Idag fick Lee Miller mig att gråta.
Två gånger.
Hela hans framtoning är ett enda fett brandtal; glöm Independance Day, glöm Braveheart, Lee Miller is the shit! Idag uppmanade han oss alla att gå ut och tända eld på saker, att göra förändring. Han vågar vara politiskt inkorrekt och radikalt, fundamentalistiskt feministisk, och han lyfte verkligen mitt humör efter onsdagens mentala våldtäkt.
Visserligen är det lätt att bli uppgiven på fredagens lektioner, när man inser problematikens omfattning. Som Lee säger: "Life's shit and then you die, but you might get something nice for Christmas in the meantime." Men framförallt är jag bara så tacksam över att det finns människor som Lee Miller, och att det finns människor som klasskamraterna i hans kurs (alla blev fly förbannade när jag berättade om vad som hade hänt i onsdags).
Lee Miller gör mig stark, och jag väljer att avsluta dagens blogginlägg med en uppmaning från honom:
"Go out and set fire to shit!"
fredag 29 oktober 2010
torsdag 28 oktober 2010
Orkanen Glenn
Det känns hela tiden som att man är påväg. Vardagen, dagarna, är bara steg i riktning mot något annat. Som att hela sommaren var en väntan på England. Och när vi kom till London i början av september så var det en längtan efter vardagen i Plymouth. Och nu är jag här.
Vi har fått en vardag; en vardag som jag är väldigt nöjd med. Vi har ungefär halva vistelsen kvar, och tiden börjar gå fort. Hemlängtan känner jag inte av lika mycket, då jag börjar bli bekväm i Plymouth, men idag började jag ändå tänka på hur det kommer vara att komma hem.
Å ena sidan längtar jag tillbaka till Göteborg, men samtidigt vet jag inte vad för slags Göteborg det är jag kommer hem till. När jag åkte därifrån såg det ut på ett visst sätt. Jag hade en umgängeskrets, en sysselsättning, ett jobb, en relation. Inget av det är sig riktigt likt längre. Jobbet har jag inte, Bataljonens hjärta pumpar utan att jag ger det hjärtmassage, relationen tog slut, och umgängeskretsen är ganska splittrad. Orkanen Glenn blåste plötsligt igenom livet och skakade om verkligheten så som man hittills kännt till den. Kvar finns fragment - visserligen underbara fragment - men inget är sig ändå likt. Jag ser inte det som något nödvändigtvis negativt. Det är bra med förändring. Men det är fortfarande ovisst. Jag var liksom inte beredd på Glenn. Eller, jag visste kanske att han var påväg, men jag hade inte byggt ett skyddsrum.
Men å andra sidan; jag ville kanske inte ha ett skyddsrum.
Vi har fått en vardag; en vardag som jag är väldigt nöjd med. Vi har ungefär halva vistelsen kvar, och tiden börjar gå fort. Hemlängtan känner jag inte av lika mycket, då jag börjar bli bekväm i Plymouth, men idag började jag ändå tänka på hur det kommer vara att komma hem.
Å ena sidan längtar jag tillbaka till Göteborg, men samtidigt vet jag inte vad för slags Göteborg det är jag kommer hem till. När jag åkte därifrån såg det ut på ett visst sätt. Jag hade en umgängeskrets, en sysselsättning, ett jobb, en relation. Inget av det är sig riktigt likt längre. Jobbet har jag inte, Bataljonens hjärta pumpar utan att jag ger det hjärtmassage, relationen tog slut, och umgängeskretsen är ganska splittrad. Orkanen Glenn blåste plötsligt igenom livet och skakade om verkligheten så som man hittills kännt till den. Kvar finns fragment - visserligen underbara fragment - men inget är sig ändå likt. Jag ser inte det som något nödvändigtvis negativt. Det är bra med förändring. Men det är fortfarande ovisst. Jag var liksom inte beredd på Glenn. Eller, jag visste kanske att han var påväg, men jag hade inte byggt ett skyddsrum.
Men å andra sidan; jag ville kanske inte ha ett skyddsrum.
onsdag 27 oktober 2010
Om att rulla i bajs
Jag har gått i skolan i en månad nu. Och hittills har allt varit smooth sailing. Jag har skapat en del ytliga bekantskaper med människor som verka reko, men det är ännu för tidigt att säga att man "känner" någon. Varje gång jag hamnar i en ny konstellation av människor undrar jag när tillfället ska komma då vi lär känna varandra på en djupare nivå. Ni vet, den där saken som någon säger, eller frågan någon ställer, som handlar om mer grundläggande saker än väder och fester, och som tvingar alla att avslöja sina egentliga åsikter.
Det tillfället kom idag.
Onsdag förmiddag. Lektionen är skrivande för performance. Vi hade i uppgift att skriva en monolog utifrån en viss typ av karaktär. Jag skrev en text om sexuellt övergrepp och manligt gudskomplex (för omväxlings skull?) som jag läste upp. Den verkade uppskattas för sin brist på censur, vilket såklart var trevligt. Killarna - i synnerhet en av dem - tyckte att det var intressant att jag skev ur mannens perspektiv för att han på ett sätt kunde känna igen sig. Eller som han uttryckte det:
"You know how blokes think with their dicks."
Det provocerade mig lite så jag svarade att jag inte gillade det uttrycket, och att män inte hade monopol på sexualdrift; "I think with my cunt all the time".
Atmosfären i rummet ändrades på två sekunder. Killarna såg lite förvirrade ut. Vår lärare föreslog att vi skulle fortsätta diskussionen om genus i skrivande eftersom det är ett viktigt ämne.
Då bröt helvetet loss.
Många tjejer uttryckte sitt förakt för feminism och menade att "tjejer tjatar om jämnställdhet men är faktiskt gjorda för att fosta barn och tycker egentligen om att killar betalar på dejterna". Diskussionen berörde alla områden; arbetsplats, pornografi, barnuppfostran och så vidare och så vidare. Vid ett tillfälle tog jag upp frågan om kroppsbehåring, varpå killen jag nämnde förut jämförde tjejer som har håriga ben med killar som rullar i bajs.
Överlag var det hela väldigt typiskt; tjejerna delades in i läger och argumenterade sinsemellan medan de flesta killarna såg uttråkade ut och låtsades som att det inte rörde dem. Och det är inte lika lätt att argumentera på engelska. Det frustrerade mig och jag använde kanske fler svordomar än vad som var nödvändigt, men jag vill ändå tro att jag gjorde min röst hörd på ett något sånär civiliserat sätt. Jag vet att man inte kan ändra någon som inte vill ändras, men jag kan bara inte hålla käften.
Och jag försöker vara positiv; tänka att man gör en förändring bara genom att säga ifrån. Men det är deprimerande att veta att jag återigen kommer vara stämplad som "den arga feministen", och att allt jag gör eller skriver hädanefter kommer framkalla suckanden och ögonrullningar.
Jaja. Det är en never-ending kamp, och det är bara att bita ihop. Imorgon är en annan dag. Framförallt är fredag en annan dag och då får jag träffa Lee; den enda vettiga männsikan i Plymouth. Kanske den enda vettiga i England.
Ikväll blir det mys med scones och umgänge med John och Max. Men först ska jag duscha bort dagens mentala våldtäkt.
Och dessutom är jag ju lika äcklig som en kille som rullat i bajs.
Det tillfället kom idag.
Onsdag förmiddag. Lektionen är skrivande för performance. Vi hade i uppgift att skriva en monolog utifrån en viss typ av karaktär. Jag skrev en text om sexuellt övergrepp och manligt gudskomplex (för omväxlings skull?) som jag läste upp. Den verkade uppskattas för sin brist på censur, vilket såklart var trevligt. Killarna - i synnerhet en av dem - tyckte att det var intressant att jag skev ur mannens perspektiv för att han på ett sätt kunde känna igen sig. Eller som han uttryckte det:
"You know how blokes think with their dicks."
Det provocerade mig lite så jag svarade att jag inte gillade det uttrycket, och att män inte hade monopol på sexualdrift; "I think with my cunt all the time".
Atmosfären i rummet ändrades på två sekunder. Killarna såg lite förvirrade ut. Vår lärare föreslog att vi skulle fortsätta diskussionen om genus i skrivande eftersom det är ett viktigt ämne.
Då bröt helvetet loss.
Många tjejer uttryckte sitt förakt för feminism och menade att "tjejer tjatar om jämnställdhet men är faktiskt gjorda för att fosta barn och tycker egentligen om att killar betalar på dejterna". Diskussionen berörde alla områden; arbetsplats, pornografi, barnuppfostran och så vidare och så vidare. Vid ett tillfälle tog jag upp frågan om kroppsbehåring, varpå killen jag nämnde förut jämförde tjejer som har håriga ben med killar som rullar i bajs.
Överlag var det hela väldigt typiskt; tjejerna delades in i läger och argumenterade sinsemellan medan de flesta killarna såg uttråkade ut och låtsades som att det inte rörde dem. Och det är inte lika lätt att argumentera på engelska. Det frustrerade mig och jag använde kanske fler svordomar än vad som var nödvändigt, men jag vill ändå tro att jag gjorde min röst hörd på ett något sånär civiliserat sätt. Jag vet att man inte kan ändra någon som inte vill ändras, men jag kan bara inte hålla käften.
Och jag försöker vara positiv; tänka att man gör en förändring bara genom att säga ifrån. Men det är deprimerande att veta att jag återigen kommer vara stämplad som "den arga feministen", och att allt jag gör eller skriver hädanefter kommer framkalla suckanden och ögonrullningar.
Jaja. Det är en never-ending kamp, och det är bara att bita ihop. Imorgon är en annan dag. Framförallt är fredag en annan dag och då får jag träffa Lee; den enda vettiga männsikan i Plymouth. Kanske den enda vettiga i England.
Ikväll blir det mys med scones och umgänge med John och Max. Men först ska jag duscha bort dagens mentala våldtäkt.
Och dessutom är jag ju lika äcklig som en kille som rullat i bajs.
tisdag 26 oktober 2010
Rapport från soff-ön
Jag sitter i soff-ön på Trematon Terrace med smärta i halsen och slemm i näsan. Blir jag någonsin frisk?
Idag regnar det. Vi har haft en himla tur med vädret hittills, men nu blir jag rädd varje gång det regnar att det aldrig ska sluta. Det är ju tydligen så vintern ser ut här.
Stressen börjar sakta äntra min hittills så avslappnade vardag, och nu börjar jag faktiskt bli tvungen att styra upp. Men det känns också bra med lite struktur.
Vi har skaffat nya vänner; Max och John, som kanske ska flytta till Stockholm. De lär oss engelsk slang och var man kan hitta maffian i Plymouth, och vi lär dem om vem Håkan Hellström är och vad Basshunters låtar handlar om på svenska. Kulturellt utbyte när det är som bäst.
Idag ska Plymouthfamlijen ha privat workshop med en kille som heter Johnny. Han läser magisterexamen och ska leda oss i devising som vi kan ha användning av när vi kommer tillbaka till Götet. Ikväll blir det scones och kamratlig gemenskap. Efter jag har pluggat klart, alltså.
Idag regnar det. Vi har haft en himla tur med vädret hittills, men nu blir jag rädd varje gång det regnar att det aldrig ska sluta. Det är ju tydligen så vintern ser ut här.
Stressen börjar sakta äntra min hittills så avslappnade vardag, och nu börjar jag faktiskt bli tvungen att styra upp. Men det känns också bra med lite struktur.
Vi har skaffat nya vänner; Max och John, som kanske ska flytta till Stockholm. De lär oss engelsk slang och var man kan hitta maffian i Plymouth, och vi lär dem om vem Håkan Hellström är och vad Basshunters låtar handlar om på svenska. Kulturellt utbyte när det är som bäst.
Idag ska Plymouthfamlijen ha privat workshop med en kille som heter Johnny. Han läser magisterexamen och ska leda oss i devising som vi kan ha användning av när vi kommer tillbaka till Götet. Ikväll blir det scones och kamratlig gemenskap. Efter jag har pluggat klart, alltså.
söndag 24 oktober 2010
Det var den veckan
En underbar vecka har kommit till ände.
Nu sitter jag åter här på Trematon Terrace och avslutar veckan, och inleder en ny, tillsamans med familjen och Lara Croft (gitarren). Veckan har fyllts av födelsedagsfirande, performance, brittiskt kammarspel, umgänge med Robert Lyons, biljardspel, nya vänskaper med Fraser, John och Max, första kvällen på Students Union, mys i soff-ön och Kvarteret Skatan.
Och någonstans i allt detta har plugget på något sätt blivit bortprioriterat. Men nu är det dags för nya tag, och jag ska göra bättre ifrån mig från och med imorgon. Eller från och med tisdag. För imorgon ska vi kolla in stans största klubb.
Nu sitter jag åter här på Trematon Terrace och avslutar veckan, och inleder en ny, tillsamans med familjen och Lara Croft (gitarren). Veckan har fyllts av födelsedagsfirande, performance, brittiskt kammarspel, umgänge med Robert Lyons, biljardspel, nya vänskaper med Fraser, John och Max, första kvällen på Students Union, mys i soff-ön och Kvarteret Skatan.
Och någonstans i allt detta har plugget på något sätt blivit bortprioriterat. Men nu är det dags för nya tag, och jag ska göra bättre ifrån mig från och med imorgon. Eller från och med tisdag. För imorgon ska vi kolla in stans största klubb.
fredag 22 oktober 2010
Om en annan pojke
Lee.
Varför ställde du in lektionen idag?
Jag är i stort behov av kollisionen som uppstår när dina hjärnvågor slår ihop med mina och bildar ljuv, musikalisk revolt. Och jag vill inte, vill verkligen inte tänka på att jag om två månader inte får träffa dig mer. Idag var en bitter försmak av hur det kommer kännas under alla framtida fredagar då du inte kommer finnas där för att påminna mig om att jag är en konstruerad konsekvens av YouPorn-generationen.
Du är den strikta abedissan med linjalen riktad mot all världens kukar som gapar efter lite mer än de faktiskt förtjänar.
Lovely Lee Miller; du är mentorn, ljuset, komikern, nutiden, framtiden.
Och jag gillar din mössa.
Varför ställde du in lektionen idag?
Jag är i stort behov av kollisionen som uppstår när dina hjärnvågor slår ihop med mina och bildar ljuv, musikalisk revolt. Och jag vill inte, vill verkligen inte tänka på att jag om två månader inte får träffa dig mer. Idag var en bitter försmak av hur det kommer kännas under alla framtida fredagar då du inte kommer finnas där för att påminna mig om att jag är en konstruerad konsekvens av YouPorn-generationen.
Du är den strikta abedissan med linjalen riktad mot all världens kukar som gapar efter lite mer än de faktiskt förtjänar.
Lovely Lee Miller; du är mentorn, ljuset, komikern, nutiden, framtiden.
Och jag gillar din mössa.
Om en pojke
Då fyllde jag alltså 24. Det känns helt okej, bortsett från att jag blev kallad Granny Mandy när jag avslöjade min ålder. Men men. I övrigt var födelsedagen finemang. Middag i hamnen med familjen som gav mig de finaste presenterna ever, och sen ett hålligång på Mutley Crown och Firefly med det brittiska sällskapet.
Dagarna som följde blandades av plugg och partaj i en enda härlig röra. Igår träffade vi vår lärare från GU, Robert Lyons, som är här och lär ut Brecht till en av klasserna. Först åt vi lunch med honom på förmiddagen och sen gick vi på teater på kvällen. Han vet hur man lyser upp ett rum, den gode Lyons, och det var lite som att få en smak utav Göteborg att ha honom här.
Veckans höjdpunkt var mötet med min nya favoritperson; killen som säljer The Big Issue (Englands svar på Faktum). Han brukar stå, glad i hågen, med sina tidningar som han marknadsför genom att sjunga poplåtar med något modifierad text. Till exempel den här versionen av Beyoncés Single Ladies:
If you like it then you shoulda buy the Big Issue
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh-ohoh
Eller Rihannas Umbrella:
You wanna buy the Big Issue-Issue-Issue
Ey-ey-ey
Han verkade som min typ av kille så jag köpte en tidning av honom. Han frågade var jag kom från, och sa att jag var vacker. Jag sa att han hade en fin sångröst. Kemin gjorde den svala höstluften tjockare. Vi småpratade. Sen sa jag "See you later, luv" och han svarade, med den där oemotstånliga brittiska charmen: "You come and see me whenever you like, sweetheart."
Och jag gick därifrån, svag i benen och rosig om kinderna.
Jag tänker mig att det är början på en underbar vänskap.
Dagarna som följde blandades av plugg och partaj i en enda härlig röra. Igår träffade vi vår lärare från GU, Robert Lyons, som är här och lär ut Brecht till en av klasserna. Först åt vi lunch med honom på förmiddagen och sen gick vi på teater på kvällen. Han vet hur man lyser upp ett rum, den gode Lyons, och det var lite som att få en smak utav Göteborg att ha honom här.
Veckans höjdpunkt var mötet med min nya favoritperson; killen som säljer The Big Issue (Englands svar på Faktum). Han brukar stå, glad i hågen, med sina tidningar som han marknadsför genom att sjunga poplåtar med något modifierad text. Till exempel den här versionen av Beyoncés Single Ladies:
If you like it then you shoulda buy the Big Issue
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh-ohoh
Eller Rihannas Umbrella:
You wanna buy the Big Issue-Issue-Issue
Ey-ey-ey
Han verkade som min typ av kille så jag köpte en tidning av honom. Han frågade var jag kom från, och sa att jag var vacker. Jag sa att han hade en fin sångröst. Kemin gjorde den svala höstluften tjockare. Vi småpratade. Sen sa jag "See you later, luv" och han svarade, med den där oemotstånliga brittiska charmen: "You come and see me whenever you like, sweetheart."
Och jag gick därifrån, svag i benen och rosig om kinderna.
Jag tänker mig att det är början på en underbar vänskap.
måndag 18 oktober 2010
Födelsedagar
Förra året, den 18 oktober 2009, fyllde jag 23. Jag var i Malmö på förmiddagen och blev firad av familjen min. Sen åkte jag hem till Göteborg där mina vänner Elsa, Emma och Josefine väntade på tågperrongen med födelsedagssång och överraskningsfirande. Tyvärr gick jag av på andra sidan tåget och missade dem helt, varpå Josefine ringer mig i viss desperation, men försöker låta oberörd, och ber mig stanna där jag är. Sen kom de och hämtade mig. Jag fick presenter och så tog de med mig till Kellys där jag behandlades som en kung med öl och pizza. Därefter åkte jag hem och blev firad, en tredje gång, av Micke. Det var en fin födelsedag.
2008 fyllde jag 22. Då bjöd Micke mig på sushilunch, innan han var tvungen att åka någonstans (jag minns inte var). Jag spendrade då dagen för mig själv, i spänd förväntan på alla telefonsamtal jag skulle få från mina vänner.
Inga sådana samtal kom.
Jag parkerade mig i soffan på Penny Lane och såg på TV hela dagen. När klockan närmade mig 22 på kvällen skrev jag på Plural att jag officiellt betraktade mig själv som bortglömd. En timme senare ringde Emma. Sen kom smset från Jossan. Det var en mindre bra födelsedag.
2007 fyllde jag 21. Jag hade fått en ring på fingret kvällen innan och var allmänt hög på kärlek. Om jag inte minns helt fel så tror jag att vi framförde vårt visprojekt den här dagen. Och att vi kanske repeterade inför performancet "Håll ångan uppe" som vi sedan visade upp i Varberg. Det performancet blev en ganska stor katastrof, men natten som följde var en av de bästa någonsin. Men det är en annan historia.
2006 fyllde jag 20. Då var jag på Katrineberg, och vi hade nog sett "Tribadernas natt" på Teater Halland. I övrigt var det en ganska händelselös dag.
2005 fyllde jag 19. Då firade jag hemma i Malmö. Mina vänner kom på middag, även min dåvarande pojkvän. Han var ganska uppklädd, med slips och allt. Och när han såg att alla andra var mycket mer informella så tror jag att han skämdes lite för han tog av sig slipsen. Det året gav Sandra mig en biljett till Laleh som spelade på KB samma kväll. Men jag kände inte att jag kunde gå eftersom jag hade gäster, så jag gick inte.
2004 fyllde jag 18. Hela dagen var insvept i en underlig känsla av att en bomb kunde släppas på mig när som helst. Jag åt middag hemma. Sen gick jag nog ut på krogen, och mamma sa till mig att gränsen för hur mycket öl som är bra att dricka brukar ligga vid 2 stycken.
2003 fyllde jag 17. Och jag har faktiskt inget minne av den här dagen. Men jag vet att det är sista gången jag upplever det där födelsedagspirret.
2002 fyllde jag 16. Då tog Maja och Sandra med mig till Kajplats för att titta pån The Mo. Jag hade på mig min favorittröja; en grön T-shirt med ett tryck av Alfred Hitchcock.
Därefter flyter minnena ihop. Jag vet att det var ett år som jag fick min första mascara, ett år när Maja och Py kom hem till mig tidigt en morgon för att fira mig men att jag var sjuk i halsfluss, ett år när jag fick ett pappershjärta som mamma klippt ut och som satt på väggen i mitt rum flera år efter det, ett år då jag hade letat fram min present (en Barbiedocka) innan den var inpackad trots att mamma hade sagt till mig att jag absolut inte fick snoka i den stora papperspåsen i hallen där den låg.
Jag tror att min bästa födelsedag var när jag fyllde 16. Eller den gången då jag bland annat fick soundtracket till Pulp Fiction av mina föräldrar, och teckningar av mina syskon. Hela den dagen hade en bra vibb.
Det kanske var när jag fyllde 15. Eller så var det också 16.
Vad den här födelsedagen kommer utformas till är ännu ovisst. Men den har börjat bra med sång och tårta på sängen från Plymouthfamiljen.
Och än är jag fortfarande 23.
Blir inte 24 förrän vid klockan 22 ikväll.
2008 fyllde jag 22. Då bjöd Micke mig på sushilunch, innan han var tvungen att åka någonstans (jag minns inte var). Jag spendrade då dagen för mig själv, i spänd förväntan på alla telefonsamtal jag skulle få från mina vänner.
Inga sådana samtal kom.
Jag parkerade mig i soffan på Penny Lane och såg på TV hela dagen. När klockan närmade mig 22 på kvällen skrev jag på Plural att jag officiellt betraktade mig själv som bortglömd. En timme senare ringde Emma. Sen kom smset från Jossan. Det var en mindre bra födelsedag.
2007 fyllde jag 21. Jag hade fått en ring på fingret kvällen innan och var allmänt hög på kärlek. Om jag inte minns helt fel så tror jag att vi framförde vårt visprojekt den här dagen. Och att vi kanske repeterade inför performancet "Håll ångan uppe" som vi sedan visade upp i Varberg. Det performancet blev en ganska stor katastrof, men natten som följde var en av de bästa någonsin. Men det är en annan historia.
2006 fyllde jag 20. Då var jag på Katrineberg, och vi hade nog sett "Tribadernas natt" på Teater Halland. I övrigt var det en ganska händelselös dag.
2005 fyllde jag 19. Då firade jag hemma i Malmö. Mina vänner kom på middag, även min dåvarande pojkvän. Han var ganska uppklädd, med slips och allt. Och när han såg att alla andra var mycket mer informella så tror jag att han skämdes lite för han tog av sig slipsen. Det året gav Sandra mig en biljett till Laleh som spelade på KB samma kväll. Men jag kände inte att jag kunde gå eftersom jag hade gäster, så jag gick inte.
2004 fyllde jag 18. Hela dagen var insvept i en underlig känsla av att en bomb kunde släppas på mig när som helst. Jag åt middag hemma. Sen gick jag nog ut på krogen, och mamma sa till mig att gränsen för hur mycket öl som är bra att dricka brukar ligga vid 2 stycken.
2003 fyllde jag 17. Och jag har faktiskt inget minne av den här dagen. Men jag vet att det är sista gången jag upplever det där födelsedagspirret.
2002 fyllde jag 16. Då tog Maja och Sandra med mig till Kajplats för att titta pån The Mo. Jag hade på mig min favorittröja; en grön T-shirt med ett tryck av Alfred Hitchcock.
Därefter flyter minnena ihop. Jag vet att det var ett år som jag fick min första mascara, ett år när Maja och Py kom hem till mig tidigt en morgon för att fira mig men att jag var sjuk i halsfluss, ett år när jag fick ett pappershjärta som mamma klippt ut och som satt på väggen i mitt rum flera år efter det, ett år då jag hade letat fram min present (en Barbiedocka) innan den var inpackad trots att mamma hade sagt till mig att jag absolut inte fick snoka i den stora papperspåsen i hallen där den låg.
Jag tror att min bästa födelsedag var när jag fyllde 16. Eller den gången då jag bland annat fick soundtracket till Pulp Fiction av mina föräldrar, och teckningar av mina syskon. Hela den dagen hade en bra vibb.
Det kanske var när jag fyllde 15. Eller så var det också 16.
Vad den här födelsedagen kommer utformas till är ännu ovisst. Men den har börjat bra med sång och tårta på sängen från Plymouthfamiljen.
Och än är jag fortfarande 23.
Blir inte 24 förrän vid klockan 22 ikväll.
söndag 17 oktober 2010
Tre år senare
När jag tänker på just den här dagen, den 17 oktober, för tre år sedan så är det inte mycket som är sig likt om man jämför med idag. Men så är det väl oftast när man tänker tillbaka på var man var för tre, fem, åtta år sedan eller när som helst. Det har hänt mycket på tre år; andra året på Katrineberg, första året i Göteborg, andra året i Göteborg, Bataljonen, produktionerna, jobben, Dramatiken (både kursen och tillstånden).
Just idag - den 17 oktober 2010 - är det ingen speciell dag alls. Det är en städdag inför att de facsistiska mäklarna ska inspektera lägenheten imorgon. Så det är en ganska trist dag. Och lite smutsig. Jag har inte ens duschat än.
Men jag minns den där dagen för tre år sedan mycket väl, nästan i detalj, för det var en bra dag.
En dag som alltid kommer att ha lite mer betydelse än andra dagar.
Dagen innan jag fyllde 21.
Just idag - den 17 oktober 2010 - är det ingen speciell dag alls. Det är en städdag inför att de facsistiska mäklarna ska inspektera lägenheten imorgon. Så det är en ganska trist dag. Och lite smutsig. Jag har inte ens duschat än.
Men jag minns den där dagen för tre år sedan mycket väl, nästan i detalj, för det var en bra dag.
En dag som alltid kommer att ha lite mer betydelse än andra dagar.
Dagen innan jag fyllde 21.
lördag 16 oktober 2010
Lovely Marina
Marina Abramovic är en av världens mest kända performancekontnärer. Hon gjorde nyligen ett performance på MOMA i New York som var tre månader långt, och nu är hon i England där hon gett två föreläsningar (de enda gon ger). Den ena var på Tate Modern i London. Den andra var på Plymouth University. Vi fick se henne igår, och det var faktiskt ganska mäktigt. Det var en av de där upplevelserna då jag tvingas konfrontera och utmana mina åsikter om vad som är konst. Jag uppskattar hennes performance, antagligen för att jag aldrig hade kunnat göra något liknande själv. Mycket av det är helt extremt galet, men det behövs människor som vågar skaka om och tänja på gränserna för vad som är acceptabelt och friskt beteende. Jag respekterar hennes förakt för teaterns falskhet, även om jag inte alltid förstår det. Det som provocerar mig mest med henne - antagligen för att jag avundas det - är att hon tar sig själv på största möjliga allvar. Det är inte ofta man ser en människa med modet att brinna så helhjärtat. Och det är fascinerande!
Kolla in: http://www.guardian.co.uk/artanddesign/2010/oct/03/interview-marina-abramovic-performance-artist
Efter föreläsningen gick vi till en ungersk pub/restaurang (som spelade hits från början av 2000 - väldigt ungerskt). Vi fick intrycket av att det inte gick så bra för den då vi var de enda där som åt och det var ändå fredagkväll. Men langosen var goda och servitören var en riktig präla så vi dricksade mycket mer än vad vi behövde och lovade att komma tillbaka.
Plymouth är en underlig stad. Här finns inte en enda indieklubb, men däremot var det igår ett event som hette "Vampire rock" - i princip covers på rocklåtar från 80-talet framförda med huggtänder. Det finns också ett tributeband vars specialitet är att "recreate the magic of Take That". Inte ens Take That kan återskapa magin av Take That. Kanske för att det inte fanns något magi in the first place.
Två dagar kvar. Sen blir jag 24.
Kolla in: http://www.guardian.co.uk/artanddesign/2010/oct/03/interview-marina-abramovic-performance-artist
Efter föreläsningen gick vi till en ungersk pub/restaurang (som spelade hits från början av 2000 - väldigt ungerskt). Vi fick intrycket av att det inte gick så bra för den då vi var de enda där som åt och det var ändå fredagkväll. Men langosen var goda och servitören var en riktig präla så vi dricksade mycket mer än vad vi behövde och lovade att komma tillbaka.
Plymouth är en underlig stad. Här finns inte en enda indieklubb, men däremot var det igår ett event som hette "Vampire rock" - i princip covers på rocklåtar från 80-talet framförda med huggtänder. Det finns också ett tributeband vars specialitet är att "recreate the magic of Take That". Inte ens Take That kan återskapa magin av Take That. Kanske för att det inte fanns något magi in the first place.
Två dagar kvar. Sen blir jag 24.
torsdag 14 oktober 2010
Sinnesminne
En smak av Göteborg. Nej, en känsla av Göteborg.
Känslan av ölen på andra lång och den kissignödiga promenaden genom stan till stället vi ska dansa på. Nef? Styrbord barbord? Puservik? Eller kanske till och med Sticky Fingers?
Låten jag låtsas hata, och som jag kanske faktiskt hatar när den spelas på radio, men som jag ändå dansar till. Och kanske sjunger med till. Vännerna som dansar bredvid, och vännerna som inte ville dansa men som sitter vid ett bord där jag slår sig ned och pratar högt för att höras om saker som ingen minns dagen efter. Tripparna till toaletterna där tjejerna bättrar på sitt smink. Jag har inget smink med mig att bättra på med så det får vara vad det är.
Klockan som blir en halvtimme innan stängning, så vi går för att inte hamna i kö till garderoben. Den svalkande kylan utanför klubben där människor skrattar, röker, sjunger, hånglar, spyr, bråkar och väntar på taxi. Vi går på jakt efter mat som vi äter medan vi går hemåt för att spårvagnen inte kommer förrän om tjugosex minuter så vi kan lika gärna gå till nästa hållplats och nästa hållplats och nästa hållplats. Grönsakstorget blir till Vasaplatsen som blir till Kapell.
Spårvagnen kommer. Jag åker hem. Nöjd. Glad. Sällan uppgiven.
Å, Göteborg! Mitt hjärtas land.
Ja. Jag tog snusen. Det gjorde jag.
Känslan av ölen på andra lång och den kissignödiga promenaden genom stan till stället vi ska dansa på. Nef? Styrbord barbord? Puservik? Eller kanske till och med Sticky Fingers?
Låten jag låtsas hata, och som jag kanske faktiskt hatar när den spelas på radio, men som jag ändå dansar till. Och kanske sjunger med till. Vännerna som dansar bredvid, och vännerna som inte ville dansa men som sitter vid ett bord där jag slår sig ned och pratar högt för att höras om saker som ingen minns dagen efter. Tripparna till toaletterna där tjejerna bättrar på sitt smink. Jag har inget smink med mig att bättra på med så det får vara vad det är.
Klockan som blir en halvtimme innan stängning, så vi går för att inte hamna i kö till garderoben. Den svalkande kylan utanför klubben där människor skrattar, röker, sjunger, hånglar, spyr, bråkar och väntar på taxi. Vi går på jakt efter mat som vi äter medan vi går hemåt för att spårvagnen inte kommer förrän om tjugosex minuter så vi kan lika gärna gå till nästa hållplats och nästa hållplats och nästa hållplats. Grönsakstorget blir till Vasaplatsen som blir till Kapell.
Spårvagnen kommer. Jag åker hem. Nöjd. Glad. Sällan uppgiven.
Å, Göteborg! Mitt hjärtas land.
Ja. Jag tog snusen. Det gjorde jag.
Moraliskt dilemma
Idag kom Joels syster på besök, men jag har inte träffat henne än. Hon hade med en present till Joel.
Snus.
Dosan ligger på bordet framför mig, och ingen Joel inom synhåll.
Att stjäla snus, eller inte stjäla snus, det är frågan...
Jag tänker mig att det smakar hemland.
Snus.
Dosan ligger på bordet framför mig, och ingen Joel inom synhåll.
Att stjäla snus, eller inte stjäla snus, det är frågan...
Jag tänker mig att det smakar hemland.
onsdag 13 oktober 2010
Musikkarriären
Idag hade jag Writing for Performance. Vi fick i uppgift att skriva fritt om minnen utifrån en bild. Jag valde en bild där jag är kanske nio år och utklädd till Pippi Långstrump inför en Backakarneval. På bilden är också tre av mina vänner; Maja, Py och Ami. Och när jag skulle skriva min text så började jag tänka på allt vi gjort ihop. Så texten blev ett kollage av olika minnen från mellanstadiet.
Till exempel om när vi var Spice Girls och jag fick vara Sporty Spice för att ingen annan ville vara henne. Jag var den rundaste av oss men stod ändå där i lånade Adidasbyxor och glansig blå top som exponerade hela buken, och försökte dra in magen så mycket jag kunde så att det inte skulle bli bilringar när jag gjorde mina sparkar. Jag var också den minst atletiska av oss. Jag kunde inte ens hjula. Det blev för övrigt ett projekt för sommaren 97 att lära mig det. Resultatet blev inte lyckade.
Jag kanske inte var Sparven från Minsk, men jag hade andra färdigheter. Till exempel skrev jag majoriteten av låtarna till vårt eget band "Take Five", bland annat balladen "I have loose my friend" som jag vid den tiden tänkte skulle spelas på min begravning. Det tänker jag inte nu längre.
"I have loose my friend,
I have loose my best friend,
I have loose my really friend,
my firend
my friend"
Nu kanske detta inte ser så mycket ut för världen, med den halvdana engelskan och allt, men melodin lyfter verkligen det hela. En annan hit, som faktiskt var min första, skrev jag ett par år tidigare när jag lärde mig spela tvärflöjt. "Visan utan namn och text".
"Visan utan namn och text
visan utan namn och text
visan utan namn
visan utan text"
Aaaaah! Den ungdomliga kreativiteten!
"Take Five" blev aldrig stora som Spice Girls, trots hög ambition. Vi rann ut i sanden i takt med vår vänskap. Och det menar jag inte som något dåligt. Jag är väldigt tacksam för den tiden och det vi hade, men det är inte mer än naturligt att man växer upp och det gjorde även vi till slut. Och som jag skrev i dagens uppgift;
kanske var vi inte redo för Rock'n'roll och livsstilen den medförde,
eller kanske var Rock'n'roll inte redo för oss.
Till exempel om när vi var Spice Girls och jag fick vara Sporty Spice för att ingen annan ville vara henne. Jag var den rundaste av oss men stod ändå där i lånade Adidasbyxor och glansig blå top som exponerade hela buken, och försökte dra in magen så mycket jag kunde så att det inte skulle bli bilringar när jag gjorde mina sparkar. Jag var också den minst atletiska av oss. Jag kunde inte ens hjula. Det blev för övrigt ett projekt för sommaren 97 att lära mig det. Resultatet blev inte lyckade.
Jag kanske inte var Sparven från Minsk, men jag hade andra färdigheter. Till exempel skrev jag majoriteten av låtarna till vårt eget band "Take Five", bland annat balladen "I have loose my friend" som jag vid den tiden tänkte skulle spelas på min begravning. Det tänker jag inte nu längre.
"I have loose my friend,
I have loose my best friend,
I have loose my really friend,
my firend
my friend"
Nu kanske detta inte ser så mycket ut för världen, med den halvdana engelskan och allt, men melodin lyfter verkligen det hela. En annan hit, som faktiskt var min första, skrev jag ett par år tidigare när jag lärde mig spela tvärflöjt. "Visan utan namn och text".
"Visan utan namn och text
visan utan namn och text
visan utan namn
visan utan text"
Aaaaah! Den ungdomliga kreativiteten!
"Take Five" blev aldrig stora som Spice Girls, trots hög ambition. Vi rann ut i sanden i takt med vår vänskap. Och det menar jag inte som något dåligt. Jag är väldigt tacksam för den tiden och det vi hade, men det är inte mer än naturligt att man växer upp och det gjorde även vi till slut. Och som jag skrev i dagens uppgift;
kanske var vi inte redo för Rock'n'roll och livsstilen den medförde,
eller kanske var Rock'n'roll inte redo för oss.
måndag 11 oktober 2010
Hej vi heter Bataljonen...
Mitt skötebarn, Bataljonen, du fattas mig.
Det smärtar lite att du andas utan att jag blåser liv i dig, att jag inte är nödvändig för din existens medan du är nödvändig för min. Det är inte ett förhållande på lika villkor.
Men jag ska njuta av att följa din process på avstånd, och jag ser fram emot att komma hem och ta del utav din utveckling.
Det smärtar lite att du andas utan att jag blåser liv i dig, att jag inte är nödvändig för din existens medan du är nödvändig för min. Det är inte ett förhållande på lika villkor.
Men jag ska njuta av att följa din process på avstånd, och jag ser fram emot att komma hem och ta del utav din utveckling.
söndag 10 oktober 2010
En dag i sänder
När tillvaron så som man känner till den rivs upp kan det ibland vara svårt att göra helt vanliga vardagliga saker, såsom att skriva i bloggen. Men då får man påminna sig om den plikt och skyldighet man har gentemot sin trogna läsarskara (d.v.s. mor min) och göra det ändå.
Idag var det en bakisdag, en underbar sådan. Efter förmiddagens lite oinspirerande start tog vi oss i kragen och gjorde något av dagen. Solen var framme, vinden var som bortblåst, och man kunde gå i sommarklänning ner till hamnen. Jag och Erika satte oss på Bluesbarens uteservering och stillade vår hunger med pasta och hamburgare. Jag tog en Corona, trots att det var en bakisdag; så underbart var vädret. Efter måltiden gick vi till nästa pub där vi tog varsin kaffe och njöt av solnedgången, medan kölden sakta trängde sig på.
Nu är jag tillbaka på Trematon Terrace. Karolina är hemma, men Joel är ute på vift med nån gosse han träffat på fotbollen. Johanna är i London och jag saknar henne. Imorgon åker hon till Sverige och ska vara där i en hel vecka. Jag vet inte om jag avundas henne eller inte. Det vore helt underbart att få åka till Göteborg och träffa katten och sen åka tillbaka till Plymouth med vetskapen att man har halva tiden kvar. Men samtidigt kanske det bara hade känts jobbigt.
Det bästa vore om man kunde hitta en genväg, som ett Narnia-skåp, som ledde direkt till Göteborg. Säg att man gick in på toletten på The Kings Head som ligger nere vid hamnen och så skulle man komma till toaletten på The Kings Head på andra långgatan i Göteborg. Och därifrån kunde man gå till Kellys där ens vänner satt med katten och quizzade. Det vore nåt.
Men livet i Plymouth är inte helt fel.
Här finns The Barbican,
här finns lektionerna med Lovely Lee Miller,
här finns sofforna på Trematon Terrace,
här finns känslan av att vara lite exotisk,
här finns sconesen,
och här finns Erikas säng där man får sova och gråta och kramas hur mycket man vill.
Men här finns tyvärr ingen katt.
Idag var det en bakisdag, en underbar sådan. Efter förmiddagens lite oinspirerande start tog vi oss i kragen och gjorde något av dagen. Solen var framme, vinden var som bortblåst, och man kunde gå i sommarklänning ner till hamnen. Jag och Erika satte oss på Bluesbarens uteservering och stillade vår hunger med pasta och hamburgare. Jag tog en Corona, trots att det var en bakisdag; så underbart var vädret. Efter måltiden gick vi till nästa pub där vi tog varsin kaffe och njöt av solnedgången, medan kölden sakta trängde sig på.
Nu är jag tillbaka på Trematon Terrace. Karolina är hemma, men Joel är ute på vift med nån gosse han träffat på fotbollen. Johanna är i London och jag saknar henne. Imorgon åker hon till Sverige och ska vara där i en hel vecka. Jag vet inte om jag avundas henne eller inte. Det vore helt underbart att få åka till Göteborg och träffa katten och sen åka tillbaka till Plymouth med vetskapen att man har halva tiden kvar. Men samtidigt kanske det bara hade känts jobbigt.
Det bästa vore om man kunde hitta en genväg, som ett Narnia-skåp, som ledde direkt till Göteborg. Säg att man gick in på toletten på The Kings Head som ligger nere vid hamnen och så skulle man komma till toaletten på The Kings Head på andra långgatan i Göteborg. Och därifrån kunde man gå till Kellys där ens vänner satt med katten och quizzade. Det vore nåt.
Men livet i Plymouth är inte helt fel.
Här finns The Barbican,
här finns lektionerna med Lovely Lee Miller,
här finns sofforna på Trematon Terrace,
här finns känslan av att vara lite exotisk,
här finns sconesen,
och här finns Erikas säng där man får sova och gråta och kramas hur mycket man vill.
Men här finns tyvärr ingen katt.
lördag 9 oktober 2010
lördag 2 oktober 2010
Veckorapport
Första skolveckan är härmed avklarad. Höjdpunkten hittills är fredagens fantastiska "Theatre, culture and society" där jag blev bombaderad av genusvetenskap, konstanalys och sociala konstruktionsdiskussioner av vår fantastiskt intensiva lärare Lee Miller. Längtar till nästa fredag!
Jag är nöjd med alla lektioner. Måndagar och torsdagar ägnas åt fysisk teater under ledning av läraren Humiaki som tvingar mig att konfrontera mina nerver och mitt bristande tålamod genom yoga och annat meditativt trams. Precis vad jag behöver.
På måndag morgon har jag och Johanna modern dans med andra årets dansklass. Jag hade inte riktigt tänkt igenom mitt beslut att gå med i den klassen, för det slog mig illa kvickt att "Just det! Jag är ju ingen dansare." Men någon måste ju vara sämst i klassen för att de andra ska känna sig bra, och jag kan faktiskt ta den rollen.
På tisdagen är den impro med ettorna. Basic, men bra för kreativiteten.
Och på onsdagen är det Writing for Performance. Det verkar vara en bra kurs, men det är märkbart svårare att göra sig förstådd på engelska än svenska i kreativt skrivande så det kan nog bli en utmaning.
Jag tampas dessutom med min egen censur. Målar man in sig själv i ett hörn om man skriver om vaginalsekret i sin första skrivuppgift?
Bättre fråga: varför måste jag alltid skriva om vaginalsekret?
Eller kanske en ännu bättre fråga: varför skriver inte fler om vaginalsekret?
Igår gick vi på teater. "Ivan and the dogs" hette den. Det var en monologföreställning helt utan dramatiska kurvor och med ett fräckt scenrum som aldrig användes. Varför göra tråkig teater när man kan göra kul teater?
Sen gick vi hem och hade fredagsmys. Jag grämde mig över att vi inte var ute och målade staden röd, men mest av allt grämde jag mig över att jag inte hade lust att vara ute och måla staden röd. Men när Erika, Johanna och Karolina gick till sängs klockan elva tänkte jag: "Jag ska fan inte lägga mig tidigt på en fredag!"
Joel tänkte samma sak.
Så vi parkerade oss i soffan och började titta på "Blades of glory". Vi somnade halvvägs in.
Idag var jag på Plymouths museum. Det var inget att ha. De hade klämt in lite Kina, lite Egypten, lite Plymouthhistoria och lite natur på vars fem kvadratmeter. Dessutom är det alltid en skräckblandad förtjusning det där med museum. Då kommer de där tankarna om tid och existens som får en att deppa ihop.
Så jag lämnade muséet och begav mig, med soundtracket till "Rent" i öronen, till Americano där jag köpte en take-away-kaffe i hopp om att sätta mig i en park och vara lite djup. Men när jag kom ut från Americano var solen borta, och på köpet dog min Ipod. Så jag traskade hemmåt och tog en omväg för att undvika en hög man som ville mucka.
Vad jag ska göra av lördagkvällen är ännu oklart. Så jag lämnar er med en cliffhanger.
Jag är nöjd med alla lektioner. Måndagar och torsdagar ägnas åt fysisk teater under ledning av läraren Humiaki som tvingar mig att konfrontera mina nerver och mitt bristande tålamod genom yoga och annat meditativt trams. Precis vad jag behöver.
På måndag morgon har jag och Johanna modern dans med andra årets dansklass. Jag hade inte riktigt tänkt igenom mitt beslut att gå med i den klassen, för det slog mig illa kvickt att "Just det! Jag är ju ingen dansare." Men någon måste ju vara sämst i klassen för att de andra ska känna sig bra, och jag kan faktiskt ta den rollen.
På tisdagen är den impro med ettorna. Basic, men bra för kreativiteten.
Och på onsdagen är det Writing for Performance. Det verkar vara en bra kurs, men det är märkbart svårare att göra sig förstådd på engelska än svenska i kreativt skrivande så det kan nog bli en utmaning.
Jag tampas dessutom med min egen censur. Målar man in sig själv i ett hörn om man skriver om vaginalsekret i sin första skrivuppgift?
Bättre fråga: varför måste jag alltid skriva om vaginalsekret?
Eller kanske en ännu bättre fråga: varför skriver inte fler om vaginalsekret?
Igår gick vi på teater. "Ivan and the dogs" hette den. Det var en monologföreställning helt utan dramatiska kurvor och med ett fräckt scenrum som aldrig användes. Varför göra tråkig teater när man kan göra kul teater?
Sen gick vi hem och hade fredagsmys. Jag grämde mig över att vi inte var ute och målade staden röd, men mest av allt grämde jag mig över att jag inte hade lust att vara ute och måla staden röd. Men när Erika, Johanna och Karolina gick till sängs klockan elva tänkte jag: "Jag ska fan inte lägga mig tidigt på en fredag!"
Joel tänkte samma sak.
Så vi parkerade oss i soffan och började titta på "Blades of glory". Vi somnade halvvägs in.
Idag var jag på Plymouths museum. Det var inget att ha. De hade klämt in lite Kina, lite Egypten, lite Plymouthhistoria och lite natur på vars fem kvadratmeter. Dessutom är det alltid en skräckblandad förtjusning det där med museum. Då kommer de där tankarna om tid och existens som får en att deppa ihop.
Så jag lämnade muséet och begav mig, med soundtracket till "Rent" i öronen, till Americano där jag köpte en take-away-kaffe i hopp om att sätta mig i en park och vara lite djup. Men när jag kom ut från Americano var solen borta, och på köpet dog min Ipod. Så jag traskade hemmåt och tog en omväg för att undvika en hög man som ville mucka.
Vad jag ska göra av lördagkvällen är ännu oklart. Så jag lämnar er med en cliffhanger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)