And then there was one

Du och jag, Sundance.

Alla nätter i samma säng.

Alla glas Sloe gin.

Alla smeknamn.

Alla promenader i Central Park.

Alla koppar kaffe på Marina Bar; jag Americano med kall mjölk, du Cappuchino.

Alla tårar, alla skratt.

Alla internskämt.

Alla diskussioner, frustrationer, illusioner, pretentioner och miljoner, (miljoner!) ambitioner.

Alla vinägerchips, omeletter, tomatsåser.

Alla danser på Firefly, Ride, Bac Bar.

Alla kyssar och lavetter.

All research.

Du och jag, Sundance.

Sista kvällen, The Hoe, vinägerchips och doubble rainbow.

Cirkeln är sluten.

Nu: du på en flygplats med Sverige inom räckhåll, jag pank i ett Halfway-house i Plym Town.

Vi möts i Göteborg.

På Kelly's, Stadsteatern, valfri sushirestaurang, eller på ett parkeringsdäck.

Du, jag och Joels sista cigarill.

Bakom lucka nummer två

Ett grått regnmoln har omfamnat Plymouth denna helg som är vår sista på Trematon Terrace.

Det känns inte så svårt att lämna huset. Antagligen för att Trematon Terrace – det riktiga Trematon Terrace – upphörde att existera när de sista i familjen åkte hem och fransoserna invaderade soffön. Idag flyttade en ny kille in i mitt gamla rum på nedervåningen. Han kommer att få sällskap av fem andra; ny Plymouthfamilj, nya minnen, nytt mögel i kylen.

Packningen är enorm, trots att jag skänkt två stora påsar till second hand. Kill your darlings, I suppose.

Och så alla farväl. Torsdagsnatten spenderades på Firefly med studenter och lärare. Sen blev det dans inpå småtimmarna med fotograferna. Och vissa av människorna har man sett för sista gången. Men vi har kommit full circle. Likt slutscenen i Titanic har vi hemsökts av våra ghosts of Christmas Past, både punkprins och Clark Kent, nästan som om staden visste att vi lämnar snart.

 

Och farväl skorna!

Köpta på Myrorna i Göteborg för cirka två år sedan, en halv storlek för små, trasiga skosnören och en sula som håller på att lossna. Jag lämnar er här i Plymouth. Hittar en passande plats för er. Kanske slänger upp er i ett träd i Central park. Ni får hålla ställningarna när jag åkt. 

Och den blå dörren. Nummer två. Bakom den finns minnesbilder av nästan ett helt år. Tv-seriemaraton i soffön, bakisdagar i varandras sängar, urklippta bilder av män ur diverse tidningar upptejpade på lite random ställen, favoritmuggar, brottning i hallen, tråkiga städdagar och sconeskvällar.

Den blå dörren.

Som öppnades första gången en regnig dag i September förra året av mäklaren Tessa, och som stängs permanent för oss på tisdag förmiddag.

The end of an era. 

Barbican, nya vänner, utflykt, burlesk och mat

Idag började den stora utrensningen av lådor och garderober. Saker slängdes, kläder ska skänkas. Informationsapper såsom "Welcome to Plymouth University", som för ett par månader sedan var vår enda guide till en tillvaro som vi då inte visste något om, blev till överflödigt skräp som nu hamnat på botten av en soptunna. Ihopsamlande av skolpapper, utsållning av kläder - ut med det gamla, in med det nya - samt högar av såndant som lånats av andra. Nästan ett helt år i resumé framför mina ögon.

Den senaste tiden har varit ambivalent. Butch och Sundance utan Plymouthfamiljen har varit lite som två borttappade barn på H&M som desperat klamrar sig fast under en klädställning och vid varandra (en av Erikas många metaforer). Jag ger er en snabb resumé:

En engelsk prins gifte sig för ett par veckor sedan. Jag firade inte, men uppskattade att jag fick ledigt från skolan. Tack, prinsen. Mitt liv log sig en sväng till Barbican i ett par helger. På den kungliga bröllopsdagen satt jag med Siobhan och Carly på en uteservering vid vattnet. Där träffade jag K, en av Plymouth's finest.

Barn i Barbican

Beröring i Barbican

Berusning i Barbican

Bäst i Barbican

Bära i Barbican

Bonding i Barbican

(ny) Bekantskap i Barbican

En Barbican-fredag spenderade vi på Annabel's. Vi gick dit för att lyssna på Tarantino-influerad surf-rock, och danced the night away. As you do. Vill gärna hinna gå dit igen, men vet inte om tiden räcker till.

Så fick jag alltså en vän till. K. Hon slog mig i biljard, förde med mig utanför Plymouth i sin bil, visade mig en av stadens undangömda pärlor, och lärde mig saker om mig själv.

Söndagsutflykt

C, A och K

Sommarrullning i gräset

Erika var min egen husslav under min kamp mot portfolion. Hon gav mig massage och lagade mat. Här är några av hennes underbara, omtänksamma och smakfulla specialitéer:

Välfyllda mackor med tomat, rödlök, pesto, cream cheese, feta och salami.

Pankakor; en med cream cheese och bjrnbärssylt, och en med jordgubbar och mörk choklad.

 Samt en fruktkpmpott.

Omelett med feta, fräsch sallad, samt hemmalagade sötpotatischips.

Vi var också på rollspels-dejt, Erika och jag. Med utbredd filt i Central Park, vin, ost, cigariller, och improviserad dialog tills solen gått ner.

Förra helgen lämnade vi Barbican och återvände till våra rötter; North Hill och Bac Bar närmare bestämt. Och trollfamn. Imorgon blir det Ride, för första gången på länge. Back to the roots indeed.

Portfolion blev alltså klar. Playwritingen likaså. Inga fler uppgifter att lämna in, och vi har faktiskt bara en enda riktig skoldag kvar. Och om en och en halv vecka åker Erika hem. Jag flyttar in hos Carly, vet ännu inte hur länge, men antagligen till mitten av juni.

Men det blir inte detsamma.

Jag menar; vem är Butch utan Sundance?

Glappet

Vi spenderade denna söndagkväll med att se på Glappet; en av de bästa tv-serierna som gjorts. Kvällen blev till natt, och i takt med karaktärernas idealistiska förfall föll också jag. Jag tänker inte ge någon resumé av handlingen. Se den själva, det är allt jag säger (finns på YouTube).

I slutet säger en av karaktärerna att något är påväg att hända. En dag kommer alla människor förstå varandra och leva jämställt, män och kvinnor. Hon säger att kanske var inte tiden rätt just då, men att det kommer. Och det låter ju bra och väl. Men Glappet gjordes för snart 20 år sedan. Och den skulle lika gärna kunnat vara gjord 2011.

I Plymouth är det lätt att gå under. Mina tankar vandrar till Göteborg, ett romantiserat progressivt samhälle där folk har fattat grejen - fattat DET. Och det kanske är en fantasibild, skapad av mitt fantastiska umgänge hemma i Sverige, där det kan vara lätt att glömma att inte alla tänker som vi gör. Men i Plymouth är den vetskapen smärtsamt påtaglig varje dag.

Detta är en ö, och jag har varit strandsatt här så länge att jag nästan förlorat tron på fastlandet. Och i detta parallella universum har min person degraderats från individ till politisk aktion. Allt granskas under det politiska mikroskopet (som antagligen bara är mitt eget påfund); vad jag bär, vad jag säger, vad jag gör, vem jag gör, hur jag gör.

Om två veckor är scenen och ljuset mitt i 10 minuter för redovisningen av playwritingen. Och jag kan inte skriva ett ord sanning. Det jag skrivit är bra, kul, har potential, kommer att de mig bra betyg. Men det är en ihålig plastförpackning, tupperware eller en uppblåsbar sex-docka. För man kan inte tänka karaktär, konflikt och så vidare när man hoppas på att kunna förändra världen på 10 minuter. Vilket jag naturligtvis vet är ett omöjlgt uppdrag.

Och mitt i allt detta analyserande och dissikerande finns hjärtat som slår lite hur det vill. För lite, för mycket, och alltid i otakt med någon annans.

Sloe gin och to do-listan

Så var vi inne på sista månaden som studenter på Universitetet. Kanske sista månaden i Plymouth. Beror på vad hjärtat säger i takt med att veckorna går. Vi arbetar med Performance lab, skapar en egen föreställning med fem andra brudar. Vi är olika, vi är frusterade ibland, men det går ändå ganska bra. Kommer det att bli en föreställning av episk kalliber? Nej. Men it'll do the trick.

Det är skönt att vara tillbaka i skolan efter lovet. De senaste tre veckorna känns som ett blurr. Jag hade portfolio-ångest, jag hade besök, jag skaffade en vän över en helg, jag bojkottade ett bröllop, jag fick lite färg av solen, jag hade ont i hjärtat, jag var med på en workshop, jag åt jambalaya, jag saknade min katt.

Ikväll dricker vi sloe gin på Erikas rum. På nedervåningen har en av fransmännen besök av sina föräldrar, men sitter ändå fortfarande vid datorn. Både jag och Erika upplever ett visst förakt för dessa föräldrars oförmåga att uppfostra sin son till att diska och spola efter sig, så vi undviker att gå ner. Istället gör jag en lista.

Saker jag vill göra innan jag lämnar Plymouth:

* Gå till Annabel's, vara snygg och lära mig dansa burlesk.
* Åka till Cornwall igen.
* Hänga med Evie.
* Hänga med trollet.
* Bli av med ölmagen. Beach 2011 för faen! (kan man bli av med en ölmage utan att sluta dricka öl?)
* Spendera en afton på the Hoe med grill och gott sällskap.
* Undvika att diska sista veckan så att fransoserna lämnas med all min smutsdisk.

Det är inga höga krav jag ställer. Jag är en enkel kvinna med enkel smak.

Ikväll ska vi till The Barbican. Målet är att skaffa nya vänner. Jag lämnar er med en cliffhanger.