På tågstationen i Plymouth klockan åtta igår morse. Observera hoppet i ögonen.
Så vårt flyg blev alltså inställt. Vi tog oss ändå till Heathrow med expresståget, på vilket de visade ett nyhetsprogram som uppmanade folk att inte åka dit. Det kändes sådär. När vi kom fram förstod vi varför. Då vi inte hade kunnat göra en ombokning, eftersom British Airways hemsida var överbelastad, fick vi inte ens komma in till terminalen för att göra en bokning. Volontärer i lila jackor stod vid ingången och motade tillbaka desperata människor som bara ville hem till jul. Det var väldigt Titanic, och jag bara väntade på att någon skulle ta upp en pickadoll och skjuta en annan i flytvästen.
Det var nära att vi accepterade läget, och diskuterade hur mycket whiskey vi skulle dricka under de många långa dygn som vi skulle få spendera på flygplatsen. Men Erika sket i reglerna och smet in på terminalen. Där skådade hon förödelsen; människor som helt tappat hoppet och låg i högar under foliefiltar. Av ren tur lyckades hon få tag i en hjälpsam arbetare som hjälpte henne att boka om våra biljetter. Till Sverige fanns bara biljetter till den 26:e, så vi tog en resa till Köpenhamn den 23:e. Förhoppningsvis blir det inte inställt.
Nu har vi alltså tre dagar att spendera i London. Vi vill egentligen bara hem, men det positiva med det hela är att flygbolaget betalar vår vistelse. Så nu sitter vi i ett krispigt hotellrum på ett fancy hotell vid Westminster, efter att ha avnjutit en rejäl frukost. Läget kunde ha varit betydligt sämre. Det känns nästan lite för bra för att vara sant, och vi nojar över att BA ska försöka blåsa oss.
Vi liknar oss vid ett folkmusikband- Abisko singers - som av en händelse lyckats slå internationellt och blivit inbokade på ett alldeles för fint hotell, och väntar på att någon när som helst ska knacka oss på axeln och säga: "Ni ska inte vara här." Abisko singers köper öl på en Off license-butik och tar med till hotellet, beställer pizza (och bjuder med pizzaleverantören till rummet, men stoppas av receptionisten), spiller pizzasås på mattan och torkar noga efter oss (vi spelar folk, inte punk), förundras över att de har två dukar på borden och att det finns en ismaskin. Abisko singers på The Mint Hotell är själva definitionen av att vara en val på slottet.
Tack fina Karolina/Brall-Byxan för bilderna!
Idag ska vi traska runt i London. Vi tänker att vi går uppåt, sen till vänster. Imorgon blir det höger.
Haha, ÅH vad jag saknar er! Haha, jag döör lite över badrockarna, pizzorna och det imaginära folkbandet. Det känns som att det kommer vara lite såhär att läsa din blogg när ni är i Plymmarn och inte jag.
SvaraRaderaSjälv sitter jag på ett tåg till Köln och har köpt mig en timme internet för 6.5 jävla euro. Och jag hade inte ens fått nått roligt mail. Ha! Men annars så(;
saknar er! PUSS