Sista sommardagarna

Solen strålade i Götet igår, men vinden avslöjade höstens intrång. Och på kvällskvisten bröt åskan ut. I en månad har jag varit hemma på Pennygången, spenderat mina sista sommardagar på bästa möjliga sätt, så bra att jag glömt bort att tiden har gått. Och så plötsligt befinner jag mig här vid sommarens avrundande, och drabbas av insikten att skolan börjar nästa vecka. Det gör mig glad. Dekadensen måste få ett slut. Och jag älskar ta mig fan hösten!

Mina augustidagar har förgyllts utav mysigt, roligt, stiligt, mjukt, intensivt besök från England. Kulturkrocken har varit påtaglig, sådant som händer när man släpper lös en cockney i Jantelagens förlovade land, men den brittiska charmen vann Göteborgs godkännande. Nästan fyra veckor ihop. Fyra veckor fyllda av bad, sol, regn, Way out west, kulturkalas, öl, Asperö, matlagning, skräckfilm och ungefär en miljon cigaretter. F med skrattet, vulgäriteten och det socialistiska hjärtat som slår i takt med mitt. En bra månad. Och sen for han i fredags.

Hos mig hade jag Karolina på besök i helgen. Även fröken Knyckare och fröken Lööf kom på besök från sina respektive hemstäder. Fredagen bjöd på Kellys och Rio Rio, vilket resulterade i att nåon kläckte idén om att ha improviserad kräftskiva. Av någon anledning utsågs jag och Karolina till värdinnor för denna tillställning (trots att kräftor aldrig har varit min melodi), så lördags kväll blev det lite hemmafest och därefter dansa dansa på Pustervik.

På söndagsaftonen fick vi finbesök i form av Johanna och Malin. Vi lagade middag, snackade gammalt och nytt, och hade helt enkelt ett jävla mys ihop. Plymouthfamiljen samlad igen (dock utan farbror Joel, som får vara med nästa gång), nu i en ny-gammal kontext. Borta är England, och något annat väntar. Nu är det nu.