Om en fredag, en lördag och en längtan efter punk

Vad är en val på slottet?

Jo, till exempel är en val på slottet tre unga kvinnor från Sverige på Maffiakalas i Plymouth.

The Clifton är den klassiskt brittiska puben som ligger på Clifton Road, bara ett par meter från Max och Jons hus. Det brukar vara första anhalten på en utekväll, eller ett skönt söndagshäng. Puben ägs av maffian, liksom så många andra pubar i den här stan. Mafioson Gary brukar vara schysst och bjuda på shots och ge min basker komplimanger. Igår var det hans födelsedag så vi gick naturligtvis dit. Clifton var fullsmockat av Plymouths svar på Sopranos, och alla klassiska karaktärer var där, inklusive Garys gamla mormor (den största bossen av dom alla). Vi gratulerade födelsedagsbarnet (dock utan de vanligtvis obligatoriska party-poppersarna), fick en slängkyss tillbaka, och gick sedan vidare i Plymouthnatten.

Vackert kvinnfolk på The Clifton.

Regnet öste, och jag haltade ett par meter efter de andra tack vare min stukade fot. Vi tog oss till Ride där det vankades grill under tält och reggaemusik. Det dansades till stängning, och sen gick vi hem. Vi hade ju faktiskt en förhoppning om att ta med Malin till Firefly ikväll, men huruvida den planen kommer att fullföljas återstår att se.

Plymouth's finest



Nu när Joel och Karro är i Sverige tänkte vi se till att ha den bästa, punkigaste helgen så att de skulle bli avundsjuka. Det går lite si och så med det idag. Men solen skiner och gör mig på bra humör. Erika och Malin gick till The Hoe, men min fot hindrade mig från att följa med. Istället tog jag med mig datorn och satte mig på Fix. Tanken var att jag skulle plugga, men jag valde att blogga istället. Blir lätt så.

Mitt andra vardagsrum

Ska jag försöka plugga nu kanske?

Men detta skulle ju bli en punkig helg! Varje helg ska vara en punkig helg!

Kan det vara så att jag blivit för gammal för punken?

Hemska tanke.

Fast nej. Om det fyrtiotvå-åriga punktrollet kan göra det, so can I!

Efter att jag har pluggat lite.

Ever tried acting?

Hade en dröm inatt om method acting. Jag och Johanna skulle spela upp nåt slags kammarspel, och det var en massa tjöt om sinnesminnen och substitutioner och så vidare. Och vi var bra, så in i norden. De organiska träffarna var all over the place. Men så fylldes jag av en massiv ångest. Who the fuck cares? Vem bryr sig om jag får en organisk träff med min karaktär eller inte.

Jag älskar method acting och hela Stanislavskijmetoden. Men det finns en anledning att metoden är som störst i USA, landet där det vidareutvecklades för att passa filmskådespeleri. Teater är inte film. Stanislavskijs metoder och method acting är superduper i utvecklingssyfte och träning för skådespelare, men liksom inom andra mer fysiska teatermetoder, präglas skådespelarens träning till stor del av egocentrism och självuppfyllande. Det är i och för sig inte så underligt. Konst skapas av människor med stort behov av att höra sin egen röst. Detta är inte något nödvändigtvis negativt. Men konst är kommunikation, och det kan bli problematiskt när publiken får sitta i baksätet som stumma betraktare istället för att få vara den västentligaste delen i det teatrala mötet. Med detta menar jag inte att man ska underskatta sin publik och skapa konst med ingångspunkten att alla måste förstå, som om det skulle finnas ett enda sätt att tolka ett konstverk. Och jag menar absolut inte att teater ska vara en behaglig, oprovocerance upplevelse som ska stryka publiken och Jimmie Åkesson medhårs.

Å ena sidan kan konstnären bara skapa utifrån sig själv, med förhoppningen att det ska beröra en pubik utan att förutsätta att alla ska dra samma slutsatser. Å andra sidan kan man se konsten som ett medel till social förändring genom att göra medvetna val i sitt skapande och selektivt välja ut vad man vill kommunicera till sin publik.

Jag kämpar med att få dessa två aspekter - den individuellt baserade, samt den politiskt baserade - att mötas. Tiden i Plymouth har hjälpt mig en hel del. Dels är utbildningen väldigt process-inriktad, så som det var på Katrineberg. Fokuset ligger på att ge skådespelaren träning med sina egna fysiska och psykiska förutsättningar, samt verktyg att använda i framtiden. Skillnaden ligger dock i att det, på Plymouths universitet, finns ett mycket större fokus på publiken. Mottagaren av konsten som den viktigaste aspekten är en kontinuerlig tanke i våra bakhuvuden. Det betyder inte att arbetet faller in i stereotypa eller klichéartade mönster - detta är snarare något som man försöker bryta mot.

Överlag tror jag att nyckeln till en teater som både stimulerar utövaren och mottagaren ligger i arbete med "devising". Med detta menas ett arbetssätt som innefattar att ensemblen skapar material tillsammans och hjälps åt med att sätta ihop föreställningen. En regissör finns för att fatta slutgiltiga beslut, men visionen är ändå allas. Systemet är betydligt mindre hierarkiskt än andra arbetssätt som jag varit med om, och det genererar ett väldigt tillåtande kreativt arbetsklimat.

Diskussionen fortsätter naturligtvis. Konst för vem och varför? Drogen som det faktiskt är att brinna för något, och passionen som beroendet väcker. Känslan av att man gör det viktigaste i världen. Men samtidigt en konstant strid mot jantelagen i mig som vill att jag ska klippa mig och skaffa ett jobb. Försöka undvika att se mig själv utifrån på en lektion då man rullar omkring på ett golv klädd i svart och plötsligt bli slagen av tanken: "O--kej--människor dör i svält, men fortsätt du att arbeta med rörelserna för flexible-sustained."

Fuck it.
Nu ska jag köra ännu en rond mot skrivkrampen.
Men först: Ulf Lundell med "Oh la la jag vill ha dig".
Bara för att han säger det så bra.

I am Butch Cassidy. Hear me roar!

Personen som målade Plymouth hade grått som favoritfärg.
I molnigt duggregn blir staden gråare är någonsin.
Jag och Erika promenerade i Central Park. Talade om nuet och framtiden.
Försöka leva i nuet.
Vara Butch Cassidy och The Sundance Kid.
Inse att det en dag kommer att vara minnen, men nu är det nu.
Det är nu som jag går genom den blå dörren till Trematon Terrace, det är nu som jag dricker kaffe på Marina Bar, det är nu jag går till Universitetet, handlar på Co-op, spelar Shit Goebb, blir arg, full och kysst.
Och jag tänker att 24 låter så mycket äldre än 23, och att jag ibland känner mig som 50, men oftast som 5. Och vi passerar en lerpöl och jag minns hur jag som femåring sprang i sådana och föll och föll och blev våt och kall.
"Men gör det nu då", säger The Sundande Kid.
Och jag får plötsligt så mycket att bevisa, trots att jag har vita skor.
Vad gör en punkare utan gitarr?
En exhibitionist utan burlesknummer?
Hopp i pölen. Stänk, splash och vått.
Nästa pöl. Butch Cassidy på rygg utan tröja.
Sundance håller jackan och hejar på.
Stänk, spash och kallt.
Jag är fem år gammal.
JAG ÄR KUNG I PLYMOUTH!!
Staden är målad i grått, men jag är en tub röd färg som ejakulerar över hustaken.
Och skorna kostade ändå bara fem pund.
På vägen hem går vi förbi en gammal dam med hund. Hon är jag om 60 år. Hon ler mot mig. För 60 år sedan badade hon också i en lerpöl.

Dagens outfit.

 I am Butch Cassidy. Hear me roar.

A taste of the burlesque

Annabel's är burlesk-klubben nere i Barbican som vi gång på gång gått förbi och sagt: "Vi måste gå dit någon dag". Igår fick vi äntligen tummen ur. Varför har vi inte gått dit tidigare? Det var som att en frisk fläkt svepte genom Plymouths lördagsutbud, och erbjöd ett alternativ till Firefly. Jo visst, det är på många sätt samma köttmarknad som på Firefly, men på Annabel's kändes det i alla fall som att folk hade kul samtidigt.

 

Klubben har två våningar - en där det spelas livemusik och gamla godingar blandat med burlesknummer, och en där det är discodans till radiodängor. Det köptes drinkar, gin tonic och Plymouth's sloe gin, och det dansades in på småtimmarna. Definitivt ett nytt häng.

Plymouth by night

Skrivkrampen tog över.
Så jag begav mig ut. Letandes efter inspiration. Research. Eller nåt.
En tisdagskväll då staden var död, med Detektivbyrån och Nick Cave som soundtrack till mitt liv. Strosade upp längst Tragikens Aveny, förbi Ride där det var öppen scen.
Kanske in och se om Jon eller Louis jobbar?
Nej. Tog en cigg och gick ner till Ebrington Street där gatan var tom, och Forty Five var ett stängt minne av sitt forna fik. Och på Jack Chams kostade ölen bara 1 pund. Men jag gick inte in.



Gick ner till busstationen.
Någonstans spelades Robbie Williams "Angels", men kunde inte förstå varifrån musiken kom från då White Rabbit var stängt. Höjde volymen till "Red right hand" i öronen. Sen vidare förbi Arts Center, ner till Barbican, Gindestilleriet, hamnen, Annabel's.

Gick hemåt.
Utan att ha fått någon vidare inspiration.
Det är fortfarande du och jag, skrivkrampen.
Och det kunde inte ens Plymouthnatten bota.

Biofredag!

Jag inser att jag är lite sen med att hoppa på Black Swan-tåget, men Oh my God! En film som har mycket av allt, och får det att funka. Fotot, musiken, ångesten och underbara Natalie. Det är en sådan typ av film som får mig att förstå varför teatern har blivit sekundär. Om jag skulle göra film så skulle det vara som den. Eller som Jurassic Park.

Natalie. A long way from "Leon".

Något av det mest ångestframkallande med filmen var Winona Ryder. Inte för att Winona Ryder ger mig ångest, utan snarare det faktum att hon i denna film har hunnit bli medelålders. Och då undrar jag självfallet: när, i hela fridens namn, blev Winona medelålders? Ena sekunden är hon tatuerad på Johnny Depp och allt hon rör vid blir till kult, andra sekunden spelar hon biroll som avdankad dansare. Och däremellan lite snatteri och gästspel i "Vänner". Det är helt obegripligt att tänka sig henne som samma tjej i Beetlejuice eller Heathers. Hon är ju den ständigt unga kvinnan. Vilket osökt leder mig till nästa skrämmande fråga: hur gammal har då jag hunnit bli?

The one and only Winona. Alla indieprinsar- och prinsessors våta dröm.

The tale of Julian in the hornet's nest of revolutionary feminism

Det var en gång en pojke som hette Julian.

Julian hade en dröm. En dröm om det fria ordet, och strävan efter att rapportera sanningen. Han gjorde drömmen till verklighet och beundrades av en hel vänster-värld. Julian blev mer en än person. Hans verksamhet blev ett fenomen, det blev kult. Med sådan framgång kommer status. Med status kommer storhet. Med storhet kommer storhetsvansinnet.
Gudskomplexet.
Man är värd något, förtjänar allt, kan göra vad man vill och komma undan med det.
Känslan av att vara Superman.

Jag uppskattar Julian Assanges arbete lika mycket som någon annan. Och jag vet inte om han är skyldig eller ej. Ingenting är ännu klart. Men jag tänker inte hålla honom om ryggen bara för att han är en av oss. Om vi inte vågar utreda vår egna är vi inte ett dugg bättre än poliskåren eller regeringen.

Assange säger att han befann sig i "a hornet's nest of revolutionary feminism", det vill säga Sverige. Vad han menar med det förstår jag inte riktigt. Det som betraktas som sexuella trakasserier i Sverige betraktas som helt ok på andra platser? Eller att kvinnor i Sverige törs anmäla när andra inte gör det? Eller Julian menar kanske att Sverige är fullt av kvinnor som bara letar efter anledningar att förgöra mäktiga män?

Tanken på att han kan vara skyldig är inte angenäm. Men det skulle inte förvåna mig. Och jag blir förbannad på människor som ursäktar övergrepp med att snubben bara är ett offer för "the honeytrap".
Skyldig eller ej, saken ska utredas.

Även Superman har sina svagheter.
Kryptonite Pussy.

Jag vs Världen

När man befinner sig på Englands sydkust i en liten, grå stad som inte kan beskrivas som annat än reaktionär blir man lätt lite bitter, cynisk och nedslagen. När man dessutom har "The Game" som lektyr känns det som att, som David Bowie sjunger: "Putting out fire with gasoline."

Umgänget mellan män och kvinnor på min kurs präglas av en högstadiementalitet som jag inte trodde att jag skulle stöta på efter att jag fyllt sexton. ("Jag vet att han är dryg när han är med sina polare och inte låtsas om mig, men när vi är ensamma är han helt annorlunda.")
När vi hade studentledd workshop häromdagen skulle genus gestaltas i en övning. Maskulinitet gestaltades genom att alla tog sig mellan benen med andra näven i luften. Femininitet gestaltades genom barnafödande och avsugningar.
Homofobin når inga gränser, och "feminist" är ett skällsord.
Länge tänkte jag att jag befann mig i en galen Twilight Zone, men jag börjar frukta att mentaliteten på teaterkursen på Plymouth University bara är en miniatyrversion av hur resten av världen ser ut.
 Kampen är evig, och ibland tror man att den inte går framåt.

Jag vs Plymouth. Jag vs Världen.

Det är för stort, för svårt och det äter ofta upp mig. Jag blir ofta arg, och trots att jag tror att ilska är en konstruktiv kraft snarare än destruktiv, så tär det ändå på mig. Jag känner mig äldre, tröttare, har fått fler rynkor och döver smärtan med snuset som nu tagit slut.

However...

Just när man tror att kampen är lönlös sker det underbara. Al Jazeera blir min kikare genom vilken jag blickar mot Egypten och får mina tvivel krossade. Kampen är inte lönlös. En människa kan blir två kan bli tre kan bli fler och segra.

Jag vs Plymouth. Jag vs Världen.
Bye-bye Plymouth. So long Världen.
Hasta la Vista alla reaktionära Motherfuckers.
Era dagar är räknade.

Under tiden söker jag mig till platser och människor som peppar mig, för inte alla här är efterblivna. Clifton-grabbarna. Lee Miller, som jag ska få träffa på tisdag (underbart). Fix; caféet som håller på att bli vårt nya hangout. La familia på Trematon. D, som trots sin medelålder och Wolverine-liknande utseende, är som ett stort snällt politiskt engagerat veganskt punktroll som muntrar upp mig med Gilmore Girls och Nick Cave. Till och med några av mina kursare håller mitt mod uppe. Veckans hjältinna heter Carly, i vars famn jag sänkte min garde och tvingades bli mig själv för en stund.

Dessvärre finns det en sak som positivt tänkande inte kan kirra, och det är viruset på min dator. Men jag tänker att det borde bli en enkel match efter att ha besegrat Världen.