Jag vs Världen

När man befinner sig på Englands sydkust i en liten, grå stad som inte kan beskrivas som annat än reaktionär blir man lätt lite bitter, cynisk och nedslagen. När man dessutom har "The Game" som lektyr känns det som att, som David Bowie sjunger: "Putting out fire with gasoline."

Umgänget mellan män och kvinnor på min kurs präglas av en högstadiementalitet som jag inte trodde att jag skulle stöta på efter att jag fyllt sexton. ("Jag vet att han är dryg när han är med sina polare och inte låtsas om mig, men när vi är ensamma är han helt annorlunda.")
När vi hade studentledd workshop häromdagen skulle genus gestaltas i en övning. Maskulinitet gestaltades genom att alla tog sig mellan benen med andra näven i luften. Femininitet gestaltades genom barnafödande och avsugningar.
Homofobin når inga gränser, och "feminist" är ett skällsord.
Länge tänkte jag att jag befann mig i en galen Twilight Zone, men jag börjar frukta att mentaliteten på teaterkursen på Plymouth University bara är en miniatyrversion av hur resten av världen ser ut.
 Kampen är evig, och ibland tror man att den inte går framåt.

Jag vs Plymouth. Jag vs Världen.

Det är för stort, för svårt och det äter ofta upp mig. Jag blir ofta arg, och trots att jag tror att ilska är en konstruktiv kraft snarare än destruktiv, så tär det ändå på mig. Jag känner mig äldre, tröttare, har fått fler rynkor och döver smärtan med snuset som nu tagit slut.

However...

Just när man tror att kampen är lönlös sker det underbara. Al Jazeera blir min kikare genom vilken jag blickar mot Egypten och får mina tvivel krossade. Kampen är inte lönlös. En människa kan blir två kan bli tre kan bli fler och segra.

Jag vs Plymouth. Jag vs Världen.
Bye-bye Plymouth. So long Världen.
Hasta la Vista alla reaktionära Motherfuckers.
Era dagar är räknade.

Under tiden söker jag mig till platser och människor som peppar mig, för inte alla här är efterblivna. Clifton-grabbarna. Lee Miller, som jag ska få träffa på tisdag (underbart). Fix; caféet som håller på att bli vårt nya hangout. La familia på Trematon. D, som trots sin medelålder och Wolverine-liknande utseende, är som ett stort snällt politiskt engagerat veganskt punktroll som muntrar upp mig med Gilmore Girls och Nick Cave. Till och med några av mina kursare håller mitt mod uppe. Veckans hjältinna heter Carly, i vars famn jag sänkte min garde och tvingades bli mig själv för en stund.

Dessvärre finns det en sak som positivt tänkande inte kan kirra, och det är viruset på min dator. Men jag tänker att det borde bli en enkel match efter att ha besegrat Världen.