Jag skulle bara ta en kaffe...

Tanken var att jag skulle plugga. Tanken brukar vara så. Men igår var jag allt för seg efter fredagnattens bestyr så jag lyckades sova bort halva dagen. När jag väl vaknat tog det ytterligare ett par timmar för mig att komma upp ur sängen. Klockan hade hunnit bli fem innan jag tog mig i kragen. Vädret var allt för fint för att gå om intet.
Med kurslitteratur nerknölad i väskan traskade jag till Barbican, där jag hade klubbat kvällen innan. Jag satte mig på Blues Bar's uteservering med en kaffe och ett tappert försök till att plugga. Det blev mest att jag tittade på människor och antecknade nonsens. Vid bordet bredvid mig satt ett gäng medelålders snubbar och en brud. Vi började samtala över borden, inte om nåt särskilt, bara kallprat. När solen försvunnit bakom hustaken blev det för kallt för att sitta ute. Sällskapet, som redan hade varit ute och festat i tre dagar i sträck, skulle flytta vidare till nästa krog och frågade om jag ville hänga med. Då jag fortfarande var lite bakis och behövde plugga, och dessutom har en tråkig svensk mentalitet när det gäller främmande folk, tackade jag nej.
Satt kvar på Blues Bar ett tag och förbannade mig själv för att jag är så tråkig och o-punk. Jag bestämde mig för att ändra på det. Kanaliserade Butch Cassidy, Dean Moriarty och Ronja Rövardotter, och tänkte; varför inte? Jag tjatar ju alltid om att jag vill träffa nytt folk. Och det kunde vara kul att umgås med lite människor som inte är 20-åriga studenter på min kurs. Så jag traskade bort till Weatherspoons där sällskapet hängde och joinade dom. Tänkte att nu skulle jag få umgås med riktiga, exotiska vuxna; sådana som har bil, barn och jobb. Det visade sig att skillnaden mellan de vuxna och studenterna på min kurs inte var så stor som jag trodde, trots bil, barn och jobb. Jag var glad ändå. Fick en drink i handen, den första av många.
Och det var början på vad som skulle utvecklas till en episk Plymouthnatt.

From Sweden with love

Vid midnatt på måndag kväll satt jag på Plymouths tågstation och inväntade det något försenade tåget från London. Efter att ha väntat i en halvtimme, småpratandes med en kurdisk man - innehavare ett tiotal kebabshoppar runt om i England - som ville bli min pojkvän, kom äntligen tåget. Och med mor och syster kom också sommaren till Plymouth.

På tisdagen åt vi lyxfrukost, varpå vi packade lunch och gick ut på äventyr. Vi strosade genom solig stad mot The Hoe, där jag snart insåg att bära långbyxor var ett av mina mindre smarta drag. Efter lunch, mys och skådande av samme kurdiske man som jag träffat kvällen innan, gick vi vidare till The Barbican. Solen stod fortfarande högt när vi tog en eftermiddagsöl på Marina Bar. Syrran min var sjuk och hade haft feber, men hon kämpade tappert på. Sen gick vi hemmåt, lagade god pasta och drack vin.

En morsa som vet hur man smälter in med the natives


Min vackra syster


Mor et moi på The Hoe

Dag två tog oss med hull och hå nerför Englands sydkust till Cornwall. St Ives närmare bestämt. Jag grämer mig för att jag inte åkt tidigare. Staden badade i solsken och medelhavskänsla, och vi väntade inte länge med att lägga oss på den vackra sandstranden. Svettandes i värmen åt vi laxbagels och önskade att vattnet hade varmt nog för att bada i. Efter ett par timmar gick vi och tog oss varsin kaffe, och därefter tjatade jag till mig en gigantisk glass. Vi återvände till Plymouths famn på kvällen. Jag och Erika tog med min syster till Mousetrap där det vankades biljard och förödmjukelse för några av oss (mest för mig).

På torsdagen gick vi en promenad till kyrkogården och Central Park. Monsterkorpar, blaskkaffe och Disneylåtar färgade förmiddagen, innan vi gick tillbaka till Trematon Terrace för att avnjuta en superb wrap-lunch tillagad av Erika. Efter det var det ut igen. Promenad längst pastellhusen vid Clifton Street, ner till Ebrington och slutligen åter på Marina Bar. Erika gjorde oss sällskap och vi satte oss på Blues Bars uteservering i jakt på solljuset.

 

Marina bar, favorit i repris

Efter ytterligare en stor stark traskade vi hem för att äta kvällsomelett. Sen bar det ut på stan igen. Jag tog med syrran till Ride där ett liveband spelade Tarntinoinfluerad reggae-rock, och vi dansade loss med fotograferna. Motvilligt tog jag med systern min till Halfway house för lite lätt jam och bloss på vattenpipan från Marocko. Ännu en kväll kom till sin ände.

We're all adults here

Idag for de hem till Sverige. Veckan har bara flugit förbi. Det är nästan som att vädret åkte med dem hem, för solen är inte lika strålande idag. Kramade mamma adjö och hon sa, menat som uppmuntran, att de sista sex veckorna här bara skulle flyga förbi. Jag svarade att det inte var något positivt. Nog för att jag kan längta hem, men veckor som denna, då vädret har gjort livet så lätt och skönt, vill jag vara här för evigt.
Njae, kanske inte för evigt.
Men det hade varit skönt med ett eget Plymouth under sängen i Göteborg.

Om nya vänner, Jambalaya och fransk livsfilosofi

Ännu en söndag efter en lördagsnatt i staden som god musiksmak glömde.

Veckan spenderades på en workshop som fokuserade på lekfullhet. Name-tag, Cox, kamelers parningsläten och Ron-Paul the pig. Tio vuxna människor blev barn på nytt, och vi fick nya fina vänner.

Playful performers

Och vad mer?
Vi tog ett städsnack med fransoserna efter att vi morgon efter morgon funnit toaletten full av franskt urin och pubeskrull. Jag menar; spola! De är inte på något sätt onda människor, men jag förstår inte deras livsfilosofi. De sitter inne varje dag, ockuperar sofforna med varsin dator, den ena spelar Linkin Park och den andra ser Family Guy på franska. Jag menar; hörlurar! Och deras diet ger mig ångest. Färdigpaketerade hamburgare, pommes och cola. Eller min personliga favorit: fem fiskpinnar och en morot. Jag menar; skjörbjugg!

Where was I?
Jo.
Jag hann med plugg på Fix, ett stort steg framåt i kampen mot skrivkrampen. Dessutom punkdiskussion och Gilmore Girls på Providence Street, som bara gjorde seperationsångesten värre. Och så fyllde vår vackre vän Max år igår, så det vankades Jambalaya på Clifton Street. Därefter drog jag ut i Plymouthnatten med Carly och hennes vänner. Det hela slutade på Cuba klockan fem; ungefär den tiden då vi alla börjar bli härligt desperata och tjejerna inte längre bryr sig om att dölja trosorna när de snurrar kring strippstången. Damn, I love this town!

Pastellhusen färgar Providence Street på gråa torsdagar

Louis stod för maten igår

Födelsedagsmiddag

Dan, födelsedagsbarnet och Kier

Efter-maten-cigg

Och sen allt det där man inte gjorde.

Jogga. 

Portfolion.

Suck och stånk.

Den kommer att bli gjord, det vet jag. Jag vet ännu bara inte hur. Försöker fixa lite idag, så att jag kan ägna mig helhjärtat åt mor och syster som kommer imorgon!

Snipp, snapp, snut.

Jumpin at the boneyard

Ett stenkast från Trematon Terrace ligger den vackraste kyrkogården. Dit gick vi på promenad häromdagen. Solen sken, och skapade en rofyllld, men något absurd känsla där vi traskade bland gravstenarna. Vissa har stått där i mer än hundra år, vissa är nya. En blandning av välskötta gravar, och andra som är helt nedgångna. Vid stenarnas fötter växer vårblommor. Bland dem springer ekorrar och kaniner, ovetande och obrydda om vad som finns under deras fötter.

For the dead?

En del av kyrkogården är belamrad med soldatgravar, tre soldater per grav. England är fortfrande en nation som påverkas starkt av kriget, och vid synen av soldatgravarna blir det lättare för mig att förstå. Unga män, vissa bara sexton år, som för eftervärlden alltid kommer att vara "soldater", inget mer. Ingen egen individ, inte ens en egen gravsten. 

Pråliga gravstenar i förgrunden, och anonyma soldatgravar därbakom.

 

Och i Central Park slår blommorna ut. 

En dröm om fred och kärlek

Igår svepte en sval bris genom Plymouth och sänkte temperaturen något. Butch och Sundance tog likväl sitt pick och pack och promenerade till The Hoe, där de avnjöt en superb laxbagel-lunch.

På kvällen launchades "Tisdagarna på Jack Chams", fast det var lördag, och sen bar det av vidare till Bac Bar där Sundance demonstrerade sin otillräcklighet som wingman, och kvällen avslutades med dansant stund på Firefly.

Tankarna börjar vandra till Sverige och framtiden. Längtan efter katt, Göteborg, Bataljon och skaparglädje. Första anhalten när jag återvänt till hemlandet är utan tvekan Peace and Love i Borlänge. Line-upen av band är för bra för att missa.

Idag SKA jag plugga. Hela nästa vecka ska vi spendera på workshop, och veckan därpå kommer mor och syster på besök, så pluggtiden är begränsad. Ikväll blir det kanske en tripp till Plymouth Art Centre och se Howl. Man får ju göra det bästa av sin söndag.

See you when I see you.

Om en tröja

På min tripp till Forty-Five häromdagen införskaffade jag världens bästa tröja. Straight from the 80's till min överkropp. Stor, bösig, och med en doft av man och damm. Tillsammans med mismatchande läppstift och hög Sporty Spice-hästsvans har jag min outfit för Vol 3.

 Jag är ledsen Johanna, but I'm bringing the 90's back.

En liten, töntig recension med internreferenser

Jag kan skatta mig lycklig för att jag har hittat de skönaste brudarna i Plymouth. Emilie och Evie. Och Evies blonda kompis som jag aldrig minns namnet på. Brudar som tar plats. Vågar dansa med inlevelse till hip-hopmusiken på Ride, trots att de är the whitest kids on the block. Oklanderlig stil, högljudda skratt, skön attityd. Jag förbannar mig över att jag inte spenderat mer tid med dom tidigare. Nåväl, jag får låta dom ta betydligt större plats i Vol. 3.

Tänkte klämma in en liten "flipp eller flopp"-lista över Vol. 2, medan den fortfarande är färsk i minnet.

Flopplistan:

5.
Min tå.
Ja, jag vet att jag klagat så det räcker och blir över, men det var verkligen inte smart att bryta den.

4.
Mina skor.
Halvsnygga, svarta kängor som köptes på second hand för två år sedan. De har alltid varit en halv storlek för små och fruktansvärt obekväma, men jag älskar dom. Nu håller de på att falla samman totalt (ett resultat av att jag går snett pga ett visst handikapp i höger fot). Snälla skor, dö inte!

3.
Produktionsarbetet.
Sista helgen blev det bättre, men arbetsprocessen under Phaedra's love var skrattretande.

2.
Skrivkrampen.
Okej, jag har alltså ännu inte lämnat in en färdig version av manuset till Playwritingen, som skulle varit inne för två veckor sedan.

1.
Avsked.
Först åkte Joel och Malin. Sen Karro. Det sved. Ajajaj.

Flipplistan:

5.
John Matthews.
There's a new sheriff i town. Den nya läraren som ser ut som att han är 12. No kidding. Men han är intelligent som få, och oerhört sympatisk. Volym 2's svar på Lee Miller.

4.
Mitt rum.
Älska älska. Och lite Johanna-aura finns ännu kvar. Kanske på grund av tejpen hon satte upp i taket.

3.
Framsteg.
Ja, hon kanske var lite full men ändå. Jodie vände sig till mig och sa: "Sedan jag träffade dig har jag blivit så mycket mer feministisk." Makes it all worth it.

2.
Fix.
Bästa fiket. Tyvärr har dom öppet lite som de känner för, men det är bästa stället att sitta med en kopp kaffe när man ska plugga.

1.
Familjens öden och äventyr.
Snuffa med Erika, dansa fuldans med Brall-Byxan på Cuba ("PUT YOUR HANDS DOWN MY PANTS!"), Joel och Malins fantastska picknick för oss i Central Park, och alla hits med Stream of Conciousness.

Bubblare:
De saker man inte kan avgöra om det är flippar eller floppar. En jävla gråzon, helt enkelt.

* Shit Goebb
Kortspelet som å ena sidan är fantastiskt kul, men å andra sidan tar fram det värsta i oss.

* Det meningslösa våldet.
En kort period då jag åter upptäckte nöjet i att mucka gräl med folk som mer eller mindre förtjänade det. Vet inte om det är en så värst bra typ av punk.

* Ambivalensen i bröstet.
Det är inte logiskt. Det är inte smärtfritt. Det kan aldrig sluta lyckligt. Kollisionen är oundviklig. Men vägen dit är ändå för bra för att avstå.

Jag har förhoppningar om Vol 3. Vädret är hittills på vår sida.
Idag blir det laxbagel-lunch ute i solen.
Not too shabby.

Freedom Fields

Gick till Freedom Fields för att plugga. Epic fail! Vem kan plugga när solen skiner, gräset är nyklippt och hundar leker?

 



Dessa dagar: Plymouth i mitt hjärta!