Våren har kommit till Plymouth. Detta innebär promenader till The Hoe, kaffe i Barbican, sena kvällar utan vinterjacka, och drömmar om årets första dopp i det blå. Lektioner har jag knappt några, är på Uni en dag i veckan. Undviker att plugga då solen lockar mig i fördärvet.
Förutspår en ambivalent vår.
Familjen splittras. Avskedsfest imorgon. Nästa vecka blir Butch och Sundance ensamma på Trematon Terrace. Planerande för återkomsten till Sverige, blandat med ångesten över att lämna den här verkligheten bakom mig. Försöka tänka positivt. Inte fokusera på allt det där man kommer att sakna. Inte tänka på huset vårt med väsnande element och fläckiga soffor. Inte tänka på denna lilla, menlösa stad som lyckats charma mig så enormt. Inte tänka på vänner man fått.
En evig väntan på att tån ska läka.
Menlösa försök att besegra skrivkrampen.
Spela in film med fina Evie.
Slå pojkar på käften på Cuba Bar.
Måste göra det bästa av det som är kvar, ta till vara på varje sekund, inte fastna i att lägga patiens. Inte fastna i existentialistiskt grubblande på deppiga promenader. Inte bli blind av vårkänsligheten. Inte tänka på gröna dörrar och vad som döljer sig därbakom. Iskalla golv, tepåsar i glasburk, The Clash på väggen, och något så mycket mer än tidsfördriv i Cuba-keps.
Har inte riktigt förstått att Karro, Joel och Malin åker nästa vecka. De kommande två månaderna känns helt omöjliga att förutspå. Smått skrämmande, men också spännande. Är det nu vi ger allt? Dansar den sista dansen som om den vore vår sista? Eller har sista dansen redan varit och lämnat oss på en efterfest som sakta dör?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar