Idag slog det mig, för första gången sedan jag kom hit till England, att jag faktiskt ska åka härifrån ganska snart. Det gjorde lite ont. Vi har inte ens bott här i två veckor än, men jag känner mig ändå hemma. Ibland känns det inte ens som att jag är utomlands (kanske för att vi fem är lite väl förtjusta í varandra och mysiga hemmakvällar). Det är underligt att jag inte kände de här människorna för ett år sedan, och nu gör vi allt ihop. Kanske är det bara nyförälskelse som går över när vardagen kommer igång på riktigt. Men tills dess njuter jag av den här känslan, och försöker att inte tänka på den dagen då vi inte kommer ha detta längre.
Detta tänkte jag på tidigare idag, när jag tog en välbehövd eftermiddagslur efter gårdagens utekväll. Men ikväll - precis nu, för fem minuter sen - drabbades jag av en annan känsla. Jag såg bilder som min vän Hanna lagt upp. Bilder på mina vänner i Göteborg. Och då stack det till av saknad och längtan efter vännerna, mannen och katten.
Det är motsägelsefulla känslor just nu. Men så är det väl alltid. Och när man känner sig lite nere på grund av hemlängtan är det bra att vara i sitt andra hem med människor man tycker om. Människor som går igenom samma sak som jag.
tycka mycket om att du känna dig hemma där du är! puss
SvaraRadera