Jumpin at the boneyard

Ett stenkast från Trematon Terrace ligger den vackraste kyrkogården. Dit gick vi på promenad häromdagen. Solen sken, och skapade en rofyllld, men något absurd känsla där vi traskade bland gravstenarna. Vissa har stått där i mer än hundra år, vissa är nya. En blandning av välskötta gravar, och andra som är helt nedgångna. Vid stenarnas fötter växer vårblommor. Bland dem springer ekorrar och kaniner, ovetande och obrydda om vad som finns under deras fötter.

For the dead?

En del av kyrkogården är belamrad med soldatgravar, tre soldater per grav. England är fortfrande en nation som påverkas starkt av kriget, och vid synen av soldatgravarna blir det lättare för mig att förstå. Unga män, vissa bara sexton år, som för eftervärlden alltid kommer att vara "soldater", inget mer. Ingen egen individ, inte ens en egen gravsten. 

Pråliga gravstenar i förgrunden, och anonyma soldatgravar därbakom.

 

Och i Central Park slår blommorna ut.