Ett år senare

Idag är det exakt ett år sedan vi drog till England. Den 7 september 2010. Min pappa hjälpte mig med packningen till Svävarterminalen i Malmö, och bjöd mig på mat på Sibylla. Mamma kom också för att vinka adjö. Bussen anlände från Göteborg på förmiddagen och då var Johanna och Erika redan ombord. I nästan 30 timmar åkte vi buss. Åt nästan inget, sov nästan inget. Försökte somna ett par gånger men väcktes av passkontrollanter och Belgisk kullersten.

Väl framme i London möttes vi av Jack. Jag inhandlade en Snickers för att stilla hungern och Extra-tuggummi för att bli lite fräschare. Damen i kassan sa "Thank you m'am" när jag betalade. "M'am"? tänkte jag. "Så säger man väl till äldre människor, eller i alla fall såna som är vuxna. Och jag är väl ingetdera?" Och vips, så var åldersångesten igång. Och jag som hade kännt mig snygg hela sommaren.

Karro och Joel skulle komma två dagar efter oss med flyget.
Joel fyller 24 den 8 september. De missar planet och får åka en annan dag. När dom kommer känns det som att vi påbörjar ett nytt skede i vår vänskap. Från Dramatiken i Göteborg, och relativt nybliven vänskap, till att vara påväg mot samlevnad i utlandet. Och vi börjar få jargong. Karaktärer föds: valen och sherry-tanten (dock är hon ännu bara ett frö). Det är spännande. Vi hänger med Jack i London. Johanna introducerar mig för Primark där jag köper ett par shorts som jag använder en gång. Vi äter episka laxbagels på Brick Lane, och det är fortfarande varmt.

På Heathrow väntar en afton bussen till Plymouth. Vi blir omhändertagna av studenter i orange volontär-utstyrsel, och då jag ser mig omkring på alla dessa förvirrade utbytesstudenter är jag glad att jag inte är ensam.

Klockan är nästan ett på natten när vi åker genom villaförorterna till Mount Batten - hotellet där vi ska hyra rum tills vi hittat boende. Ännu har vi inte sett stadens kärna, och av utsikten att döma tänker vi alla samma sak: "Vad fan är detta, och vad gör vi här?" Dock spelas "Genom eld" på högsta volym i mina öron, och jag är smått överväldigad av spänning.

Vi är knappt med på någon av introduktionsdagarna på Universitetet. Vi upptäcker stan, som verkar aningen större än vad vi sedan kommer att uppleva den som. Vår första lunch intas på The Joint, det tragiska cafét/puben som vi aldrig mer ville besöka, men som jag cirka 9 månader senare kommer att fly till för att söka skydd från regnet.

Vi hittar vårt hus på Trematon Terrace redan första dagen. Vi äter gratis mat i utbyte mot att Universitetets religiösa förening talar med oss om Gud. Vi åker på utflykter, och medan resten av studenterna festar under "Freshers week" bakar vi scones och myser. Likt ett nykärt par som hellre äter chips framför fredagens "Let's dance" än klubbar med vännerna; vi vill bara vara med varandra.

Och sen bara händer det. Skolan, staden, kulturkrocken, kärleken, känslan av att var kung.

Idag är det ett år sedan det började. Och var är vi nu. Hemma igen. Lite äldre, lite bättre, lite mer förvirrade och vuxna. Och vi vill fortsätta framåt ihop; skapa teater, baka fler scones. Tiden i England förde oss hit, och det är den klart bästa erfarenheten.

Denna årsdag firar jag med att köpa flygbiljett till London. Tanken är att spendera en vecka med F, och ta en tripp ner till Plym Town. Och imorgon fyller Joel 25.