Det finns en stor anledning till att jag är i Göteborg och inte Plymouth; politiken och teatern. Frigruppsliv av den kalliber som finns i Sverige är svår att finna i södra England, vilket jag tror beror helt på de båda ländernas olika politiska tillstånd. Som jag uttryckt tidigare finns det en uppgivenhet i England, en passitivitet orsakad av en regering som fostrar ett precis-lagom-bekvämt proletariat genom att neka de fattiga utbildning. Resultatet: ingen orkar ifrågasätta någonting. Man är glad om man har ett någotsånär okej kneg och en flat-screen-TV. Det var denna apati som fick mig att längta tillbaka till Sverige. Jag har idoliserat Sverige, och tänkt att vi ligger så långt före England i frågor om kultur och politik och så vidare. Men nu när jag kommit hem har jag börjat tänka om. Min resa till England kan liknas vid att sätta sig i en DeLorean och bege sig på en resa 20 år framåt i tiden. Kan det vara så att det i själva verket är så att England är ett exemplel på hur Sverige kommer att se ut inom en snar framtid?
Svenskt näringsliv vill göra det svårare för människor att studera kultur eller andra ämnen inom sektorn humaniora genom att sänka bidragsdelen av studiemedlet och höja lånedelen. Detta för att potientiella studenter ska tänka över sin framtid och göra "medvetna val". Att avskaffa all form utav utbildning inom humaniora hade varit för drastiskt, för facistiskt, men ett sådant beslut, och tanken bakom det nya förlaget, är i princip detsamma. Ännu ett lass gödsel till kapitalismens trädgård, och ett ytterligare steg framåt på Monopolbrädet där människor blir till vinstproducerande pengapumpar.
Att arbeta som skådespelare och få betalt för det är få förunnat; någor som kräver en hunger, vassa armbågar och en nätverkar-mentalitet som heter duga. Som frigrupp är man inte bara en grupp, utan allt som oftast på gruppers hemsida ser man en sida för allas individuella CV:n – möjligheten finns ju att någon inflytelserik människa varit och sett just min grupps föreställning, sett just mig och vill kunna erbjuda just mig ett jobb. Och när det där jobbet kommer finns inte tvekan, man tackar ja och frigruppen är ett minne blott. Att driva frigrupp är som att bygga på kvicksand.
Vad jag minns av frigruppslivet i Göteborg när jag lämnade staden för ett år sedan var en känsla av hård konkurrens och en atmosfär utav "slicka uppåt, sparka neråt". Jag tror inte att någon frigrupp eller dess medlemmar själva skulle beskriva sig med de orden, men jag tror att vi alla – mer eller mindre ofrivilligt – är offer för denna mentalitet. Att driva frigrupp är en väntan på något bättre, något man håller sig sysselsatt med tills den dagen så man blir erbjuden en statistroll på Folkteatern eller två repliker i nästa Irene Huss-film. Är detta saker man drömmer om som skådespelare – naturligtvis inte, men vi vill ändå kunna tjäna pengar på skådespeleriet oavsett skitgöran. Det finns inga pengar i frigruppslivet; det är tungt arbete som aldrig kommer att göra dig rik. Kämpar du hårt så får gruppen möjligtvis kulturstöd och kan betala ut enstaka löner, men i det långa loppet är frigruppsarbetet en enda lång kamp mot kulturpolitiken och dess nedskärningar.
Resultatet av den smala arbetamarknaden innebär en osäkerhet för alla frigrupper, då någon närsomhelst kan överge ett projekt för ett bättre betalande jobb. Kan jag klandra dem? Absolut inte. Men den där tanken om att hoppa på första bästa arbete som ger dig en lönecheck är ett kortsiktigt tänk. Teatern blir en brödföda, utan integritet och tanke på konsumenten, det vill säga publiken. Skådespelaren blir produkten, endast ett kugghjul i maskineriet. Det sägs att teatern är överflödig. Att vi som kulturarbetare är grädde på moset. Så kan jag också tänka, och plöstligt drabbas av behovet av att göra något "viktigt". Men teatern har alltid funnits, och sålänge teatern och kulturen är till för mottagaren – inte skådespelaren – är det fullt nödvändigt.
Givetvis ska vi inte jobba gratis. Kan vi få lön så ska vi ta ut lön, men såsom systemet fungerar nu så kommer det aldrig att ske om det inte blir reform på en grundläggande nivå. Istället för att anpassa oss efter det hårda klimatet och bli varandras konkurrenter i strävan efter den där Irene Huss-repliken måste vi våga satsa på oss själva. Bilda nätverk frigrupper sinsemellan. Inte gå på varandras föreställningar i hopp om att de ska vara dåliga, utan gå för att stötta, ta med sina vänner och utöka de andra gruppernas publik, förbättra varandras ekonomi, bli varandras producenter och fanclubbar. För att vi ska kunna hålla oss kvar, för att vi ska kunna erbjuda att alternativ till Stadsteater, för att vi någon gång ska kunna ägna vår tid åt att skapa för publiken och inte för 1000 spän i statistlön från SVT, måste vi reformera kulturlivet. Vi är inte varandras konkurrens, vi är kollegor. Och jag vet hur svårt det är, och hur naiv jag låter, men i grund och botten strävar väl vi alla efter att bidra till ett blomstrande kulturliv och skapandet för skaparglädjen och kommunikationens skull.
Eller har jag missat nåt?
