Om att krama ur det sista av familjemyset

We're running out of time.
På onsdag åker Joel och Malin. Karro far på fredag.
Kvar är jag och Erika, och två nittonåriga fransmän som vi ännu inte vet något om. Framtiden är minst sagt osäker. Vi försöker ta till vara på tiden, njuta av våren som jag hoppas har kommit för att stanna.

Efter våra performance (Phaedra's love och Woyzeck) har vi i stort sett varit lediga. Vi har försökt ta itu med lite vardagsmotion, med varierade resultat, rört oss i Plymouths uteliv, samt spenderat trötta bakisdagar ihop. En särskilt underbar dag var förra söndagen då Malin och Joel överraskade familjen med picknick i Central Park. Med Lara Croft i ena handen och laxbagel i den andra slöade vi på gräset, spelade musik och snackade skit.

Vårfräsch Karro med Lara.

Underbar picknick.

I fredags hade Carly anordnat en avskedsfest för Malin, Joel och Karro. Det var buffé, så vi bjöd på köttbullar, semlor och vodka - för den där genuina Sverigesmaken. Carly hade arbetat i ett par veckor på en film om oss som visades för hela sällskapet. Ska inte ljuga, jag blev rörd. Sen blev jag full. 

I två dagar har det varit vårvärme. Igår tog vi oss ner till The Hoe där vi åt lunch, filmade musikvideomaterial och doppade fötterna i det iskalla vattnet.

Efter strandmyset gick vi genom stan till Freedom Fields där det vankades grillning och fotboll med fotografvännerna.



Laguppdelning. Gammal hederlig "jag väljer..."

Fina Evie som jag spelade in film med förra veckan.

Har man skadat foten får man vackert sitta bredvid och läsa skvallertidningar med skrämmande överensstämmande horoskop. Efter fotbollen gick vi hem, för att sedan mötas upp senare på kvällen för lite jam i smutsigaste huset och dart på The Clifton.
Inte en så pjåkig helg after all.

Vårkänslig

Våren har kommit till Plymouth. Detta innebär promenader till The Hoe, kaffe i Barbican, sena kvällar utan vinterjacka, och drömmar om årets första dopp i det blå. Lektioner har jag knappt några, är på Uni en dag i veckan. Undviker att plugga då solen lockar mig i fördärvet.

Förutspår en ambivalent vår.
Familjen splittras. Avskedsfest imorgon. Nästa vecka blir Butch och Sundance ensamma på Trematon Terrace. Planerande för återkomsten till Sverige, blandat med ångesten över att lämna den här verkligheten bakom mig. Försöka tänka positivt. Inte fokusera på allt det där man kommer att sakna. Inte tänka på huset vårt med väsnande element och fläckiga soffor. Inte tänka på denna lilla, menlösa stad som lyckats charma mig så enormt. Inte tänka på vänner man fått.

En evig väntan på att tån ska läka.
Menlösa försök att besegra skrivkrampen.
Spela in film med fina Evie.
Slå pojkar på käften på Cuba Bar.
Måste göra det bästa av det som är kvar, ta till vara på varje sekund, inte fastna i att lägga patiens. Inte fastna i existentialistiskt grubblande på deppiga promenader. Inte bli blind av vårkänsligheten. Inte tänka på gröna dörrar och vad som döljer sig därbakom. Iskalla golv, tepåsar i glasburk, The Clash på väggen, och något så mycket mer än tidsfördriv i Cuba-keps.

Har inte riktigt förstått att Karro, Joel och Malin åker nästa vecka. De kommande två månaderna känns helt omöjliga att förutspå. Smått skrämmande, men också spännande. Är det nu vi ger allt? Dansar den sista dansen som om den vore vår sista? Eller har sista dansen redan varit och lämnat oss på en efterfest som sakta dör?

Detta har hänt

På grund av intensivt produktionsarbete har bloggen varit vilande ett tag. Nu är produktionen över, so I'm back. Det har varit en pärs på många sätt och vis, men vi fick i alla fall ihop en något sånär bra föreställning av Sarah Kane's Phaedra's Love. Jag har också hinnit med att kolla upp min tå som antagligen är bruten, och hunnit se fantastiska Karolina spela på The Fortesque Cellar Bar. Det blir inte så mycket text den här gången, mest bilder som Erika tagit. Enjoy.

Samt två olika sätt att se ut; inför föreställning samt inför efterfesten.

Idag är jag ledig. Jag ska ta mig ner till Barbican och dricka kaffe. Sen ska jag och Malin gå på Clifton-pojkarnas fotoutställning, sen se Erika, Karro och Joel Woyzeck. Och kanske blir det festlighetet denna afton. Det är ju ändå St. Patrick's day.

Om hemlängtan och att skapa minnen

På det senaste har jag börjat känna av en hemlängtan.
Tidigare har jag upplevt det som svårt att tänka på att åka hem till Sverige. Liksom en känsla av att ta ett steg tillbaka, snarare än att gå framåt. Bilden av Sverige var lika med en bild av mig hackandes lök på Paprika, och inte ha något att göra.
Den bilden har ändrats nu.
I och med att jag får de här extra månadera i Plymouh, så innebär det också att jag snart känner mig klar med den här staden och då väcks även hemlängtan. Kanske stannar jag i Plymouth till juli, för att sedan komma hem till vackra Göteborg och skapa lite stabilitet. Kanske läsa C-kursen i dramatik på GU, samt göra feta teatersaker med Bataljonen och Plymouthfamiljen. Det är tankar som eggar mig, och gör mig pepp på hösten i Sverige.

Vad jag önskar att ta med mig från Plymouth är känslan av att inget är omöjligt. Kutlurklimatet i England verkar bygga på en vilja att skapa nytt, och att alla kan göra det. Konkurrensen här är givetvis hård, men det känns ändå som att synen på teater är mer öppen här än i till exempel Göteborg. Men detta kan naturligtvis ligga på ett peronligt plan; att man känner sig mindre hämmad här. I vilket fall som helst är jag spänd på att se vad sommaren och hösten kan erbjuda när jag åter vilar i Moder Sveas famn.

Det känns dock jobbigt när man inser att risken finns att jag aldrig kommer återvända till Plymouth. Och då känns det riktigt trist att jag missade firandet av Jons födelsedag häromdagen. Jag menar, jag kommer nog aldrig få chansen att fira honom igen.
Försöker att ta vara på sådana saker, små som stora, som kommer att vara borta om ett halvår. Försöker ta mig ut ur huset och vara i stan, njuta av människorna man tycker om.
Inse att dagarna är räknade.
Men också att Göteborg kommer närmre.
Malmö kommer närmre.
Katten, familjen, vännerna inom räckhåll.

Tills dess; många promenader till The Hoe, många öl på Ride, kaffe på Marina Bar, lördags-te med trollet innanför den gröna dörren på Providence Street, och plugg på Fix. Skapa minnen.

Men sen är jag nog redo.

Om ett möte i hamnen

Solen skiner i Plymouth idag. Det firades med kaffe på Marina Bar's uteservering.
Jag och Erika träffade P som nyss kommit ut från kåken och ville skaffa lite vänner. Han var öppen med sina psykiska problem, stolt över sitt arbete som svetsare, fortfarande kär i tjejen som gett honom ett Alla hjärtans dag-kort när han var sju, och fylld av förakt mot staten.
Han kan ha varit en av de smartaste människorna jag mött.
Jag blir ledsen när jag tänker på hur samhället inte har någon plats för honom.
Jag bjöd honom på en snus.
Han addade oss på Facebook.
P med de glada ögonen, som på en sekund kan ändras till hotfulla. Ett planerat kärleksbarn med en mamma som talade fem språk. En uteliggare/fotograf som tror på att kalla det "equalism" snarare än "feminism". Som bara snor det han behöver för att överleva, och insisterar på att anarki inte är detsamma som kaos. Punk-P.
Värd ett blogginlägg.
Och en plats på jorden.

Hoe Foreshore

Ibland går Butch Cassidy och The Sundance Kid promenader ihop.
Det vill säga när de inte slåss.
Vid två tillfällen gick de till The Hoe - Plymouths framstjärt. Det är i princip en polkagrisrangig fyr vid kusten, men man kan ändå förstå varför det ligger stadens invånare varmt om hjärtat.

Den första gången var en söndag efter en tom lördag efter en fartfylld fredagsnatt. Det var för övrigt den fredagsnatten då Sundance förlorade diverse omgångar biljard och tvingades ta ett par straff, men det är en annan historia. Just den här söndagen var regnig, men på ett romantiskt sätt. En sådan söndag då man vill traska längst kusten med någon som framkallar den varma känslan i bröstet, och sen sitta tätt på ett café i hamnen. Butch Cassidy och Sundance hade i alla fall varandra, och det är inte fy skam. De hade också Farbror Joel, som lite extra grädde på moset.

"The international fine food bar". Really?

And damn proud of it!

Den andra gången Butch och Sundance besökte The Hoe var vädret betydligt mildare. Solen strålade och man kunde sitta utan jacka.

"Ta en bild där jag ser seriös ut!"

Men egentligen såhär.

Jo var också där.

Engångstillfälle, mamma. Ja svär.

Drömmar om sommaren väcktes oundvikligt till liv.
Tänk sena sommarkvällar vid kusten med en gitarr och en flaska rött.
Eller soluppgången klockan fyra efter en natts förlustelser, med sönderdansade fötter i gräset och armarna kring någon man älskar för stunden.
Butch och Sundance drömmer sig bort.