Biofredag!

Jag inser att jag är lite sen med att hoppa på Black Swan-tåget, men Oh my God! En film som har mycket av allt, och får det att funka. Fotot, musiken, ångesten och underbara Natalie. Det är en sådan typ av film som får mig att förstå varför teatern har blivit sekundär. Om jag skulle göra film så skulle det vara som den. Eller som Jurassic Park.

Natalie. A long way from "Leon".

Något av det mest ångestframkallande med filmen var Winona Ryder. Inte för att Winona Ryder ger mig ångest, utan snarare det faktum att hon i denna film har hunnit bli medelålders. Och då undrar jag självfallet: när, i hela fridens namn, blev Winona medelålders? Ena sekunden är hon tatuerad på Johnny Depp och allt hon rör vid blir till kult, andra sekunden spelar hon biroll som avdankad dansare. Och däremellan lite snatteri och gästspel i "Vänner". Det är helt obegripligt att tänka sig henne som samma tjej i Beetlejuice eller Heathers. Hon är ju den ständigt unga kvinnan. Vilket osökt leder mig till nästa skrämmande fråga: hur gammal har då jag hunnit bli?

The one and only Winona. Alla indieprinsar- och prinsessors våta dröm.