Tönt-stämpel får även neandertalarna som satt på raden bakom mig. "Så ful!" säger en snubbe om Rooney Maras Lisbeth Salander. Och "Kolla nu!" i scenen då Salander tvingas suga av Bjurman. Män som hatar kvinnor indeed. Och i sådana lägen önskar man att man var lite mer som Lisbeth. Då hade man rest sig från sätet och kastat läskflaskan i ansiktet på dem och därefter tatuerat in "Jag är en patetisk slagg-produkt av det patriarkala samhället som borde lära mig hålla käft i biosalongen" på deras bröstkorgar. Därefter stormat ut, slängt sig på motorcykeln och försvunnit i horisonten ackompanjerad av Immigrant Song.
Men jag kastade ingen läsk. Kanske för att jag först fick reda på vad som sagts på raden bakom när filmen var slut. Men antagligen hade ändå ingen läsk kastats. Inte heller stormade jag ut från biografen. Jag gick lungt och sansat, och slängde mitt skräp på vägen ut. Och ingen motorcykel att kasta sig på. Bara mammas lånecykel med blöt sadel, som jag casually cyklade hem på till tonerna av I feel pretty i mitt huvud.
Inte riktigt Lisbeth Salander.
But a girl can dream can't she.
