Trematon Terrace har blivit mindre "hem" och mer en "bostad".
Fördel: vi håller det rent, och minskar på möglet.
Nackdel: ingen stream of conciousness eller kärleksgnabb. För tyst, helt enkelt.
Plymouthfamiljen är minnen blott, och det avspeglas i huset. Som Erika sa: "De där sofforna vet liksom inte om att de kan vara en soff-ö."
Kvar av familjemedlemmarna som lämnat finns bara enstaka klädesplagg som jag och Erika bär på våra kroppar för att hålla fast vid det som varit. Helgen spenderade jag i en svart tröja med rosa ränder som fortfarande luktade Joel, och under gårdagens mys bar jag Karros marinblå kofta som hon köpte i en charity shop någon gång under de första veckorna förra året.
Det är lite ensamt. Och det slår mig hur ensamt det kommer vara att komma hem. Det är som när man drömmr en riktigt bra dröm, och man fattar inte att man drömmer förrän fem minuter innan man vaknar och blir besviken. De där fem minuterna är nu. Det blir skönt att komma hem, men också underligt. Jag kommer liksom inte kunna prata om det här året. Umgängeskretsen, familjen, därhemma har ju inte varit här med mig, har inte någon referensram. Och eftersom det här året inte blivit "bevittnat" så kommer det kännas som att det aldrig hänt.
Nu har vi påsklov i tre veckor. Nästa vecka ska jag och Erika delta i en workshop, och veckan därpå kommer mamma och syster på visit. Den här veckan måste därav ägnas åt portfolio och playwriting. Det blir ändå mycket tom tid, och då tänker man alldeles för mycket för sitt eget bästa.
Som att veta att Titanic ska sjunka, men man går ändå på båten. Sen står man längst fram i fören, tänder febrilt tändstickor som man hoppas ska smälta isberget, trots att man vet att kollisionen är oundviklig. "The devil's thumbprints" gjorde jobbet.
Eller med Carly's ord: "The ice-queen has melted".
Varför ens blogga när Annika säger det så bra? Lyssna bara:
Vårens låt med Säkert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar