Söndagsutflykten tog oss med båttaxi över vattnet. Där plockade vi björnbär. Inte jag, men de andra. Jag läste "Catcher in the rye" för det har jag hört att man ska göra. Sen traskade vi till en inhemsk pub där vi åt brittiska delikatesser; pajliknande historier med smördeg tillsammans med pommes och majonäs och ale att dricka. Det hann bli kallt lagom till att vi åkte hem.
Nu sitter jag återigen här på Trematon Terrace, i den rosa soffan som jag arbetar på att göra en rumpgrop i, och känner mig hemmastadd. Jag är så glad över att vi hittade det här huset tillsammans. När vi kom hit sa alla att det var omöjligt, och det var nära att vi nöjde oss med att bo var för sig hemma hos nån tant eller farbror. Hur hade det varit då? Inga sconeskvällar, inget mys till Bert eller The Office, ingen välbehövd press från någon annan att motionera. Kort sagt: ingen kärlek. Tur att vi inte har det så.
Jag har också hemlängtan. Eller snarare saknad. För jag vill inte åka hem. Jag vill bara att alla jag känner ska komma hit och vara med mig här. Eller snarare inte ha kul hemma utan mig.
Imorgon börjar skolan. Jag börjar med modern dans klockan 11. Sen fysisk teater. Pepp och viss nervositet. Men mest pepp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar