Essän klar! Nöjd skulle jag inte kalla mig, men förhoppningsvis får den godkänt i alla fall. En stor tyngd har lyfts från mina axlar, och de andras, vilket firades med lite Vänner-maraton så här på eftermiddagen. Vi har två veckor på oss att förbereda vårt seminarie till Playwritingen, men nu tänker jag faktiskt inte plugga på minst två dagar. Just nu håller vi på med storstädning inför husinspektion imorgon. Sen ska vi gå ut och fira lite.
På fredag har vi ett möte med vår handledare för att prata lite om våren och kurserna. Jag tror att jag har bestämt mig för att stanna en termin till. Det är blandade känslor. Jag får ofta en stark hemlängtan och vill bara vara med mina vänner i Göteborg. Men samtidigt tänker jag att det är under en begränsad tid som jag i så fall skulle vara borta. Det är ju bara två och en halv månad och det kan man leva med. Klart att jag har mycket som drar i Sverige, inte minst Bataljonen och eventuella scenskolesökningar, men jag vill bara inte hacka lök på Paprika i februari och undra varför jag inte är i Plymouth.
Synd och skam är det att favoritfiket på Forty-five stängde förra veckan. Det är också rätt trist att studenterna i den fysiska teaterkursen är omogna och hämmade (varför är ni här om ni inte tänker hänge er?). Men utöver det är listan över Plymouths negativa sidor inte så lång.
Jag menar; tänk att få de där extra månaderna i Lee Millers närvaro, få hänga med grabbarna grus, jobba med fysisk teater, skriva pjäser, sukta efter D, få tummen ur och åka till Cornwall, gå på bio på Plymouth Art Centre. The list goes on and on.
Jag förstår att det inte kommer bli detsamma som hösten. Halva behållningen är ju familjen på Trematon Terrace. Som min vän Erika beskriver det; "det kommer att bli lite som en scones-söndag efter en stor lördagsfest." Men det är okej med mig, för om det skulle vara mycket tråkigare så kommer jag i så fall se fram emot att komma hem till Sverige for real. Så se där; nothing to loose.
tisdag 30 november 2010
fredag 26 november 2010
Om den där pojken en gång till
Jag gråter alltid på fredagar, och det är av en anleding och en anledning enbart: Lee Miller. Antingen är det för att jag får träffa honom och ta del av hans visdom, eller att jag inte får det (som idag, då jag prioriterar att stanna hemma och skriva min essä).
Lee Miller är en person man blir kär i. Inte på det sättet att man skulle vilja ligga med honom eller ha en romantisk relation till honom - det skulle bara förstöra. Vad jag skulle vilja ha av Lee Miller är följande; jag vill höra det där ljudet från min telefon när jag får ett sms, öppna det och se att Lee har skickat ett skämt till mig. Och så skickar jag ett skämt tillbaka. Och så skickar han ett till. Det jag vill ha av Lee Miller är en jargong. För det är bättre än allt annat; en jargong med en människa man tycker om.
Detta kommer naturligtvis aldrig hända. Men han är min Facebook-vän i alla fall. Och istället för att skriva "Kind regards" i slutet av sina mail skriver han "x". Och jag tänker att det är ett steg i rätt riktning.
Lee Miller är en person man blir kär i. Inte på det sättet att man skulle vilja ligga med honom eller ha en romantisk relation till honom - det skulle bara förstöra. Vad jag skulle vilja ha av Lee Miller är följande; jag vill höra det där ljudet från min telefon när jag får ett sms, öppna det och se att Lee har skickat ett skämt till mig. Och så skickar jag ett skämt tillbaka. Och så skickar han ett till. Det jag vill ha av Lee Miller är en jargong. För det är bättre än allt annat; en jargong med en människa man tycker om.
Detta kommer naturligtvis aldrig hända. Men han är min Facebook-vän i alla fall. Och istället för att skriva "Kind regards" i slutet av sina mail skriver han "x". Och jag tänker att det är ett steg i rätt riktning.
Om potentiell perversion
Jag gillar inte order "perversion", men då vårt språk ännu inte uppfunnit ett mindre dömande ord för sexuella avvikelser så kommer jag att använda mig av det idag.
När jag var liten, kanske åtta, så gick Bert på TV för första gången. Jag var då hooplöst förälskad i Berts bästa kompis Åke som skulle föreställa 12 år. Jag skulle nog vilja påstå att Åke var en av mina första stora TV-kärlekar. När jag nu har sett Bert på nytt (Karolina's hårddisk är ett paradis av TV-serier) så gjorde jag upptäckten att jag fortfarande kände mig attraherad av Åke. Frågan lyder; är detta OK?
I verkligheten så är Oliver Loftén, som spelade Åke, sju år äldre än jag, och när Bert spelades in var han 15. Men faktum kvarstår ändå att jag nu, 24 år gammal, kan känna pirret i magen över ett gossebarn som ska föreställa 12. Inte så att jag ens skulle tänka tanken att vilja ligga med honom, men ändå; ett pirr .
Har Åke plötsligt blivit Nabokovs Lolita till min Humbert Humbert? Vilket osökt leder mig till nästa frågeställning; är detta en perversion? Eller är det enbart konsekvensen av nostalgi? Ett reflexivt sinnesminne - stimuli, respons - som ligger utom min kontroll?
Nu inser ju jag att detta inlägg läses av en begränsad skara, bestående av mor min, familjen på Trematon Terrace, Siobhan (som översätter med Google Translate) och kanske nån hemma i Sverige. Jag förväntar mig inte att någon ska svara eller känna igen sig, och jag hoppas innerligt att ingen misstänker mig för pedofili. Tänkte bara att frågan kunde vara av intresse.
När jag var liten, kanske åtta, så gick Bert på TV för första gången. Jag var då hooplöst förälskad i Berts bästa kompis Åke som skulle föreställa 12 år. Jag skulle nog vilja påstå att Åke var en av mina första stora TV-kärlekar. När jag nu har sett Bert på nytt (Karolina's hårddisk är ett paradis av TV-serier) så gjorde jag upptäckten att jag fortfarande kände mig attraherad av Åke. Frågan lyder; är detta OK?
I verkligheten så är Oliver Loftén, som spelade Åke, sju år äldre än jag, och när Bert spelades in var han 15. Men faktum kvarstår ändå att jag nu, 24 år gammal, kan känna pirret i magen över ett gossebarn som ska föreställa 12. Inte så att jag ens skulle tänka tanken att vilja ligga med honom, men ändå; ett pirr .
Har Åke plötsligt blivit Nabokovs Lolita till min Humbert Humbert? Vilket osökt leder mig till nästa frågeställning; är detta en perversion? Eller är det enbart konsekvensen av nostalgi? Ett reflexivt sinnesminne - stimuli, respons - som ligger utom min kontroll?
Nu inser ju jag att detta inlägg läses av en begränsad skara, bestående av mor min, familjen på Trematon Terrace, Siobhan (som översätter med Google Translate) och kanske nån hemma i Sverige. Jag förväntar mig inte att någon ska svara eller känna igen sig, och jag hoppas innerligt att ingen misstänker mig för pedofili. Tänkte bara att frågan kunde vara av intresse.
måndag 22 november 2010
Dagens...
Dagens downer:
Att jag blev tvungen att spärra mitt kontokort och beställa ett nytt från Sverige efter att en automat igår kväll beslutade sig för att sluka mitt kort helt utan anledning. För detta måste jag betala 400 kronor, samt åka till Exeter för att hämta ut kortet. Kul liv.
Dagens ångest:
Essän som inte vill engagera mig.
Dagens varma känsla i magen:
Tanken på julen på Trematon Terrace; med lussebak, Tommy Körberg och Sunes Jul.
Dagens klippa:
Joel. Som bortprioriterar sin egen essä för att klä på sig ballerinakjol och ställa upp i vårt performance.
Dagens lyckorus:
När Lovely Lee Miller säger till oss efter performancet: "This was creepy and disturbing. You have ruined my evening, in the best way possible."
Att jag blev tvungen att spärra mitt kontokort och beställa ett nytt från Sverige efter att en automat igår kväll beslutade sig för att sluka mitt kort helt utan anledning. För detta måste jag betala 400 kronor, samt åka till Exeter för att hämta ut kortet. Kul liv.
Dagens ångest:
Essän som inte vill engagera mig.
Dagens varma känsla i magen:
Tanken på julen på Trematon Terrace; med lussebak, Tommy Körberg och Sunes Jul.
Dagens klippa:
Joel. Som bortprioriterar sin egen essä för att klä på sig ballerinakjol och ställa upp i vårt performance.
Dagens lyckorus:
När Lovely Lee Miller säger till oss efter performancet: "This was creepy and disturbing. You have ruined my evening, in the best way possible."
lördag 20 november 2010
Uppdatering
Trematon Terrace har fått tillökning denna helg, i form av Hanna Kyhles eminenta närvaro. Det känns kul. Jag har visat henne Plymouth. Det tog fem minuter. Igår såg vi Harry Potter i en nästan tom biosalong. Sen gjorde vi Mutley Plane (tragikens aveny) för att sedan dansa dansen på Rum Bar. Vi snubblade hemåt med regn i håret och kebab i handen kring klockan fyra.
Idag har jag och Johanna repat vårt performance som vi ska visa på måndag kväll. Det blir sjukt läskigt. Vi kommer att sjunga en trallvänlig visa om hur många olika sätt våra kroppar kan utnyttjas sexuellt, dricka vinglas med fejk-sperma, utföra våldtäkt med bananer, avslöja intima hemligheter, för att sedan avsluta det hela med en dans med Joel i ballerinalkjol och ett fett manifest i SCUM-anda. Jag är nervös.
Essän har jag lagt på is, såhär tio dagar innan den ska lämnas in. Tar itu med den for real nästa vecka. Det är så lätt att bli distraherad. Det finns så många saker jag hellre ägnar min tid åt; skriva för playwriting-kursen, komponera sånger om porr klockan fyra när jag inte kan sova, umgås med grabbarna grus (som har varit i Paris hela veckan), dricka te med damp-D och lyssna på Springsteen, kolla på Vänner för hundrade gången. Så mycket Plymouth, så lite tid.
Imorgon repar vi igen. Kanske blir det en tripp till Ebrington Street eller Mount Edgecomb.
Ikväll kommer pojkarna hem, så vi ska hänga. Jag är glad.
Idag har jag och Johanna repat vårt performance som vi ska visa på måndag kväll. Det blir sjukt läskigt. Vi kommer att sjunga en trallvänlig visa om hur många olika sätt våra kroppar kan utnyttjas sexuellt, dricka vinglas med fejk-sperma, utföra våldtäkt med bananer, avslöja intima hemligheter, för att sedan avsluta det hela med en dans med Joel i ballerinalkjol och ett fett manifest i SCUM-anda. Jag är nervös.
Essän har jag lagt på is, såhär tio dagar innan den ska lämnas in. Tar itu med den for real nästa vecka. Det är så lätt att bli distraherad. Det finns så många saker jag hellre ägnar min tid åt; skriva för playwriting-kursen, komponera sånger om porr klockan fyra när jag inte kan sova, umgås med grabbarna grus (som har varit i Paris hela veckan), dricka te med damp-D och lyssna på Springsteen, kolla på Vänner för hundrade gången. Så mycket Plymouth, så lite tid.
Imorgon repar vi igen. Kanske blir det en tripp till Ebrington Street eller Mount Edgecomb.
Ikväll kommer pojkarna hem, så vi ska hänga. Jag är glad.
fredag 12 november 2010
Om separationsångest
Future approaches. Det går så fort. Och fortare kommer det gå de kommande veckorna med essäer som ska skrivas, seminarier som ska förberedas och performances som ska genomföras. Essän och seminariet intresserar mig inte ett dugg, och jag vill bara lägga all energi på det performance som jag och Johanna ska göra till vår "Sex and gender"-kurs. Det ska framföras måndagen den 22:e, och vi har inte kommit igång än. Det kommer att bli en stressig vecka präglas av sexuell analys och porrskador. Ser fram emot det.
Det är en underlig sak att vara här. Första månaden var en stor omställning, och i bakhuvudet fanns hela tiden en längtan efter ett romantiserat Göteborg. However, nu har en annan känsla infunnit sig. Jag har varit med om detta förut. Det skedde när jag flyttade från Malmö till Katrineberg, från Katrineberg till Göteborg och nu från Göteborg till Plymouth.
Man anpassar sig.
Kroppen, hjärnan, hjärtat acklimatiseras till den nya miljön, tills man plötsligt kallar det nya för "hem". Naturligtvis är en stor del av behållningen med den här upplevelsen min härliga Plymouthfamilj; Johanna, Erika, Karolina och Joel. Och det är så skönt att veta att man har någon hemmifrån som man kan dela upplevelsen med. Men sen finns det ett par saker som inte kommer att följa med hem;
Måndagkvällarna på Mutley Crown, de obskyra garagebanden på The Junction som alla låter likadant, Chocachinos där de gör världens bästa varma choklad, Ebrington Street, de underbara lärarna (inte minst the one and only Lee Miller), och de härliga människorna man skapat relationer till: Siobhan, Jo, Jon och Max.
Att vara i Plymouth är till stor del som att ligga i koma. Min kropp är kvar i Göteborg för det är mitt hem, men mentalt befinner jag mig i en surrealistisk dröm somn är Plymouth. Det är lättare att vara i nuet här. Existensen kretsar inte bara om att vara påväg någonstans och göra saker med sin tid bara för att fylla sitt liv med något. Det där tänket finns inte riktigt här. Gravitationen här är inte lika stark, och ramarna för vad man kan göra, vem man kan vara, har expanderat.
Vad mer kan jag säga? Separationsångest, alltså.
Det är en underlig sak att vara här. Första månaden var en stor omställning, och i bakhuvudet fanns hela tiden en längtan efter ett romantiserat Göteborg. However, nu har en annan känsla infunnit sig. Jag har varit med om detta förut. Det skedde när jag flyttade från Malmö till Katrineberg, från Katrineberg till Göteborg och nu från Göteborg till Plymouth.
Man anpassar sig.
Kroppen, hjärnan, hjärtat acklimatiseras till den nya miljön, tills man plötsligt kallar det nya för "hem". Naturligtvis är en stor del av behållningen med den här upplevelsen min härliga Plymouthfamilj; Johanna, Erika, Karolina och Joel. Och det är så skönt att veta att man har någon hemmifrån som man kan dela upplevelsen med. Men sen finns det ett par saker som inte kommer att följa med hem;
Måndagkvällarna på Mutley Crown, de obskyra garagebanden på The Junction som alla låter likadant, Chocachinos där de gör världens bästa varma choklad, Ebrington Street, de underbara lärarna (inte minst the one and only Lee Miller), och de härliga människorna man skapat relationer till: Siobhan, Jo, Jon och Max.
Att vara i Plymouth är till stor del som att ligga i koma. Min kropp är kvar i Göteborg för det är mitt hem, men mentalt befinner jag mig i en surrealistisk dröm somn är Plymouth. Det är lättare att vara i nuet här. Existensen kretsar inte bara om att vara påväg någonstans och göra saker med sin tid bara för att fylla sitt liv med något. Det där tänket finns inte riktigt här. Gravitationen här är inte lika stark, och ramarna för vad man kan göra, vem man kan vara, har expanderat.
Vad mer kan jag säga? Separationsångest, alltså.
torsdag 11 november 2010
Sommaren 2006
Det var sommaren 2006.
Förändringarnas sommar.
Jag var 19 år.
Varma, romantiska nätter i Köpenhamn gick från att vara underbara till ångestladdade. De stora känslorna hade svalant, och ersatts av lusten till något annat. För mitt första förhållande var sommaren 2006 början på slutet. Men för min egen utveckling var det bara början. Det var sommaren innan Katrineberg; känslan av att vara påväg någonstans, rädslan för allt man skulle lämna bakom sig.
Men framförallt var det vattenpipans sommar.
Kebabmåndagarnas umgänge i Andys källare hade ersatts av vattenpipan på våra uteplatser, och det var flera gånger i veckan. Jag, Ted, Andy, Poppy, Linn, Jesper, Nisse, Hanna, Negin, Karl-Axel. Och vattenpipandet varvades med trippar genom stan till Nama där Ted jobbade som sushikock. Och ändlösa timmar framför konstiga klipp på datorn. Och jag bar tröjor med allt för djupa urringningar. Och nätterna spenderade jag hos Poppy i hennes stora, sköna säng. Eller hos Nisse där vi somnade framför "Pirates of the Caribbean". Den sommaren var lång, och det behövde den vara. Fan va kul vi hade.
Och ja; jag har gått in på min gamla Bilddagbok och blivit nostalgisk. Stäm mig.
Förändringarnas sommar.
Jag var 19 år.
Varma, romantiska nätter i Köpenhamn gick från att vara underbara till ångestladdade. De stora känslorna hade svalant, och ersatts av lusten till något annat. För mitt första förhållande var sommaren 2006 början på slutet. Men för min egen utveckling var det bara början. Det var sommaren innan Katrineberg; känslan av att vara påväg någonstans, rädslan för allt man skulle lämna bakom sig.
Men framförallt var det vattenpipans sommar.
Kebabmåndagarnas umgänge i Andys källare hade ersatts av vattenpipan på våra uteplatser, och det var flera gånger i veckan. Jag, Ted, Andy, Poppy, Linn, Jesper, Nisse, Hanna, Negin, Karl-Axel. Och vattenpipandet varvades med trippar genom stan till Nama där Ted jobbade som sushikock. Och ändlösa timmar framför konstiga klipp på datorn. Och jag bar tröjor med allt för djupa urringningar. Och nätterna spenderade jag hos Poppy i hennes stora, sköna säng. Eller hos Nisse där vi somnade framför "Pirates of the Caribbean". Den sommaren var lång, och det behövde den vara. Fan va kul vi hade.
Och ja; jag har gått in på min gamla Bilddagbok och blivit nostalgisk. Stäm mig.
lördag 6 november 2010
Från botten till toppen
Det var inget fel på femte november. Det var en fin afton. Men så fort det blev sjätte november kom motgångarna.
Kvällen började så bra, med samkväm och jammande med gossarna i världens smutsigaste hus. Sen gick vi ut; först Ride sen Firefly (surprise, surprise). Och det var efter tolv någon gång som allt gick åt helvete.
Det var bara jag och Erika kvar av gänget när klockan var över tre. Och en massa desperata pojkar såklart. Kvällen dog. Men det värsta kom när vi skulle gå hem, och jag märkte att någon snott min jacka. Och detta var inte bara vilken jacka som helst; det var min vackra nyköpta 900 kronors jacka (så mycket pengar har jag aldrig lagt på kläder) som jag älskade. Det sjukaste var att jag nästan kände på mig att det skulle hända redan när jag kom in och tog av mig jackan, för jag tömde alla fickor på saker och la dem i min väska (vilket jag nästan aldrig gör). Erika var en riktig guldklimp när hon hjälpte mig leta, men efter ett tag insåg vi att det var lönlöst så jag fick vackert gå hem med bara armar och på vägen säga "Fuck you in the brain" till alla slemmiga män som ville ligga.
Vi kom hem i alla fall, och jag befann mig någonstans mellan skratt och gråt. Då gjorde vi en soffö och tittade på "Vänner". Det gjorde mig gladare. Vi somnade när klockan nästan var sex.
Efter en sådan miserabel afton kan man tro att det skulle vara omöjligt att vara glad idag, men då skulle man tro fel. Johanna och Karolina var riktiga pärlor när de överraskade mig och Erika med frukost på sängen för att muntra upp oss. Och efter en sådan start på dagen blev det bara bättre och bättre. Vi gick till Ebrington Street, också känd som "lilla, lilla London", där vi kollade vintage och fikade tills solen gick ner. En underbar lördagseftermiddag, helt enkelt. Och ikväll bjuds det på "V för Vendetta" hemma hos Jon och Max. Det blir guld.
Imorgon ska jag plugga. Jag lovar.
Kvällen började så bra, med samkväm och jammande med gossarna i världens smutsigaste hus. Sen gick vi ut; först Ride sen Firefly (surprise, surprise). Och det var efter tolv någon gång som allt gick åt helvete.
Det var bara jag och Erika kvar av gänget när klockan var över tre. Och en massa desperata pojkar såklart. Kvällen dog. Men det värsta kom när vi skulle gå hem, och jag märkte att någon snott min jacka. Och detta var inte bara vilken jacka som helst; det var min vackra nyköpta 900 kronors jacka (så mycket pengar har jag aldrig lagt på kläder) som jag älskade. Det sjukaste var att jag nästan kände på mig att det skulle hända redan när jag kom in och tog av mig jackan, för jag tömde alla fickor på saker och la dem i min väska (vilket jag nästan aldrig gör). Erika var en riktig guldklimp när hon hjälpte mig leta, men efter ett tag insåg vi att det var lönlöst så jag fick vackert gå hem med bara armar och på vägen säga "Fuck you in the brain" till alla slemmiga män som ville ligga.
Vi kom hem i alla fall, och jag befann mig någonstans mellan skratt och gråt. Då gjorde vi en soffö och tittade på "Vänner". Det gjorde mig gladare. Vi somnade när klockan nästan var sex.
Efter en sådan miserabel afton kan man tro att det skulle vara omöjligt att vara glad idag, men då skulle man tro fel. Johanna och Karolina var riktiga pärlor när de överraskade mig och Erika med frukost på sängen för att muntra upp oss. Och efter en sådan start på dagen blev det bara bättre och bättre. Vi gick till Ebrington Street, också känd som "lilla, lilla London", där vi kollade vintage och fikade tills solen gick ner. En underbar lördagseftermiddag, helt enkelt. Och ikväll bjuds det på "V för Vendetta" hemma hos Jon och Max. Det blir guld.
Imorgon ska jag plugga. Jag lovar.
fredag 5 november 2010
Remember, remember the fifth of november...
Veckan har varit upp och ner.
Förra helgen var fin, trots att både jag och Karro saknade utklädnad till Halloween. Vi fick i alla fall avnjuta upplevelsen av andras fyndiga kostymer, bland annat Jon som var utklädd till Dundermusen (men som bytta om till vanliga kläder efter klockan tolv; inte riktigt kosher).
Måndagens fysiska teaterlektion var en av de bästa hittills, trots att förkylningen ännu inte lämnat kroppen. Kvällen spenderade jag och Karro jammandes med Jon, Max, deras vänner och flera glas vin. Fin afton, följd av en mindre fin tisdag som sovdes bort i soffan på Trematon Terrace.
Onsdagen och torsdagen var en dimma av pluggångest och åldersnoja.
Idag har naturligtvis varit bättre, helt och hållet tack vare Lovely Lee Miller. Vi kom nyss hem från storhandling på Tesco; svettiga, blöta och ömma i musklerna.
Det är den femte november idag, det vill säga Bonfire night här i England. Stan kommer att stå i lågor under ett täcke av fyrverkerier, vilket vi ska beskåda i gossarnas sällskap från ett tak. Sen blir det jammande. Därefter får vi se var natten tar oss; kanske spränger vi något eller slår nån på käften i sann "V för Vendetta"-anda. Fast antagligen slutar det på Firefly som vanligt.
I vilket fall som helst värmer jag upp till det här.
Förra helgen var fin, trots att både jag och Karro saknade utklädnad till Halloween. Vi fick i alla fall avnjuta upplevelsen av andras fyndiga kostymer, bland annat Jon som var utklädd till Dundermusen (men som bytta om till vanliga kläder efter klockan tolv; inte riktigt kosher).
Måndagens fysiska teaterlektion var en av de bästa hittills, trots att förkylningen ännu inte lämnat kroppen. Kvällen spenderade jag och Karro jammandes med Jon, Max, deras vänner och flera glas vin. Fin afton, följd av en mindre fin tisdag som sovdes bort i soffan på Trematon Terrace.
Onsdagen och torsdagen var en dimma av pluggångest och åldersnoja.
Idag har naturligtvis varit bättre, helt och hållet tack vare Lovely Lee Miller. Vi kom nyss hem från storhandling på Tesco; svettiga, blöta och ömma i musklerna.
Det är den femte november idag, det vill säga Bonfire night här i England. Stan kommer att stå i lågor under ett täcke av fyrverkerier, vilket vi ska beskåda i gossarnas sällskap från ett tak. Sen blir det jammande. Därefter får vi se var natten tar oss; kanske spränger vi något eller slår nån på käften i sann "V för Vendetta"-anda. Fast antagligen slutar det på Firefly som vanligt.
I vilket fall som helst värmer jag upp till det här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)