Äntligen påväg

Efter en helg i Göteborg känns det som jag aldrig lämnat. Rutinerna är på något sätt desamma. Jag bor i samma lägenhet bakom Pennygångens grå fasader, jag köper mjölk på Fyrkorgets Hemköp, tar buss 16 till Marklandsgatan och spårvagnen vidare, söker jobb genom platsbanken och går på intervjuer, väntar på att skolan ska börja, söker planlöst efter projekt, och går till Kellys på Andra Lång. Det är en blandad känsla av härlig familiär trygghet, samt en smått panikartad angst. Har tiden stått stilla?

Känslan var annorlunda i Malmö, kanske för att det var så mycket längre sedan jag bodde där. Malmö är tönten du gick i lågstadiet med som nu vuxit upp och blivit både snygg, smart och framgångsrik. Likt Råttfångarn i Hameln lockar Malmö mina vänner till sig med ett löfte om billig falafel, blomstrande kulturliv och friska vindar från kontinenten.

När jag åkte Rundan längst Malmös kanaler blev jag åter påmind om Göteborg

Malmö är inte min stad än. Och trots att Göteborg är sig likt märker jag ändå de små förändringarna som gör tillvaron spännande och ny. I lägenheten på Penny Lane flyttar Erika in, på Fyrktorgets Hemköp bygger de om, jag ska på skriva C-uppsats och komma ett steg närmre en kandidatexamen, och jag har stora teatertankar som inkluderar både nya och gamla vänner. Det enda som egentligen inte ändras är Kellys. Men det är okej. Som min vän Rebecka sa i fredags: "Kellys är en fristad".
Man kanske borde hitta nya ställen att hänga på. Ta vara på behovet av att upptäcka nytt, såsom vi gjorde i England när vi ännu inte visste något om staden, och anpassa det till Göteborg. Bli nykär i en gammal flamma. 



Den största förändringen syns inte utanpå. Göteborg kanske står stilla men jag är påväg - skenar som ett Runaway Train med hundratals hästkrafter mot hösten och framtiden.

När jag inte tittar på Top Model.

På spaning efter den tid som flytt?

Ryskt citron-te med mjölk och lite honung.
På TV:n såg jag och syrran de två sista avsnitten av Twin Peaks.
Mysfaktorn är hög, men tankarna vandrar.

England har inte varit något jag tänkt så värst mycket på sedan hemkomsten, och ibland får jag för mig att jag inte ens saknar det. Men det gör jag. Inte alla aspekter naturligtvis, men en del. Sådant som är specifikt för den platsen, sådant jag inte har här. Såsom en liten kravlös och smått dysfunktionell familj på Alexandra Road, eller nattlig utsikt över Plymouths hamn när man röker från en punkares fönster.

Jag uppskattar te på svensk mark.
Men det kommer aldrig smaka likadant som det gjorde på Providence Street.

"Isn't it too dreamy?"

Sommardagarna kryper sig sakta fram. Liksom så många år tidigare inser jag att sommaren är överskattad om man inte har något att ägna sin lediga tid åt. Och ju mindre man har att göra, desto mindre inspiration får man. För tillfället fyller jag mina dagar genom gym-pass tillsammans med borsan min, och Twin Peaks maraton med systra mi.

Det är något med Twin Peaks på sommaren. Det passar så bra ihop. Den där smått obehagliga känslan av att vara halvt vaken, halvt sovande, leva som i en dvala. Och dessutom stimuleras ögat av 90-talets juveler; skotskrutiga mönster, fluffade bobbar och pennkjolar som slutar under knäna. Not to mention Sherilynn Fenn i rollen som allas vår favorit femme fatale Audrey Horne. Med bruna och mossgröna jerseys, färgstarka läppar och knallröda pumps svassade hon in i rutan och lämnade sitt avtryck i TV-history. 90-talets hetaste, och höstens självklara stilikon.

Snyggast i rutan; Audrey och Cooper

Fröjd för ögat.

Om att försova sig och bli äldre på festival i Hundens tecken och kärlekens namn

Så blev det alltså festival i år igen.

Jag kom oförberedd på det mesta, trots Hannas utförliga packningslista som hon skickat till mig ett par veckor tidigare. Varken regnjacka, stövlar, öronproppar, våtservetter, tandkräm eller fungerande luftmadrass. Det blev en tripp till både apoteket, Systemet och Coop i Säter innan vi på onsdagsförmiddagen tog oss till Borlänge. Vi fick tag i det viktigaste: öronproppar, våtservetter, bröd, mjukost och öl. Lyckligtvis hade Hanna fått upp tältet dagen innan, så för mig var det bara till att göra mig hemmastadd när vi kommit till campingen. Bredvid vårt tält hade Per sitt. Och emellan de båda fanns en minimal gräsplätt som kom att bli vår "uteplats", där vi kunde hänge oss åt ölspel och solsvettningar.

Pers Bob Hund tält

Festivalproviant

Första dagen gick mest ut på att hänga vid campingen. Med Pers bandare med oss tog vi oss runt och spanade in folk. På kvällen tog vi oss in på festivalområdet. Jag hade en förhoppning om att se Kings of Leon, men efter bara en låt bestämde jag och Hanna oss för att vår plats var i öltältet. Mot slutet av Kings of Leon-konsterten drog vi oss mot utgången. Stannade på vägen och dansade loss till Sex on fire och fortsatte sen mot campingen (tillsammans med resten av Kings of Leon-publiken, trots att de fortfarande hade ett par låtar kvar att spela). Jag och Hanna däckade direkt då vi kommit tillbaka till tältet, och klockan var inte ens två. Faktumet att man inte längre är sjutton börjar göra sig påmind.

Och mycket riktigt, dagen därpå fyllde Hanna 25. Och det var inte bara hon som hade anledning att fira, utan det hade också Patrick Wolf som fyllde 28, och hans var dagens första konsert. Medan resten av festivalens besökare "kom" tillsammans med Veronica Maggio, stod vi nästan längst fram på en folkgles Wolf-konsert. Han var som han brukar, underbar!, om än något nedtonad (i år behöll han kläderna på). Vi sjöng Happy Birthday för honom, och han bjöd på något gammalt och något nytt. "Fall in love" uppmanade han oss, och ännu en gång föll vi för honom. Med den rösten, benstrukturen, och magen som börjat puta en aning över byxkanten, hur kan man bli annat än kär?

Aftonen fortsatte i kärlekens tecken när Oskar Linnros delade med sig av sina dagboksinlägg till smittande poptoner. Vi sjöng givetvis med, och när Genom eld började spelas (kanske den främsta Plymouthlåten) var det jag och Brall-Byxan som tog i från tårna med vår Gregorian choir-tolkning. Och från Linnros rusade vi till nästa spelning: MIA. Med oklanderlig stil, attityd och denna gången blont hår bjöd hon oss på festivalens bästa dansmusik. Vi tog oss fram nära, men tyvärr inte tillräckligt nära för att bli några av dom ur publiken som fick göra henne sällskap på scenen.

Michaela, Per, Karro, Hanna och jag

Kvällens sista konsert bjöd The Ark på. Vi hade egentligen inte tänkt se dom, eftersom vi sett dom så många gånger förr. Men då detta är början på deras sista turné blev vi ändå kvar. Ola och gänget gjorde entré i originaldräkt; kläderna de bar på det första skivomslaget, och musiken hade nästan en hypnotisk effekt. "Bara en låt till" sa vi, men när back-dropen föll och avslöjade Dalasymfoniettan blev det svårare att lämna. Vi blev kvar nästan hela konsterten. I alla fall tills de spelat It takes a fool to remain sane. Sen fick det räcka.

Den natten spenderade vi med Hannas kusin och hans vänner. Trevliga prickar. Jag gick till sängs kring klockan 4. Hanna och Per något senare. Morgonen därpå åkte jag och Hanna hem till hennes morföräldrar där det vankades dusch och falukorv. Not too shabby. Väl tillbaka på festivalområdet blev det raka vägen in, förbi Timbuktu, och väntan på Bob Hund i en timme för att få stå längst fram. Spelningen var kanske inte den bästa jag sett av dom, men de levererar ändå alltid. Och min hand rörde Thomas, och min panna var bara några centimeter från hans skrev; definitivt ett av de bästa festivalupplevelserna. Naturligtvis lyckades jag glömma min kamera i tältet, men Hanna Kyhle var vänlig nog att låta mig låna några bilder av henne.

Per får uppleva close encounter med Thomas

Senare på kvällen var det jag och Karro som diggade i takt med en efterlängtad Julian Casablancas och The Strokes. Trots brist på extranummer, och en frånvarande Heart in a cage, var det ändå en bra spelning.

Pers vackra tatuering

Efter Strokes gick vi till campingen där natten förflöt med nya bekanta i ring utanför tälten, ackompanjerat av diverse ölspel. Jag gick till sängs klockan 6. Ställde mobilens alarm på 10 för att jag och Hanna skulle hinna ta oss in till Systemet innan de stängde. Sen somnade jag tungt. Lite för tungt. För när jag vaknade förljande dag hade alarmet inte ringt och klockan visade 14:50. Det blev alltså inget Systemet för oss. Inte heller blev det Kapten Röd eller Mando Diao. Men på plussidan kände jag mig som en ny människa efter nio timmars sömn - så bra sover jag inte ens hemma.

Sista festivaldagen bjöd på Bob Dylans raspiga stämma i halvtråkig konsert. Det var förbjudet att ta foton, men det var ändå värt att se. I slutändan måste jag ändå säga det vi alla tänker: Cate Blanchett gör en bättre Bob än Bob själv.

Festivalen avrundades med en Håkan Hellström i högform. Linnros i all ära, men ingen kan hjärtesorg såsom Håkan. Det kändes som att alla var där. "Jag älskar Håkan för att älska Håkan" hörde jag en snubbe säga i förbifarten. Exakt vad han menar med det vet jag inte riktigt, men slutsatsen är ändå den att Håkan bör älskas. Framförallt älskar jag den längtan efter Göteborg han väcker inom mig. På drömska minnes-moln av Götet svävade jag mot campingen, när jag plötsligt togs ned på marken av en passerande brud som uttryckte sitt förakt för mitt hjärtas stad. Jag förlåter hennes okunskap, då flickebarnet uppenbarlugen aldrig fått privilegiet att sätta sin fot på Göteborgsk mark.

Nästa dag åkte vi hem. Av Freden och Kärlekens festival återstod endast bakfylla, nedskräpning, och irriterade männsikor som trängdes på tåget. All good things come to an end. Festen var så som jag väntat; musik, häng, sunk, skratt, langos, och skit under naglarna.

Trots allt kul jag haft finns ändå en bitter bismak av falskhet. Peace and love i all ära, men i slutändan är detta något som bara tycks uppnås genom alkoholens berusning. Och trots att det är kul, härligt och underbart på så många sätt, är det ändå trist att det alltid resulterar i att vissa råkar illa ut. Våldtäkter, rån, misshandel, och eventuellt ett mord. Jag lämnar festen med den ambivalenta insikten att jag inte längre är sjutton, men också med en känsla av att det är ganska gött.

Kanske ses vi nästa år.

Men först väntar Way out West (antagligen för fattig för att gå in på området, men då sitter jag utanför).

Framförallt väntar Göteborg och kranarna.

Butch Cassidy abides.