This is just a tribute

Jag och min vän Josefin träffades som små scenkåta, pretentiösa 20-åringar på Katrinebergs Folkhögskola en gång i tiden. Hon var dock lite coolare än vad jag var, så vi räknade väl inte med varandra som nära vänner under den första terminen. Vänskapen uppstod inte förrän på våren, och exakt varför kan jag inte komma ihåg. Det var väl under den tiden då allas ursprungliga grupper började lösas upp. I alla fall så tog sig Josefin allt oftare bort till Röda stugan där jag bodde, och en vänskap började gro. Det kanske inte finns en klar och tydlig anledning till varför vi blev vänner, men jag minns i alla fall att vi bland annat fann varandra genom den här:

There can be miracles. Och trots att vi inte kunde (och än idag inte kan) alla ord så kunde vi alla wailingar, både Whitneys och Mariahs, och sjöng gärna båda stämmorna samtidigt högt och gällt. Och det var så det började.

Detta var fem år sedan. Och sedan dess har vi hunnit gå ut Katrineberg, flytta till Göteborg, starta Bataljonen, spela föreställningar, plugga på Universitet och knega för brödfödan. Och nästa vecka fyller hon 25. Och snart är hon färdigutbildad sjuksköterska.

I lördags hade vi hemmakväll framför Melodifestivalen. Vi röstade hejvilt på Ranelid, och blev rörda av Molly Sandén (jag vet, nu är vi gamla). Och efter melodifestivalen gav vi efter för våra blödiga drifter och såg på Bodyguard. It had to be done. Och hur medioker och småtöntig den än är så har vi ju alltid sett den. Och trots att vi vet vad som ska hända så får vi rysningar av det här:

Människor dör varje dag, och jag kan inte påstå att det är sorgligare för att det var Whitney. Men Valen ger henne ändå en tribute. Utan hennes wailningar hade jag och Josefine kanske inte sett melodifestivalen ihop överhuvudtaget.

Det våras för...

och så teatern

Det händer nu i mars. Den sjunde närmare bestämt. Bataljonen sparkar in våren 2012 med Vårtecken i nyöversättning av Frank Wedekinds förlaga. Och såhär ett par veckor innan premiär känns det ungefär som det brukar: hektiskt och nervöst, men spännande likväl. Kamrat Björn styr skeppet även denna gång, och trots att jag inte ännu skådat det färdiga resultatet vågar jag ändå påstå att det kommer att bli klassiskt Bataljoneneskt.

Och Plymouthfamiljen, vars grupp ännu är namnlös, har dragit igång på riktigt med Engandsprojektet och Fireflies. I april återvänder vi till Plymmarn för två veckors intensivrep och därefter en förhoppningsvis färdig föreställning.

och sen vill jag hem igen och fortsätta med vårt andra projekt.
och skapa nytt med Bataljonen.
och åka till Edinburgh Fringe i augusti.
och sen till Berlin nästa vår.

det enda jag verkligen inte vill göra är att skriva min C-uppsats.

Mitt i alla teaterdrömmar dyker dock framtidsångesten upp. Funderingar kring hur länge man orkar hålla på såhär utan att kunna leva på det, och frågan "Vad ska jag göra av mitt liv?" hänger obesvarad kvar i luften. Så naturligtvis kommer den årliga livskrisen. Eller "kris" kanske inte är rätt ord, men plötsligt finner man sig sökandes på utbildningar på GU och tänker tanken att "Ja, men apotekare är kanske något för mig." Och häromdagen återvände tanken att jag skulle vilja bli sexolog. Men då måste man först ha tre år av ett "ordenligt" program bakom sig (sjuksköterska, lärare, socionom etcetera) och att man sen kan specialisera sig. Och det är lång tid. Och mycket studiemedel. Så jag fattade inga drastiska beslut, utan låter tankarna vandra i ett år till. Kanske vet jag då vad som skulle kännas rätt. Tills dess kan jag alltid fortsätta deala Black Jack, vältra mig i teatern och försöka hitta G-punkten:

Dokumentär: På jakt efter G-punkten

My humps

Valen har varit frånvarande. Val-dvala, jag vet. Oundvikligt såhär års. Men nu börjar Valen vakna till liv, trots att snön fortfarande ligger på marken och läcker in i de smått trasiga iskalla skorna. Hur kunde jag tro att vintern skulle utebli i år? Valen har svårt för att lära. Eller så är jag en evig optimist.

Kort uppdatering: Jag har fått jobb. Jag är kär. Jag håller på med teater. Jag är i Göteborg. Som om en tidsmaskin fört mig tillbaka två år i tiden. Fast på ett bra sätt.

Inför årskskiftet investerade jag i ett gymkort. Jag tänker inte ens nämna något om Beach 2012, för då får man stå där med svansen mellan benen i juli då man fortfarande inte ser tårna för att ölmagen är i vägen. Och vem skulle vilja? Särsklit när man precis blivit frälst på Ocean-öl. Men i alla fall så utnyttjade jag kortet först idag. Första träningspasset på cirka ett år. Man kan väl säga att det gick sådär. Det känns ändå helt okej, jag hade inte förväntat mig att vara spinningspassets kung. Efter träningspasset gjorde jag dock en ganska horribel upptäckt. Andfådd, svettig och röd i ansiktet befann jag mig tillbaka i omklädningsrummet för att duscha, då jag plötsligt drabbades av extrem osäkerhet, självmedvetenhet, töntighet och paranoia. Det har gått två år sedan jag sist var naken i ett omklädningsrum inför andra. Senast var det på Friskis, och där kändes det ändå okej. Nu är jag på Sportlife, och av någon anledning har jag fått för mig att människorna som tränar där är någon speciell überras utav atleter. Naturligtvis är inte detta fallet, men där i omklädningsrummet kändes det så. Och ljuset i duschen var osmickrande skarpt. Och bredvid mig stod två pratglada, kaxiga brudar med buns of steel. Och plötsligt slog det mig att jag skulle bli tvungen att blotta min håriga blekfeta kropp inför deras, i mitt huvud, dömande blickar. Jag har aldrig tänkt på mig själv som osäker med nakenhet. Men nu stod jag med handduken runt mig när jag tog av kläderna. Och i huvudet skrek Valen att jag skulle sluta vara en tönt. Och i sådana här lägen kan jag inte annat än fundera över hur mycket detta har att göra med saken:

Jag tröstar mig själv med att det var första gången på länge. Nästa gång ska jag lyda Valens råd: "Låt handduken falla för helvete och svassa din blekfeta, blekheta bak in i duschen som om du ägde stället!" Jess-box. Butch, äga sina humps. Yes-box, Brall-Byxan, äga sina tjejknölar. Och vartenda jävla hårstrå på din kropp.