One fine day

Hej.
Jag luktar svett.
Men inte sånt där vanligt svett, utan sommarsvett.
Jess box! Sommaren börjar göra entré i Plym Town (för att säkerligen försvinna igen om ett par dagar).

Så mitt förra inlägg var alltså lite deppigt, och gav Erika en mindre kris. Så jag utlovade att följande inlägg skulle bli mer optimistiskt. Och det kommer det bli. Jag behöver inte ens fejka. Denna dag har varit underbar hittills.

Min kamera gick sönder för en vecka sen och jag blev smått förstörd. Idag var jag påväg till ett ställe för att få den fixad, då jag på vägen lyckades drämma in min påse (där kameran låg) i en lyktstolpe. Smått "fed up" tog jag upp kameran för att skåda förödelsen. Av en händelse lyckades jag komma åt on-knappen, och tjohej tjohå, kameran gick igång! Utom mig av lycka att få min vän tillbaka, tog jag lite bilder av dagens strosande i stan.

Jag gick längst Clifton Road, förbi pastellhusen, ner till Ebrington Street, som badade i solsken. Det blev besök på både St Luke's och Forty-Five, och inköp av tre tröjor. Sen bar det vidare till Americano där det vankades blaskigt kaffe, portfolio-plugg och solsvettningar. Det är sådana här dagar man lever för, och då man inser hur jävla gött man har det.



Bakom den här dörren bor Jonny-Boy och Marre-Barre

Brall-Byxans pastellhus

Nowhere Inn. Här jobbar Jo. 

Pepperpot. Här köpte jag ett par byxor för 50 pence. Not too shabby.

För övrigt känns det fortfarande lite speciellt på Trematon Terrace. Fransmännen är inte så värst sociala, och jag och Erika har börjat fundera på om de tycker att vi beter oss underligt. Vi är nästan helt säkra på att de tror att vi är ihop, vilket i och för sig inte är så underligt. Vi sover ihop, bråkar, myser i köket, kuttrar mot varandra mer än pratar, äter Erikas pedantiskt, romantiska frukttallrikar och har massagestunder till levande ljus och Beethoven. Så jävla bekvämt det hade varit om vi bara hade varit attraherade av varandra. Oh, well... man kan inte få allt.