Abisko singers gör London

På tågstationen i Plymouth klockan åtta igår morse. Observera hoppet i ögonen.

Så vårt flyg blev alltså inställt. Vi tog oss ändå till Heathrow med expresståget, på vilket de visade ett nyhetsprogram som uppmanade folk att inte åka dit. Det kändes sådär. När vi kom fram förstod vi varför. Då vi inte hade kunnat göra en ombokning, eftersom British Airways hemsida var överbelastad, fick vi inte ens komma in till terminalen för att göra en bokning. Volontärer i lila jackor stod vid ingången och motade tillbaka desperata människor som bara ville hem till jul. Det var väldigt Titanic, och jag bara väntade på att någon skulle ta upp en pickadoll och skjuta en annan i flytvästen.
Det var nära att vi accepterade läget, och diskuterade hur mycket whiskey vi skulle dricka under de många långa dygn som vi skulle få spendera på flygplatsen. Men Erika sket i reglerna och smet in på terminalen. Där skådade hon förödelsen; människor som helt tappat hoppet och låg i högar under foliefiltar. Av ren tur lyckades hon få tag i en hjälpsam arbetare som hjälpte henne att boka om våra biljetter. Till Sverige fanns bara biljetter till den 26:e, så vi tog en resa till Köpenhamn den 23:e. Förhoppningsvis blir det inte inställt.

 Nu har vi alltså tre dagar att spendera i London. Vi vill egentligen bara hem, men det positiva med det hela är att flygbolaget betalar vår vistelse. Så nu sitter vi i ett krispigt hotellrum på ett fancy hotell vid Westminster, efter att ha avnjutit en rejäl frukost. Läget kunde ha varit betydligt sämre. Det känns nästan lite för bra för att vara sant, och vi nojar över att BA ska försöka blåsa oss.
Vi liknar oss vid ett folkmusikband- Abisko singers - som av en händelse lyckats slå internationellt och blivit inbokade på ett alldeles för fint hotell, och väntar på att någon när som helst ska knacka oss på axeln och säga: "Ni ska inte vara här." Abisko singers köper öl på en Off license-butik och tar med till hotellet, beställer pizza (och bjuder med pizzaleverantören till rummet, men stoppas av receptionisten), spiller pizzasås på mattan och torkar noga efter oss (vi spelar folk, inte punk), förundras över att de har två dukar på borden och att det finns en ismaskin. Abisko singers på The Mint Hotell är själva definitionen av att vara en val på slottet.

Tack fina Karolina/Brall-Byxan för bilderna!
Idag ska vi traska runt i London. Vi tänker att vi går uppåt, sen till vänster. Imorgon blir det höger.

So fucking punk

Imorgon börjar resan hem till Sverige. Med lite tur kanske jag till och med sitter i köket på Marklandsgatan, med en liten katt i famnen, vid den här tiden om ett dygn. Men antagligen kommer vi få sova på Heathrow due to the fucking snow.

Sista dagen spenderades med födelsedagsfirande för fina Karolina. Sista lördagsnatten, alltså igår, spenderades på White Rabbit diggandes till rockmusik och efterfest med D's band. Jag och Erika började planera vårens launch av vårt punkband The Shrieking Shags, och hur vi ska ta över hela den brittiska garageband-scenen. Det är ju en av de där drömmarna som jag ändå haft sen jag var 15; att lira skränig musik byggt av tre ackord och krossa ölflaskor mot pannan på scen. Men vid femton års ålder var jag inte redo för punken. Då hade jag läxor att göra. Jag har läxor nu också, men har förstått att punken och dess plats i mitt liv kanske är en ännu viktigare läxa att lära.

Huruvida The Shrieking Shags kommer att nå sin fulla potential är dock osäkert. Jag menar; jag är Ebba Grön, Erika är Millencolin. Hur ska våra artistiska visioner någonsin kunna mötas?

Plymouth: flipp eller flopp?

Nu är det snart bara en vecka kvar av första halvlek i Plymouth. Jag tänkte att det skulle sitta på sin plats med en liten hiss och diss-lista, eller som vi säger på Trematon Terrace: ”Är det flipp-eh, eller flopp-eh?” Vi börjar med det tråkiga; top-fem floppar (där 1 är lika med femte plats, och 5 är lika med första plats):

1. Separationsångesten.
   Ja, jag kommer ju tillbaka till vår, men det är ändå så mycket som inte blir sig likt. Familjen kommer splittras och vi måste lämna Trematon Terrace.
2. Bankkortet som försvann.
   En automat svalde mitt kort, helt omotiverat. För detta fick jag betala 400 spänn för att få ett nytt från Sverige. Detta kort kom till Exeter, och då jag inte hade möjlighet att ta mig dit skickades kortet tillbaka och spärrades. Ytters frustrerande.
3. Pulverkaffet.
   Ni vet vad jag skulle kunna göra för lite bryggkaffe. Just det; mörda.
4. Kylan.
   I synnerhet den fruktansvärda första natten då vi ännu inte hade täcken. Trots tappert skedande med Johanna var kölden olidlig (kanske för att Johannas andra talang, utöver skedande, är att sno åt sig påslakan).
5. Oengagerade elever.
   Alla är inte oengagerade. Men många. Varför spendera så höga skolavgifter och ta lån för något som man inte brinner för?

Top-tio flippar (där 1 är lika med tionde plats och 10 är lika med första plats):

1. Sam's Accommodation office (eller The SS Fuckommodation office)
   De må vara fascister, kapitalister och allmänt obehagliga, men Lovely Brenda, Crazy Ken och Two-Faced Tessa har ändå gett oss diverse skratt.
2. Forty-Five.
   Vintage möter café på Ebrington Street (lilla, lilla London). Där åt vi fetaost-panini, köpte klänningar och lekte med leksaker. Tills de stängde cafét och byggde ut affären istället. Men det var kul medan det varade.
3. Barbicandagarna.
   På det senaste har det blivit färre och färre av dessa dagar, antagligen för att både plugg och köld har ökat. Men i början hängde vi där ofta. Wongle's Tearoom med böckerna, det första caféet vi besökte. Stället med borden och stolarna som gör Erikas favorit-cappuchino. Chocachinos där Johanna går för att stilla sitt beroende av varm choklad, och bluesbaren där jag och Erika spenderade en bakisdag i solskenet med hamburgare och Corona.
4. Födelsedagen.
   Jag fyllde 24. Morgontårta på sängen, middag på restaurang, fina presenter, eminent sällskap, dans på Mutley Crown. Det var en fin dag.
5. Mutley Plane (aka Tragikens aveny)
   Det må vara stökigt, bökigt, helt i avsaknad av smak i både inredning och musik. Men det är vår gata. Där finns Boomerang där vi sjöng karaoke en gång. Och Junction där man hittar Plymouths svar på ”alternativ musik”.
6. D
   Springsteen, kepsen, teet, macheten, rösten, whiskeyn och det gråa håret.
7. Lee Miller.
   Det finns inget att säga som inte redan blivit sagt. Missat mina kärleksförklaringar till denna underbara människa? Kolla äldre inlägg.
8. Nya vänner.
   Grabbarna på Clifton Street och i det smutsigaste huset i världen. Filmkvällar, jam sessions, utekvällar på Ride och Firefly. Need I say more?
9. Trematon Terrace.
   Det klassiskt brittiska huset med heltäckningsmatta och motsträviga element. Men framförallt familjen som bor där. Rollspelen, jargongen, sconesen, soffön, Karolinas hårddisk, den totala avsaknaden av censur. Men inte det stökiga köket med mögel på maten. Där går gränsen.
10. Känslan. Har sagt det förr, säger det igen; ingen gravitation, ökad kreativitet och lust till livet.

Beslutet

Nu är det alltså beslutat. Jag stannar i Plymouth i vår. Det känns super-duper-kul. Nu ska vi bara hitta en plats att bo, men det löser sig förhoppningsvis. Det blir självfallet inte samma sak. Inte samma hus, inte samma familj, inte samma känsla av att vara nykär. Men det är en andra chans att få gjort saker som jag ännu inte tagit mig för, till exempel åka till Cornwall och upptäcka Oceana (hur värt det nu är).

En och en halv vecka kvar av vistelsen för denna gång. Och jag längtar hem till Sverige. Det kommer kännas tusen gånger bättre att komma hem när jag vet att jag ska få åka tillbaka. Men först blir det julemys med familjen, och nyårsfirande i Göteborg. Längtar!

Nedräkning

Två och en halv vecka kvar. Sinnessjukt.

Veckan har varit ett enda långt efter-essä-firande som vi gjort oss väl förtjänt av. Imorgon börjar plugget inför seminariet. Och hela den här dagen känns lite off. Jag tycker inte om den.

Idag var sista lektionen med Lee Miller. Det känns tungt. Jag och Johanna fick fin feed-back på vårt performance, samt en extra personlig hälsning att han var stolt över oss. Jag skrev ett mail till honom; ett sånt där klyschigt "Döda poeters sällskap"-brev där jag med stora dramariska ord berättade hur mycket han betytt för mig. Han svarade med ett ganska långt mail tillbaka. Han sa att han skulle sakna mig. Det värmde.

Ikväll blir det Sagan om Ringen. Igen. Jag är egentligen alldeles för rastlös, men det kanske är bra med lite skön hemmakväll. Te, macka, gott sällskap. Vad mer kan man begära?

Kort om en tjej

Rösten. Gitarren. Texterna.

The one and only Karolina Nordman ägde aftonen på Fortesque. Knäpptyst när hon fyllde salen med sin musik. Inte ett öga torrt.

Vad kan jag säga? Tjejen kan sina grejer. Definitivt ett Plymouth epic moment.