ljuva hem - Trematon Terrace

Slogs mot impulsen att gå in genom den blå dörren

Vägen till skolan

Butch och Sundances bästa - Marina Bar

Under promenaden i Barbican köpte jag Plymouth Sloe gin och praliner från Tjock-i-chinos

Avslutade på The Hoe med fish and chips (och kom på varför jag aldrig brukade äta fish and chips)

Fick tillfälle att träffa Carly och Shiv på Air.

Samt Dan och Rhodri på White Rabbit.

Ja, allt var som det brukade fast ändå inte. De andra var inte här. Och det gör all skillnad.

Dessutom hade cafét på Wongles stängt.

Och jag som hade längtat efter en smaklös panini med chips istället för sallad på tallriken.

Ett år senare

Idag är det exakt ett år sedan vi drog till England. Den 7 september 2010. Min pappa hjälpte mig med packningen till Svävarterminalen i Malmö, och bjöd mig på mat på Sibylla. Mamma kom också för att vinka adjö. Bussen anlände från Göteborg på förmiddagen och då var Johanna och Erika redan ombord. I nästan 30 timmar åkte vi buss. Åt nästan inget, sov nästan inget. Försökte somna ett par gånger men väcktes av passkontrollanter och Belgisk kullersten.

Väl framme i London möttes vi av Jack. Jag inhandlade en Snickers för att stilla hungern och Extra-tuggummi för att bli lite fräschare. Damen i kassan sa "Thank you m'am" när jag betalade. "M'am"? tänkte jag. "Så säger man väl till äldre människor, eller i alla fall såna som är vuxna. Och jag är väl ingetdera?" Och vips, så var åldersångesten igång. Och jag som hade kännt mig snygg hela sommaren.

Karro och Joel skulle komma två dagar efter oss med flyget.
Joel fyller 24 den 8 september. De missar planet och får åka en annan dag. När dom kommer känns det som att vi påbörjar ett nytt skede i vår vänskap. Från Dramatiken i Göteborg, och relativt nybliven vänskap, till att vara påväg mot samlevnad i utlandet. Och vi börjar få jargong. Karaktärer föds: valen och sherry-tanten (dock är hon ännu bara ett frö). Det är spännande. Vi hänger med Jack i London. Johanna introducerar mig för Primark där jag köper ett par shorts som jag använder en gång. Vi äter episka laxbagels på Brick Lane, och det är fortfarande varmt.

På Heathrow väntar en afton bussen till Plymouth. Vi blir omhändertagna av studenter i orange volontär-utstyrsel, och då jag ser mig omkring på alla dessa förvirrade utbytesstudenter är jag glad att jag inte är ensam.

Klockan är nästan ett på natten när vi åker genom villaförorterna till Mount Batten - hotellet där vi ska hyra rum tills vi hittat boende. Ännu har vi inte sett stadens kärna, och av utsikten att döma tänker vi alla samma sak: "Vad fan är detta, och vad gör vi här?" Dock spelas "Genom eld" på högsta volym i mina öron, och jag är smått överväldigad av spänning.

Vi är knappt med på någon av introduktionsdagarna på Universitetet. Vi upptäcker stan, som verkar aningen större än vad vi sedan kommer att uppleva den som. Vår första lunch intas på The Joint, det tragiska cafét/puben som vi aldrig mer ville besöka, men som jag cirka 9 månader senare kommer att fly till för att söka skydd från regnet.

Vi hittar vårt hus på Trematon Terrace redan första dagen. Vi äter gratis mat i utbyte mot att Universitetets religiösa förening talar med oss om Gud. Vi åker på utflykter, och medan resten av studenterna festar under "Freshers week" bakar vi scones och myser. Likt ett nykärt par som hellre äter chips framför fredagens "Let's dance" än klubbar med vännerna; vi vill bara vara med varandra.

Och sen bara händer det. Skolan, staden, kulturkrocken, kärleken, känslan av att var kung.

Idag är det ett år sedan det började. Och var är vi nu. Hemma igen. Lite äldre, lite bättre, lite mer förvirrade och vuxna. Och vi vill fortsätta framåt ihop; skapa teater, baka fler scones. Tiden i England förde oss hit, och det är den klart bästa erfarenheten.

Denna årsdag firar jag med att köpa flygbiljett till London. Tanken är att spendera en vecka med F, och ta en tripp ner till Plym Town. Och imorgon fyller Joel 25.

Håkans kalufs

Framför oss på väg in till fiket i Haga uppenbarade det sig; den där välkända fluffiga kalufsen. Och trots att färgen nu skimrar lite lätt av grått, och avslöjar att han blivut vuxen, så kommer han aldrig bli äldre än 27 för mig. När man skådar Håkan i Haga så vet man att man är hemma i Götet på riktigt.

I väntan på att skolan ska komma igång försöker jag fylla min lediga tid. Idag blev det alltså en kaffe i Haga tillsammans med Hanna, en liten runda på Myrorna och hopp på studsmattan utanför Folkan. Och jag längtar LÄNGTAR efter struktur; skola, jobb, teater. Nyckeln till kreativiteten är och förblir produktiviteten. Och nyckeln till lycka är höst i Göteborg. Gött mos. Eller som engelsmännen säger: Gut moose.

Sista sommardagarna

Solen strålade i Götet igår, men vinden avslöjade höstens intrång. Och på kvällskvisten bröt åskan ut. I en månad har jag varit hemma på Pennygången, spenderat mina sista sommardagar på bästa möjliga sätt, så bra att jag glömt bort att tiden har gått. Och så plötsligt befinner jag mig här vid sommarens avrundande, och drabbas av insikten att skolan börjar nästa vecka. Det gör mig glad. Dekadensen måste få ett slut. Och jag älskar ta mig fan hösten!

Mina augustidagar har förgyllts utav mysigt, roligt, stiligt, mjukt, intensivt besök från England. Kulturkrocken har varit påtaglig, sådant som händer när man släpper lös en cockney i Jantelagens förlovade land, men den brittiska charmen vann Göteborgs godkännande. Nästan fyra veckor ihop. Fyra veckor fyllda av bad, sol, regn, Way out west, kulturkalas, öl, Asperö, matlagning, skräckfilm och ungefär en miljon cigaretter. F med skrattet, vulgäriteten och det socialistiska hjärtat som slår i takt med mitt. En bra månad. Och sen for han i fredags.

Hos mig hade jag Karolina på besök i helgen. Även fröken Knyckare och fröken Lööf kom på besök från sina respektive hemstäder. Fredagen bjöd på Kellys och Rio Rio, vilket resulterade i att nåon kläckte idén om att ha improviserad kräftskiva. Av någon anledning utsågs jag och Karolina till värdinnor för denna tillställning (trots att kräftor aldrig har varit min melodi), så lördags kväll blev det lite hemmafest och därefter dansa dansa på Pustervik.

På söndagsaftonen fick vi finbesök i form av Johanna och Malin. Vi lagade middag, snackade gammalt och nytt, och hade helt enkelt ett jävla mys ihop. Plymouthfamiljen samlad igen (dock utan farbror Joel, som får vara med nästa gång), nu i en ny-gammal kontext. Borta är England, och något annat väntar. Nu är det nu.

Om frigruppers fortsatta existens och överlevnad

Det finns en stor anledning till att jag är i Göteborg och inte Plymouth; politiken och teatern. Frigruppsliv av den kalliber som finns i Sverige är svår att finna i södra England, vilket jag tror beror helt på de båda ländernas olika politiska tillstånd. Som jag uttryckt tidigare finns det en uppgivenhet i England, en passitivitet orsakad av en regering som fostrar ett precis-lagom-bekvämt proletariat genom att neka de fattiga utbildning. Resultatet: ingen orkar ifrågasätta någonting. Man är glad om man har ett någotsånär okej kneg och en flat-screen-TV. Det var denna apati som fick mig att längta tillbaka till Sverige. Jag har idoliserat Sverige, och tänkt att vi ligger så långt före England i frågor om kultur och politik och så vidare. Men nu när jag kommit hem har jag börjat tänka om. Min resa till England kan liknas vid att sätta sig i en DeLorean och bege sig på en resa 20 år framåt i tiden. Kan det vara så att det i själva verket är så att England är ett exemplel på hur Sverige kommer att se ut inom en snar framtid?

 Svenskt näringsliv vill göra det svårare för människor att studera kultur eller andra ämnen inom sektorn humaniora genom att sänka bidragsdelen av studiemedlet och höja lånedelen. Detta för att potientiella studenter ska tänka över sin framtid och göra "medvetna val". Att avskaffa all form utav utbildning inom humaniora hade varit för drastiskt, för facistiskt, men ett sådant beslut, och tanken bakom det nya förlaget, är i princip detsamma. Ännu ett lass gödsel till kapitalismens trädgård, och ett ytterligare steg framåt på Monopolbrädet där människor blir till vinstproducerande pengapumpar.

Att arbeta som skådespelare och få betalt för det är få förunnat; någor som kräver en hunger, vassa armbågar och en nätverkar-mentalitet som heter duga. Som frigrupp är man inte bara en grupp, utan allt som oftast på gruppers hemsida ser man en sida för allas individuella CV:n – möjligheten finns ju att någon inflytelserik människa varit och sett just min grupps föreställning, sett just mig och vill kunna erbjuda just mig ett jobb. Och när det där jobbet kommer finns inte tvekan, man tackar ja och frigruppen är ett minne blott. Att driva frigrupp är som att bygga på kvicksand.

Vad jag minns av frigruppslivet i Göteborg när jag lämnade staden för ett år sedan var en känsla av hård konkurrens och en atmosfär utav "slicka uppåt, sparka neråt". Jag tror inte att någon frigrupp eller dess medlemmar själva skulle beskriva sig med de orden, men jag tror att vi alla – mer eller mindre ofrivilligt – är offer för denna mentalitet. Att driva frigrupp är en väntan på något bättre, något man håller sig sysselsatt med tills den dagen så man blir erbjuden en statistroll på Folkteatern eller två repliker i nästa Irene Huss-film. Är detta saker man drömmer om som skådespelare – naturligtvis inte, men vi vill ändå kunna tjäna pengar på skådespeleriet oavsett skitgöran. Det finns inga pengar i frigruppslivet; det är tungt arbete som aldrig kommer att göra dig rik. Kämpar du hårt så får gruppen möjligtvis kulturstöd och kan betala ut enstaka löner, men i det långa loppet är frigruppsarbetet en enda lång kamp mot kulturpolitiken och dess nedskärningar. 

Resultatet av den smala arbetamarknaden innebär en osäkerhet för alla frigrupper, då någon närsomhelst kan överge ett projekt för ett bättre betalande jobb. Kan jag klandra dem? Absolut inte. Men den där tanken om att hoppa på första bästa arbete som ger dig en lönecheck är ett kortsiktigt tänk. Teatern blir en brödföda, utan integritet och tanke på konsumenten, det vill säga publiken. Skådespelaren blir produkten, endast ett kugghjul i maskineriet. Det sägs att teatern är överflödig. Att vi som kulturarbetare är grädde på moset. Så kan jag också tänka, och plöstligt drabbas av behovet av att göra något "viktigt". Men teatern har alltid funnits, och sålänge teatern och kulturen är till för mottagaren – inte skådespelaren – är det fullt nödvändigt.

Givetvis ska vi inte jobba gratis. Kan vi få lön så ska vi ta ut lön, men såsom systemet fungerar nu så kommer det aldrig att ske om det inte blir reform på en grundläggande nivå. Istället för att anpassa oss efter det hårda klimatet och bli varandras konkurrenter i strävan efter den där Irene Huss-repliken måste vi våga satsa på oss själva. Bilda nätverk frigrupper sinsemellan. Inte gå på varandras föreställningar i hopp om att de ska vara dåliga, utan gå för att stötta, ta med sina vänner och utöka de andra gruppernas publik, förbättra varandras ekonomi, bli varandras producenter och fanclubbar. För att vi ska kunna hålla oss kvar, för att vi ska kunna erbjuda att alternativ till Stadsteater, för att vi någon gång ska kunna ägna vår tid åt att skapa för publiken och inte för 1000 spän i statistlön från SVT, måste vi reformera kulturlivet. Vi är inte varandras konkurrens, vi är kollegor. Och jag vet hur svårt det är, och hur naiv jag låter, men i grund och botten strävar väl vi alla efter att bidra till ett blomstrande kulturliv och skapandet för skaparglädjen och kommunikationens skull.

Eller har jag missat nåt?

Äntligen påväg

Efter en helg i Göteborg känns det som jag aldrig lämnat. Rutinerna är på något sätt desamma. Jag bor i samma lägenhet bakom Pennygångens grå fasader, jag köper mjölk på Fyrkorgets Hemköp, tar buss 16 till Marklandsgatan och spårvagnen vidare, söker jobb genom platsbanken och går på intervjuer, väntar på att skolan ska börja, söker planlöst efter projekt, och går till Kellys på Andra Lång. Det är en blandad känsla av härlig familiär trygghet, samt en smått panikartad angst. Har tiden stått stilla?

Känslan var annorlunda i Malmö, kanske för att det var så mycket längre sedan jag bodde där. Malmö är tönten du gick i lågstadiet med som nu vuxit upp och blivit både snygg, smart och framgångsrik. Likt Råttfångarn i Hameln lockar Malmö mina vänner till sig med ett löfte om billig falafel, blomstrande kulturliv och friska vindar från kontinenten.

När jag åkte Rundan längst Malmös kanaler blev jag åter påmind om Göteborg

Malmö är inte min stad än. Och trots att Göteborg är sig likt märker jag ändå de små förändringarna som gör tillvaron spännande och ny. I lägenheten på Penny Lane flyttar Erika in, på Fyrktorgets Hemköp bygger de om, jag ska på skriva C-uppsats och komma ett steg närmre en kandidatexamen, och jag har stora teatertankar som inkluderar både nya och gamla vänner. Det enda som egentligen inte ändras är Kellys. Men det är okej. Som min vän Rebecka sa i fredags: "Kellys är en fristad".
Man kanske borde hitta nya ställen att hänga på. Ta vara på behovet av att upptäcka nytt, såsom vi gjorde i England när vi ännu inte visste något om staden, och anpassa det till Göteborg. Bli nykär i en gammal flamma. 



Den största förändringen syns inte utanpå. Göteborg kanske står stilla men jag är påväg - skenar som ett Runaway Train med hundratals hästkrafter mot hösten och framtiden.

När jag inte tittar på Top Model.