Det händer nu i mars. Den sjunde närmare bestämt. Bataljonen sparkar in våren 2012 med Vårtecken i nyöversättning av Frank Wedekinds förlaga. Och såhär ett par veckor innan premiär känns det ungefär som det brukar: hektiskt och nervöst, men spännande likväl. Kamrat Björn styr skeppet även denna gång, och trots att jag inte ännu skådat det färdiga resultatet vågar jag ändå påstå att det kommer att bli klassiskt Bataljoneneskt.
Och Plymouthfamiljen, vars grupp ännu är namnlös, har dragit igång på riktigt med Engandsprojektet och Fireflies. I april återvänder vi till Plymmarn för två veckors intensivrep och därefter en förhoppningsvis färdig föreställning.
och sen vill jag hem igen och fortsätta med vårt andra projekt.
och skapa nytt med Bataljonen.
och åka till Edinburgh Fringe i augusti.
och sen till Berlin nästa vår.
det enda jag verkligen inte vill göra är att skriva min C-uppsats.
Mitt i alla teaterdrömmar dyker dock framtidsångesten upp. Funderingar kring hur länge man orkar hålla på såhär utan att kunna leva på det, och frågan "Vad ska jag göra av mitt liv?" hänger obesvarad kvar i luften. Så naturligtvis kommer den årliga livskrisen. Eller "kris" kanske inte är rätt ord, men plötsligt finner man sig sökandes på utbildningar på GU och tänker tanken att "Ja, men apotekare är kanske något för mig." Och häromdagen återvände tanken att jag skulle vilja bli sexolog. Men då måste man först ha tre år av ett "ordenligt" program bakom sig (sjuksköterska, lärare, socionom etcetera) och att man sen kan specialisera sig. Och det är lång tid. Och mycket studiemedel. Så jag fattade inga drastiska beslut, utan låter tankarna vandra i ett år till. Kanske vet jag då vad som skulle kännas rätt. Tills dess kan jag alltid fortsätta deala Black Jack, vältra mig i teatern och försöka hitta G-punkten:
Dokumentär: På jakt efter G-punkten
Eller så blir du bara journalist för du skriver så jävla bra. Men egentligen vill jag ju bara att du ska göra teater med mig för tid och evighet.
SvaraRadera<3