Pandoras box

Denna vecka har jag varit val på slottet i mitt eget känsloliv.
Å, det är djupt! Det är naket! Det är existentiellt!

Fast egentligen inte.

Det är som när man för första gången hör namnen Baader-Meinhoff, och sen stöter på det överallt. Som när man tänker på en film man inte sett på länge, och senare samma dag nämner någon annan samma film.

Alla vägar bär till Rom, och denna vecka bär alla vägar till My Romantic History. Dels är det namnet på föreställningen för vilken jag är regiassistent, men det är också dit mina tankar tagit mig. Det börjar med en låda, vars innehåll legat bortglömt i tre år. Jag öppnar den på måndag kväll.

Som vattenmassorna när dammen sprängs. Ghosts of romances past. Och då menar jag inte punkprinsar, Gary Oldman eller alla killar i min lågstadieklass som jag en gång i tiden frågade chans på. No, brothaz n sistahz! I'm talking läger-LOVE, smoothies, cockneys och troll.

Jag minns längtan när jag var tolv, och hur det jag längtade efter inte verkade så speciellt när jag fyllt femton. Jag talar om kärlek här. Det man tror är kärlek, men som kanske bara är en förälskelse, eller en önskan att ha det man inte kan få. Är det någon skillnad egentligen?

Minnen av att bli ihop, i tron att det är vad man vill.
Men egentligen ville man bara ha lite närhet.
Att såra. Att gå vidare.

Att falla på nytt. Eller kanske för första gången. På riktigt. Och att någon annan tar emot. Bygga upp något ihop. Sätta sitt emotionella välbefinnande på spel, lägga det i någon annans händer. Ta emot detsamma i mina. Älska det, vårda det, missbruka det. Att förlåta och gå vidare. Gå till något bättre, renare. Gå, inte för motionens eller målets skull, utan för att det är så jävla gött att gå. Gå tills vägen delar sig.

Och att vara själv. Att våga vara själv, och gå på egen hand. Och att vilja vara själv. "Det är lugnt jag har kompass!" Men att ändå, av en slump, hitta den DÄR vägen igen. Eller snarare ett stup. Och falla. Utan att den andre tar emot. Och magen knyter sig, för att man vet att man kommer snart att träffa marken och bli mosad krossad uppsprättad. Men man träffar inte. För någonstans tror man, hoppas man att bli uppfångad.

Jag träffar nog ändå marken till slut. Men bara med något brutet revben och mindre inre blödning. Tror jag.
Så jag haltar lite, men kan ändå gå.
Så jag går.

Rekommenderar Del Rey

När jag inte är på praktiken, jobbar, spelar teater, pluggar eller är social, brukar jag fylla min tid med kaffe, snus och höstens självklaraste sound: Lana Del Rey.

I synnerhet den här:

Video games

Men också den här:

Kinda outta luck

Och denna:

Blue jeans

Njut. 

Vinnande misogyni

Föreställ er en man.
Tänk er att denna man är helt utan talang, och bygger sin karriär på att hans pappa är känd skådespelare.
Att denna man, som är en flitig sexköpare och missbrukare, blir den högs betalda komediskådespelaren inom amerikansk TV säger mycket om den förvrängda syn på kändiskultur som västvärlden lider av.
Att denna man sedan uppnår kultstatus genom att få sparken på grund av sina problem och dåliga attityd säger kanske ännu mer.
Att han misshandlat och knivhotat sin exfru verkar vara oväsentligt.

Jag har inga egentliga problem med fenomenet Roasting, alltså att några halvroliga komiker turas om att dissa varandra med en speciell gäst som dissas extra hårt. Jag brukar tänka att man kan skämta om allt, förutsatt att "skämt" är det enda det handlar om. Sen såg jag Comedy Centrals Roast av Charlie Sheen häromdagen. Det upprörande är inte så mycket skämten som dras, utan snarare den övergripande kontexten och hur dessa skämt mottages.

Denna restprodukt av animalisk avföring som är Charlie Sheen gör entré på scen till ljudet av jubel och applåder. Under roastingen skämtas det flitigt om hans drogmissbruk, antisemitiska uttalanden och försummande av sina barn. Inte minst skämtas det om kvinnor som han köpt eller misshandlat.

Bland roastarna sitter en skrockande Mike Tyson.
Vid nämnadet av kvinnomisshandel höjer han glaset och instämmer:
"I hear that!"

Bland publiken sitter Sheens exfru Brooke Mueller. Vid de tillfällen då man talar om misshandeln, eller refererar till henne som en pengasökande slampa, ler hon mot kameran och rycker på axlarna som att säga "Oh well, shit happens." Hon är väl medveten om Charlie Sheens nyvunna kultstatus, och väljer att inte ta rollen som den jobbiga bruden som försöker svartmåla den sköna snubben. Istället spelar hon med.
Lite skit får man väl tåla.

Alla är med på noterna.
Detta är inte en roast.
Det är en hyllning av en fallen hjälte.

Det må vara så att han lägger av med drogerna, slutar köpa sex och misshandla kvinnor. Kanske är detta saker han vill lägga bakom sig, och jag sätter mig inte emot möjligheten för människor att förändras. Det som äcklar mig mest är inte de saker han gjort, utan snarare det faktum att han hyllas för det. Han har blivit ett varumärke som profiterar på sin idioti (visserligen bara en av många).

Charlie Sheen är den sista som går upp till talarpodiet för att hålla sin monolog.
Han avslutar med att säga att han är slut med "winning"-grejen.
"Because I have already won."
Tragiskt nog har han rätt.

We don't live here anymore

Plymouth revisited.

Staden som alltid sover. Ligger som i dvala, och ser precis likadan ut som när vi åkte därifrån. De tre månaderna som gått sedan jag sist var där kunde lika gärna ha varit tre dagar.

Första kvällen åt vi middag hos Greg. Jo var också där, och hon gav mig en present. Vi åt och begav oss ut. Först till Fresher and the Professor, där jag faktiskt aldrig varit tidigare. Sprang in i maffia-Gary. Överförfriskad och upprymd vinglade jag fram till honom och sluddrade: "Fan Gary, du är så jävla Plymouth för mig." Han svarade att jag var jävligt mycket Plymouth för honom också. Han ljög.

Dagen därpå snyltade vi - jag och F - in oss på hans föräldrars hotell för att få lite hotellfrukost. F bytte om till kostym och drog iväg till graduation, medan jag bar mig ut på promenad genom staden. Gick till de platser jag gillar mest. Gata upp och gata ner av minnen.

Ebrington street

Skyltfönstret på St. Lukes

Och Firefly, som numera heter Bang Bang

Where it all began

Många måndagar blev det

Yes please

Här är Brall-Byxan för alltid kung

Hem ljuva hem - Trematon Terrace

Slogs mot impulsen att gå in genom den blå dörren

Vägen till skolan

Butch och Sundances bästa - Marina Bar

Under promenaden i Barbican köpte jag Plymouth Sloe gin och praliner från Tjock-i-chinos

Avslutade på The Hoe med fish and chips (och kom på varför jag aldrig brukade äta fish and chips)

Fick tillfälle att träffa Carly och Shiv på Air.

Samt Dan och Rhodri på White Rabbit.

Ja, allt var som det brukade fast ändå inte. De andra var inte här. Och det gör all skillnad.

Dessutom hade cafét på Wongles stängt.

Och jag som hade längtat efter en smaklös panini med chips istället för sallad på tallriken.