Essän klar! Nöjd skulle jag inte kalla mig, men förhoppningsvis får den godkänt i alla fall. En stor tyngd har lyfts från mina axlar, och de andras, vilket firades med lite Vänner-maraton så här på eftermiddagen. Vi har två veckor på oss att förbereda vårt seminarie till Playwritingen, men nu tänker jag faktiskt inte plugga på minst två dagar. Just nu håller vi på med storstädning inför husinspektion imorgon. Sen ska vi gå ut och fira lite.
På fredag har vi ett möte med vår handledare för att prata lite om våren och kurserna. Jag tror att jag har bestämt mig för att stanna en termin till. Det är blandade känslor. Jag får ofta en stark hemlängtan och vill bara vara med mina vänner i Göteborg. Men samtidigt tänker jag att det är under en begränsad tid som jag i så fall skulle vara borta. Det är ju bara två och en halv månad och det kan man leva med. Klart att jag har mycket som drar i Sverige, inte minst Bataljonen och eventuella scenskolesökningar, men jag vill bara inte hacka lök på Paprika i februari och undra varför jag inte är i Plymouth.
Synd och skam är det att favoritfiket på Forty-five stängde förra veckan. Det är också rätt trist att studenterna i den fysiska teaterkursen är omogna och hämmade (varför är ni här om ni inte tänker hänge er?). Men utöver det är listan över Plymouths negativa sidor inte så lång.
Jag menar; tänk att få de där extra månaderna i Lee Millers närvaro, få hänga med grabbarna grus, jobba med fysisk teater, skriva pjäser, sukta efter D, få tummen ur och åka till Cornwall, gå på bio på Plymouth Art Centre. The list goes on and on.
Jag förstår att det inte kommer bli detsamma som hösten. Halva behållningen är ju familjen på Trematon Terrace. Som min vän Erika beskriver det; "det kommer att bli lite som en scones-söndag efter en stor lördagsfest." Men det är okej med mig, för om det skulle vara mycket tråkigare så kommer jag i så fall se fram emot att komma hem till Sverige for real. Så se där; nothing to loose.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar