Future approaches. Det går så fort. Och fortare kommer det gå de kommande veckorna med essäer som ska skrivas, seminarier som ska förberedas och performances som ska genomföras. Essän och seminariet intresserar mig inte ett dugg, och jag vill bara lägga all energi på det performance som jag och Johanna ska göra till vår "Sex and gender"-kurs. Det ska framföras måndagen den 22:e, och vi har inte kommit igång än. Det kommer att bli en stressig vecka präglas av sexuell analys och porrskador. Ser fram emot det.
Det är en underlig sak att vara här. Första månaden var en stor omställning, och i bakhuvudet fanns hela tiden en längtan efter ett romantiserat Göteborg. However, nu har en annan känsla infunnit sig. Jag har varit med om detta förut. Det skedde när jag flyttade från Malmö till Katrineberg, från Katrineberg till Göteborg och nu från Göteborg till Plymouth.
Man anpassar sig.
Kroppen, hjärnan, hjärtat acklimatiseras till den nya miljön, tills man plötsligt kallar det nya för "hem". Naturligtvis är en stor del av behållningen med den här upplevelsen min härliga Plymouthfamilj; Johanna, Erika, Karolina och Joel. Och det är så skönt att veta att man har någon hemmifrån som man kan dela upplevelsen med. Men sen finns det ett par saker som inte kommer att följa med hem;
Måndagkvällarna på Mutley Crown, de obskyra garagebanden på The Junction som alla låter likadant, Chocachinos där de gör världens bästa varma choklad, Ebrington Street, de underbara lärarna (inte minst the one and only Lee Miller), och de härliga människorna man skapat relationer till: Siobhan, Jo, Jon och Max.
Att vara i Plymouth är till stor del som att ligga i koma. Min kropp är kvar i Göteborg för det är mitt hem, men mentalt befinner jag mig i en surrealistisk dröm somn är Plymouth. Det är lättare att vara i nuet här. Existensen kretsar inte bara om att vara påväg någonstans och göra saker med sin tid bara för att fylla sitt liv med något. Det där tänket finns inte riktigt här. Gravitationen här är inte lika stark, och ramarna för vad man kan göra, vem man kan vara, har expanderat.
Vad mer kan jag säga? Separationsångest, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar