Om en audition

Träningsvärken är total! Helt vardagliga saker som att resa sig, sätta sig, gå i backar - uppför eller nerför - har plötsligt blivit utmaningar av Everest-grad.

Idag hade jag improvisation med ettorna. Det var ganska basic men bra ändå.
Sen gick vi hem och lagade en superb lunch, följd av soffmys och reading. Sen lagade Karolina en underbar soppa, och Johanna brände vitlöksbröden men de var goda ändå. Joel köpte vin till mig, så kvällen kan klassificeras som lyckad.

Efter 20 minuers campingrollspel vid matbordet begav jag och Joel oss till den fina lilla biografen där vi såg en småtrevlig film som hette "City Island". Den handlar om en man som väldigt gärna vill bli skådespelare, och som bland annat går på en audition för en Scorsese-film. På vägen hem från bion (då både Joel och jag, på grund av diverse kroppssmärtor, rörde oss som pensionärer) frågade Joel mig om jag någonsin gjort en audition för en film. Och då mindes jag för första gången på väldigt länge en audition jag gjorde när jag var kanske 15.

Det kom lite folk till min gymnasieklass och sa att de sökte folk till en novellfilm. Jag gjorde en första audition och fick en call-back. Till andra auditionen skulle man inte förbereda något särtskilt, men man kunde öva in en sång om man ville. Filmen handlade nämligen om hip-hop och ungdomar som var allmänt hippa och "urban". Jag kom till andra auditionen och fick vänta rätt länge innan jag fick göra ett screentest. Vid den tiden hade casting-människorna i princip redan bestämt sig för vilka de ville ha, och det var inte jag. Jag kanske inte precis passade in i mallen "hipp och urban". Men så fick jag i alla fall provfilma lite, och det gick inte så bra. Dessutom var det en annan tjej där som sjöng nån soulig R'n'B-låt, så jag kände mig ganska nedslagen.
Då tänkte jag att nu måste jag ta fram det tunga artilleriet. Så jag sa: "jag har också förberett en låt."
Det var en semi-sanning.
Jag kunde refrängen till Petters "Vinden har vänt", men att jag skulle ha förberett något var en överdrift (även om jag starkt tvivlar på att det hade gjort någon skillnad om jag så själv hade skrivit låtjäveln).
Så framför kameran rev jag av refrängen till "Vinden har vänt".
Och sen loopade jag den.
Efteråt fick jag ett "tack så mycket".

Jag fick inte vara med i fimen. Jag är helt enkelt inte så hipp. Men trots att jag starkt hoppas på att det där auditionbandet är bränt, så känner jag mig i alla fall inte nedslagen över det.
Ni vet, som min vän Petter hade sagt: Vi bygger på grunden från all skit som har hänt, det är min tur nu, vinden har vänt.

Sidospår

By the way:

vem var det som sa till Tommy Nilsson: "Jättebra, Tommy! Den spelar vi in!" när han pitchade "Jag vill ha sex med dig"?

Den personen bör verkligen ta sig en funderare på vad han egentligen har gjort sig skyldig till.
 

Om Göteborg vs. Plymouth

I Göteborg finns andra långgatan, och på andra långgatan finns Kellys och där finns quiz och öl och kärlek.
I Göteborg finns Haga och Caféva, och Backa Teater och Bataljonen.
I Göteborg finns Humanistens blaskiga kaffe, stadsbiblioteket, skaldjurspasta, Pustervik, mina vänner, katten och Way Out West i augusti.
Göteborg kan mycket väl vara världens bästa stad, och jag känner saknad till allt.
Till och med vädret och Sticky Fingers.
Men inte Nordstan.
Där drar jag gränsen.

Jag gillar Plymouth också.
Jag gillar de gamla gatorna, de övervänliga människorna, vattentaxin, den billiga ölen, Wongle Tea Room med den vackra servitrisen (för övrigt den enda riktigt snygga människan i den här stan), den tragiska karaokebaren, den varma chokladen på Chocachinos, vårt hus och den lilla biografen där man kan dricka vin i salongen.

Mina klasskamratergillar jag inte så mycket än. De verkar lite omogna. Eller så är jag fördomsfull. Det kanske är moget att fnissa när läraren ber alla sära på benen när vi ska stretcha. Men det var ju bara en lektion, och dessutom den första. Det finns nog tid för förbättring.
Jag gillar inte heller att vår värme och vårt varmvatten kommer och går som den känner för.

Det bästa med Plymouth är Erika, och Karolina, och Johanna, och Joel.
Så skönt att veta att jag kan få dom i Göteborg också.

Dagsrapport

Söndagsutflykten tog oss med båttaxi över vattnet. Där plockade vi björnbär. Inte jag, men de andra. Jag läste "Catcher in the rye" för det har jag hört att man ska göra. Sen traskade vi till en inhemsk pub där vi åt brittiska delikatesser; pajliknande historier med smördeg tillsammans med pommes och majonäs och ale att dricka. Det hann bli kallt lagom till att vi åkte hem.

Nu sitter jag återigen här på Trematon Terrace, i den rosa soffan som jag arbetar på att göra en rumpgrop i, och känner mig hemmastadd. Jag är så glad över att vi hittade det här huset tillsammans. När vi kom hit sa alla att det var omöjligt, och det var nära att vi nöjde oss med att bo var för sig hemma hos nån tant eller farbror. Hur hade det varit då? Inga sconeskvällar, inget mys till Bert eller The Office, ingen välbehövd press från någon annan att motionera. Kort sagt: ingen kärlek. Tur att vi inte har det så.

Jag har också hemlängtan. Eller snarare saknad. För jag vill inte åka hem. Jag vill bara att alla jag känner ska komma hit och vara med mig här. Eller snarare inte ha kul hemma utan mig.

Imorgon börjar skolan. Jag börjar med modern dans klockan 11. Sen fysisk teater. Pepp och viss nervositet. Men mest pepp.

Kort om kön

Fitta, mutta, mus, framstjärt, kiss, snippa, va-jay-jay och så vidare.

När jag var liten kallade vi den för müsli hemma hos mig. Och vi kallade inte själva müslin (den man äter) för müsli, så för mig var alltid ordet müsli starkt förknippad med fitta.
Jag trodde också att alla andra kallade den för müsli. Till exempel var det en gång när jag var kanske sex-sju år och jag var så kissnödig att jag var tvungen att hålla mig mellan benen. Då fick en kompis pappa syn på mig. Jag fick panik och ville inte att han skulle få veta att jag höll mig så då sa jag: "Det kliar i müsli" (som om det skulle vara bättre än att hålla sig. Underligt vilka prioriteringar man har som liten). Senare fick jag reda på att han hade berättat detta för sin dotter, alltså min kompis (varför man väljer att göra det), och därmed fick alla reda på att jag kallade det för müsli.

Då skämdes jag, men det gör jag inte nu.
Jag kan snarare se det komiska i det - särskilt när folk pratar om müsli (det man äter), utan att riktigt förstå varför jag småler och fnissar för mig själv.
Till exempel för fem minuter sedan när Johanna sa: "Jag har hemmagjord björnbärssylt i min müsli."
Och det var inspirationen till detta blogginlägg.

Frukt är inte godis

Lördag.
Lördagsgodis.

Jag älskade lördagsgodis när jag var liten, och kände ingen skam i att plocka på mig rejält. En gång var jag tillsammans med min kompis och hennes mormor på Konsum, och då skulle vi köpa lördagsgodis i varsin påse (det var mycket bättre än gemensam påse).
Och jag plockade. Och plockade. Och plockade.
Min kompis hann plocka både till sig själv och till sin lillebror innan jag var färdig med min monsterpåse. Hennes mormor såg mindre än glad ut när hon skulle betala, och såg att min påse kostade dubbelt så mycket som de andra. Hon tyckte kanske att jag var bortskämd. Men det var ju för fan godis. Bjud inte om du inte tänker bjuda rejält.

Kommer du ihåg när man gick på fördelsedagskalas när man var liten? De var oftast på lördagar, kanske klockan två. Det bästa var klart fiskedammen. Den brukade hållas lite senare på kalaset, efter hela havet stormar och Dennis-korvarna. Detta var ju för att föräldrarna visste att så fort alla fick sina händer på en påse godis så skulle allt annat bli sekundärt. Så de sparade på det tills en halvtimme innan alla skulle gå hem. Och så stod man där med händerna kring en pinne som hade ett snöre med klädnypa i andra änden. Och så kastade man snöret över ett lakan där födelsedagsbarnets mor eller far satt för att ge napp på kroken. När man fiskade upp påsen kändes den alltid så tung, men man lärde sig snart att den främsta vikten utgjordes av frukt; ett äpple eller en clementin, som födelsedagsbarnets föräldrarna lagt dit utav pliktkänsla för att inte verka oansvariga inför de andra föräldrarna.
Varför?
Det var ju ändå ingen som ville äta det.

Och sen har vi de här stora geléråttorna; de som fanns till salu i små godisbutiker, och som var ca 50 centimeter långa och 20 centimeter höga.
1000 kvardratcentimeter gelé. Eller det kanske ska räknas ut i kubikcentimeter? Men det vet jag inte hur man gör.
Så 1000 kvadratcentimeter, till vad? Det var ju inte menat att ätas. Skulle det vara en prydnad? Något man kunde ställa på spiselkransen eller i vittrinskåpet för att visa sitt tycke för godis?

Nu kan det verka töntigt att ägna ett helt inlägg åt godis.
Men jag vet att du vet precis vad jag pratar om, och håller med.

Så ta av dig din trucker-keps. Du behöver aldrig spela tuff med mig. 

Lite om saknad

Idag slog det mig, för första gången sedan jag kom hit till England, att jag faktiskt ska åka härifrån ganska snart. Det gjorde lite ont. Vi har inte ens bott här i två veckor än, men jag känner mig ändå hemma. Ibland känns det inte ens som att jag är utomlands (kanske för att vi fem är lite väl förtjusta í varandra och mysiga hemmakvällar). Det är underligt att jag inte kände de här människorna för ett år sedan, och nu gör vi allt ihop. Kanske är det bara nyförälskelse som går över när vardagen kommer igång på riktigt. Men tills dess njuter jag av den här känslan, och försöker att inte tänka på den dagen då vi inte kommer ha detta längre.

Detta tänkte jag på tidigare idag, när jag tog en välbehövd eftermiddagslur efter gårdagens utekväll. Men ikväll - precis nu, för fem minuter sen - drabbades jag av en annan känsla. Jag såg bilder som min vän Hanna lagt upp. Bilder på mina vänner i Göteborg. Och då stack det till av saknad och längtan efter vännerna, mannen och katten.

Det är motsägelsefulla känslor just nu. Men så är det väl alltid. Och när man känner sig lite nere på grund av hemlängtan är det bra att vara i sitt andra hem med människor man tycker om. Människor som går igenom samma sak som jag.

Mutley Plane - gatan dit festen går för att dö

Jag valde kurser igår. Fysisk teater med dansinriktning, skrivande för scenen, impro samt en kurs med inriktning på genus. Det blir finemang.

För att fira våra kursval lämnade vi hemmets trygga vrå för ett hålligång på stan. Fast det var inte riktigt stan, utan Mutley plane - gatan som ligger precis bredvid vårt hus. Erika kallar den för "Tragikens aveny".

Vi bestämde oss för att börja kvällen längst upp, för att sedan arbeta oss hemåt, bar för bar. Från en snabb öl på Junction, där våra öron misshandlades av undermålig punkrock, drog vi till karaokebaren Boomerang - platsen där aspirerande talangers krossade drömmar återupplivas för en kväll. Där fanns alla; 30-plus-tjejgänget som gapade ikapp till "It's raining men", Plymouths lönnfeta svar på Tom Jones som rev av en finfin version av "You can leave your hat on" och självfallet paret som rörde allas innersta med sin smäcktande "Anything for love". Och de två 20-nånting tjejerna som tyckte att de var lite krejzy när de körde Spice Girls "Wannabe". Det var jag och Karolina, förresten. Och vi behövde inte ens titta på skärmen.

Efter karaoken drog jag, Karolina och Joel vidare till hippa Buddah Bar. Utöver oss fanns det fyra personer på klubben; bartendern, DJ:n och ett medelålders par som nog gärna ville ligga, men egentligen inte med varandra. Taket var tapetserat med härliga affischer, och några meter från Che Guevara fanns en strippstång mitt på dansgolvet. Jag och Karolina beställde varsin Terminator; en häxblandning som skulle avskräcka den mest desperata av 14-åringar.

Kvällen avslutades på Jazzbaren som inte alls var en jazzbar, utan snarare ett hak där man kunde äta nattamat innan man drog hem. Där svepte vi två tallrikar med pommes och delade med oss av våra livserfarenheter i skinnsoffor som skulle kunna vara tagna ur Pulp Fiction.

Idag slappar vi. Igen.
Livet är gött.

I'm still here

Joaquin Phoenix inresserar mig. Vill se filmen pronto.

 http://www.imstillheremovie.com/

Självupptaget? Eller genialiskt? Can't hardly wait.

Om saker man glömmer bort

Jag har en del minnen som jag inte vet om de är minnen eller drömmar. Till exempel den där gången när jag var väldigt liten - kanske tre - och jag satt under köksbordet och åt ur min pappas dosa med lössnus. Jag tror verkligen att detta har hänt på riktigt, medan min mamma bestämt hävdar att jag hittar på. Antagligen har hon rätt. Mor min skulle nog inte ljuga. Eller så förtränger hon den traumatiska bilden av sin treåriga dotter med käften full av rinnande, svart nikotin. 
Eller den gången då jag kanske var åtta-nio år och jag satt i skolan med bar överkropp. Det var en sån där varm dag då allt var lite torsdagssvettigt (kanske var det under en repetition inför mimfestivalen då hela klassen skulle framföra "En jävel på kärlek") och alla killarna sprang runt med bar överkropp. Så då gjorde jag också det. Eller gjorde jag? Ganska nyligen kom det här "minnet" tillbaka till mig, kopplat till en viss känsla av skam, men jag kan inte avgöra huruvida det verkligen hänt eller om jag bara drömt det.

Dessa tankar fick mig osökt att tänka på saker man glömmer bort. Musik man hört, händelser man varit med om, som av någon anledning sållas bort ur det medvetna för att göra plats för annat. Saker man är mer eller mindre glad över att inte minnas. Men så händer det ibland att det där som glömdes bort dyker upp igen. Hela den där Madeleine-kaka-Proust-grejen.
Till exempel verkar det inte vara någon som minns att Bert Karlsson grundade Ny Demokrati på 90-talet. På den tiden socialiserade han med Sveigedemokraterna och promotade Ultima Thule. Idag är han Sveriges lite småtokiga svar på Simon Cowell, och många av "våra mest folkkära artister" är glada och tacksamma gentemot honom för sina karriärer.

Tänk så fort vi glömmer bort saker.

Men nu borde vi komma ihåg allt det där igen. För visst känns det väl som att historien upprepar sig? Nu är vi där igen. Med ett främlingsfientligt, reaktionärt och patriarkalt parti som tagit sig in i riksdagen. Och så fort dom tog på sig slipsen glömde alla bort att titta efter deras hakkors.
På ett sätt kan man se Jimmie Åkesson och hans entourage som en val på slottet.
Den dåliga sortens val.
En felplacerad partykiller som blir fullare och fullare ju senare det blir, som visar sina true colours klockan fyra på morgonen när han heilar frenetiskt i takt till efterfestmusiken.
Och han är inte alls särskilt underbar.

Popping the cherry

Första inlägget författas i den rosa soffan på Trematon Terrace i Plymouth.

Få det bara överstökat.

Kvällen var fin. Johanna lagade IKEA-pankakor, alltså pankakor som gått sönder i pannan och som man sen får montera ihop på egen hand. Sen var vi kulturella och gick på teater. "Five men dancing" hette föreställningen, fast det var sex män som dansade. Och en kvinna som sjöng. Dessutom innehöll den nakenhet och boy-on-boy-action, så jag känner mig nöjd.

I övrigt bjöd dagen på en förväntad dopp i deppen (inte så underligt efter ett par intensiva veckor), och det var denna tristess som alstrade idén om en blogg. Vad som ska stå i den vet jag inte än. Det känns ju trist att nischa bara för att man ska. Men detta kan jag utlova: det blir lite nostalgi, politik, kultur och svordommar, men inte så mycket om mode eller mat för det vet jag inte så mycket om. Förutom IKEA-pankakor.

Det kanske tar ett tag innan jag kommer loss, men sen kommer det nog gå som på räls.
Detsamma gäller revolutionen.
Hav tålamod.