Vinnande misogyni

Föreställ er en man.
Tänk er att denna man är helt utan talang, och bygger sin karriär på att hans pappa är känd skådespelare.
Att denna man, som är en flitig sexköpare och missbrukare, blir den högs betalda komediskådespelaren inom amerikansk TV säger mycket om den förvrängda syn på kändiskultur som västvärlden lider av.
Att denna man sedan uppnår kultstatus genom att få sparken på grund av sina problem och dåliga attityd säger kanske ännu mer.
Att han misshandlat och knivhotat sin exfru verkar vara oväsentligt.

Jag har inga egentliga problem med fenomenet Roasting, alltså att några halvroliga komiker turas om att dissa varandra med en speciell gäst som dissas extra hårt. Jag brukar tänka att man kan skämta om allt, förutsatt att "skämt" är det enda det handlar om. Sen såg jag Comedy Centrals Roast av Charlie Sheen häromdagen. Det upprörande är inte så mycket skämten som dras, utan snarare den övergripande kontexten och hur dessa skämt mottages.

Denna restprodukt av animalisk avföring som är Charlie Sheen gör entré på scen till ljudet av jubel och applåder. Under roastingen skämtas det flitigt om hans drogmissbruk, antisemitiska uttalanden och försummande av sina barn. Inte minst skämtas det om kvinnor som han köpt eller misshandlat.

Bland roastarna sitter en skrockande Mike Tyson.
Vid nämnadet av kvinnomisshandel höjer han glaset och instämmer:
"I hear that!"

Bland publiken sitter Sheens exfru Brooke Mueller. Vid de tillfällen då man talar om misshandeln, eller refererar till henne som en pengasökande slampa, ler hon mot kameran och rycker på axlarna som att säga "Oh well, shit happens." Hon är väl medveten om Charlie Sheens nyvunna kultstatus, och väljer att inte ta rollen som den jobbiga bruden som försöker svartmåla den sköna snubben. Istället spelar hon med.
Lite skit får man väl tåla.

Alla är med på noterna.
Detta är inte en roast.
Det är en hyllning av en fallen hjälte.

Det må vara så att han lägger av med drogerna, slutar köpa sex och misshandla kvinnor. Kanske är detta saker han vill lägga bakom sig, och jag sätter mig inte emot möjligheten för människor att förändras. Det som äcklar mig mest är inte de saker han gjort, utan snarare det faktum att han hyllas för det. Han har blivit ett varumärke som profiterar på sin idioti (visserligen bara en av många).

Charlie Sheen är den sista som går upp till talarpodiet för att hålla sin monolog.
Han avslutar med att säga att han är slut med "winning"-grejen.
"Because I have already won."
Tragiskt nog har han rätt.