Pandoras box

Denna vecka har jag varit val på slottet i mitt eget känsloliv.
Å, det är djupt! Det är naket! Det är existentiellt!

Fast egentligen inte.

Det är som när man för första gången hör namnen Baader-Meinhoff, och sen stöter på det överallt. Som när man tänker på en film man inte sett på länge, och senare samma dag nämner någon annan samma film.

Alla vägar bär till Rom, och denna vecka bär alla vägar till My Romantic History. Dels är det namnet på föreställningen för vilken jag är regiassistent, men det är också dit mina tankar tagit mig. Det börjar med en låda, vars innehåll legat bortglömt i tre år. Jag öppnar den på måndag kväll.

Som vattenmassorna när dammen sprängs. Ghosts of romances past. Och då menar jag inte punkprinsar, Gary Oldman eller alla killar i min lågstadieklass som jag en gång i tiden frågade chans på. No, brothaz n sistahz! I'm talking läger-LOVE, smoothies, cockneys och troll.

Jag minns längtan när jag var tolv, och hur det jag längtade efter inte verkade så speciellt när jag fyllt femton. Jag talar om kärlek här. Det man tror är kärlek, men som kanske bara är en förälskelse, eller en önskan att ha det man inte kan få. Är det någon skillnad egentligen?

Minnen av att bli ihop, i tron att det är vad man vill.
Men egentligen ville man bara ha lite närhet.
Att såra. Att gå vidare.

Att falla på nytt. Eller kanske för första gången. På riktigt. Och att någon annan tar emot. Bygga upp något ihop. Sätta sitt emotionella välbefinnande på spel, lägga det i någon annans händer. Ta emot detsamma i mina. Älska det, vårda det, missbruka det. Att förlåta och gå vidare. Gå till något bättre, renare. Gå, inte för motionens eller målets skull, utan för att det är så jävla gött att gå. Gå tills vägen delar sig.

Och att vara själv. Att våga vara själv, och gå på egen hand. Och att vilja vara själv. "Det är lugnt jag har kompass!" Men att ändå, av en slump, hitta den DÄR vägen igen. Eller snarare ett stup. Och falla. Utan att den andre tar emot. Och magen knyter sig, för att man vet att man kommer snart att träffa marken och bli mosad krossad uppsprättad. Men man träffar inte. För någonstans tror man, hoppas man att bli uppfångad.

Jag träffar nog ändå marken till slut. Men bara med något brutet revben och mindre inre blödning. Tror jag.
Så jag haltar lite, men kan ändå gå.
Så jag går.