We don't live here anymore

Plymouth revisited.

Staden som alltid sover. Ligger som i dvala, och ser precis likadan ut som när vi åkte därifrån. De tre månaderna som gått sedan jag sist var där kunde lika gärna ha varit tre dagar.

Första kvällen åt vi middag hos Greg. Jo var också där, och hon gav mig en present. Vi åt och begav oss ut. Först till Fresher and the Professor, där jag faktiskt aldrig varit tidigare. Sprang in i maffia-Gary. Överförfriskad och upprymd vinglade jag fram till honom och sluddrade: "Fan Gary, du är så jävla Plymouth för mig." Han svarade att jag var jävligt mycket Plymouth för honom också. Han ljög.

Dagen därpå snyltade vi - jag och F - in oss på hans föräldrars hotell för att få lite hotellfrukost. F bytte om till kostym och drog iväg till graduation, medan jag bar mig ut på promenad genom staden. Gick till de platser jag gillar mest. Gata upp och gata ner av minnen.

Ebrington street

Skyltfönstret på St. Lukes

Och Firefly, som numera heter Bang Bang

Where it all began

Många måndagar blev det

Yes please

Här är Brall-Byxan för alltid kung

Hem ljuva hem - Trematon Terrace

Slogs mot impulsen att gå in genom den blå dörren

Vägen till skolan

Butch och Sundances bästa - Marina Bar

Under promenaden i Barbican köpte jag Plymouth Sloe gin och praliner från Tjock-i-chinos

Avslutade på The Hoe med fish and chips (och kom på varför jag aldrig brukade äta fish and chips)

Fick tillfälle att träffa Carly och Shiv på Air.

Samt Dan och Rhodri på White Rabbit.

Ja, allt var som det brukade fast ändå inte. De andra var inte här. Och det gör all skillnad.

Dessutom hade cafét på Wongles stängt.

Och jag som hade längtat efter en smaklös panini med chips istället för sallad på tallriken.