Hade en dröm inatt om method acting. Jag och Johanna skulle spela upp nåt slags kammarspel, och det var en massa tjöt om sinnesminnen och substitutioner och så vidare. Och vi var bra, så in i norden. De organiska träffarna var all over the place. Men så fylldes jag av en massiv ångest. Who the fuck cares? Vem bryr sig om jag får en organisk träff med min karaktär eller inte.
Jag älskar method acting och hela Stanislavskijmetoden. Men det finns en anledning att metoden är som störst i USA, landet där det vidareutvecklades för att passa filmskådespeleri. Teater är inte film. Stanislavskijs metoder och method acting är superduper i utvecklingssyfte och träning för skådespelare, men liksom inom andra mer fysiska teatermetoder, präglas skådespelarens träning till stor del av egocentrism och självuppfyllande. Det är i och för sig inte så underligt. Konst skapas av människor med stort behov av att höra sin egen röst. Detta är inte något nödvändigtvis negativt. Men konst är kommunikation, och det kan bli problematiskt när publiken får sitta i baksätet som stumma betraktare istället för att få vara den västentligaste delen i det teatrala mötet. Med detta menar jag inte att man ska underskatta sin publik och skapa konst med ingångspunkten att alla måste förstå, som om det skulle finnas ett enda sätt att tolka ett konstverk. Och jag menar absolut inte att teater ska vara en behaglig, oprovocerance upplevelse som ska stryka publiken och Jimmie Åkesson medhårs.
Å ena sidan kan konstnären bara skapa utifrån sig själv, med förhoppningen att det ska beröra en pubik utan att förutsätta att alla ska dra samma slutsatser. Å andra sidan kan man se konsten som ett medel till social förändring genom att göra medvetna val i sitt skapande och selektivt välja ut vad man vill kommunicera till sin publik.
Jag kämpar med att få dessa två aspekter - den individuellt baserade, samt den politiskt baserade - att mötas. Tiden i Plymouth har hjälpt mig en hel del. Dels är utbildningen väldigt process-inriktad, så som det var på Katrineberg. Fokuset ligger på att ge skådespelaren träning med sina egna fysiska och psykiska förutsättningar, samt verktyg att använda i framtiden. Skillnaden ligger dock i att det, på Plymouths universitet, finns ett mycket större fokus på publiken. Mottagaren av konsten som den viktigaste aspekten är en kontinuerlig tanke i våra bakhuvuden. Det betyder inte att arbetet faller in i stereotypa eller klichéartade mönster - detta är snarare något som man försöker bryta mot.
Överlag tror jag att nyckeln till en teater som både stimulerar utövaren och mottagaren ligger i arbete med "devising". Med detta menas ett arbetssätt som innefattar att ensemblen skapar material tillsammans och hjälps åt med att sätta ihop föreställningen. En regissör finns för att fatta slutgiltiga beslut, men visionen är ändå allas. Systemet är betydligt mindre hierarkiskt än andra arbetssätt som jag varit med om, och det genererar ett väldigt tillåtande kreativt arbetsklimat.
Diskussionen fortsätter naturligtvis. Konst för vem och varför? Drogen som det faktiskt är att brinna för något, och passionen som beroendet väcker. Känslan av att man gör det viktigaste i världen. Men samtidigt en konstant strid mot jantelagen i mig som vill att jag ska klippa mig och skaffa ett jobb. Försöka undvika att se mig själv utifrån på en lektion då man rullar omkring på ett golv klädd i svart och plötsligt bli slagen av tanken: "O--kej--människor dör i svält, men fortsätt du att arbeta med rörelserna för flexible-sustained."
Fuck it.
Nu ska jag köra ännu en rond mot skrivkrampen.
Men först: Ulf Lundell med "Oh la la jag vill ha dig".
Bara för att han säger det så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar