Om att försova sig och bli äldre på festival i Hundens tecken och kärlekens namn

Så blev det alltså festival i år igen.

Jag kom oförberedd på det mesta, trots Hannas utförliga packningslista som hon skickat till mig ett par veckor tidigare. Varken regnjacka, stövlar, öronproppar, våtservetter, tandkräm eller fungerande luftmadrass. Det blev en tripp till både apoteket, Systemet och Coop i Säter innan vi på onsdagsförmiddagen tog oss till Borlänge. Vi fick tag i det viktigaste: öronproppar, våtservetter, bröd, mjukost och öl. Lyckligtvis hade Hanna fått upp tältet dagen innan, så för mig var det bara till att göra mig hemmastadd när vi kommit till campingen. Bredvid vårt tält hade Per sitt. Och emellan de båda fanns en minimal gräsplätt som kom att bli vår "uteplats", där vi kunde hänge oss åt ölspel och solsvettningar.

Pers Bob Hund tält

Festivalproviant

Första dagen gick mest ut på att hänga vid campingen. Med Pers bandare med oss tog vi oss runt och spanade in folk. På kvällen tog vi oss in på festivalområdet. Jag hade en förhoppning om att se Kings of Leon, men efter bara en låt bestämde jag och Hanna oss för att vår plats var i öltältet. Mot slutet av Kings of Leon-konsterten drog vi oss mot utgången. Stannade på vägen och dansade loss till Sex on fire och fortsatte sen mot campingen (tillsammans med resten av Kings of Leon-publiken, trots att de fortfarande hade ett par låtar kvar att spela). Jag och Hanna däckade direkt då vi kommit tillbaka till tältet, och klockan var inte ens två. Faktumet att man inte längre är sjutton börjar göra sig påmind.

Och mycket riktigt, dagen därpå fyllde Hanna 25. Och det var inte bara hon som hade anledning att fira, utan det hade också Patrick Wolf som fyllde 28, och hans var dagens första konsert. Medan resten av festivalens besökare "kom" tillsammans med Veronica Maggio, stod vi nästan längst fram på en folkgles Wolf-konsert. Han var som han brukar, underbar!, om än något nedtonad (i år behöll han kläderna på). Vi sjöng Happy Birthday för honom, och han bjöd på något gammalt och något nytt. "Fall in love" uppmanade han oss, och ännu en gång föll vi för honom. Med den rösten, benstrukturen, och magen som börjat puta en aning över byxkanten, hur kan man bli annat än kär?

Aftonen fortsatte i kärlekens tecken när Oskar Linnros delade med sig av sina dagboksinlägg till smittande poptoner. Vi sjöng givetvis med, och när Genom eld började spelas (kanske den främsta Plymouthlåten) var det jag och Brall-Byxan som tog i från tårna med vår Gregorian choir-tolkning. Och från Linnros rusade vi till nästa spelning: MIA. Med oklanderlig stil, attityd och denna gången blont hår bjöd hon oss på festivalens bästa dansmusik. Vi tog oss fram nära, men tyvärr inte tillräckligt nära för att bli några av dom ur publiken som fick göra henne sällskap på scenen.

Michaela, Per, Karro, Hanna och jag

Kvällens sista konsert bjöd The Ark på. Vi hade egentligen inte tänkt se dom, eftersom vi sett dom så många gånger förr. Men då detta är början på deras sista turné blev vi ändå kvar. Ola och gänget gjorde entré i originaldräkt; kläderna de bar på det första skivomslaget, och musiken hade nästan en hypnotisk effekt. "Bara en låt till" sa vi, men när back-dropen föll och avslöjade Dalasymfoniettan blev det svårare att lämna. Vi blev kvar nästan hela konsterten. I alla fall tills de spelat It takes a fool to remain sane. Sen fick det räcka.

Den natten spenderade vi med Hannas kusin och hans vänner. Trevliga prickar. Jag gick till sängs kring klockan 4. Hanna och Per något senare. Morgonen därpå åkte jag och Hanna hem till hennes morföräldrar där det vankades dusch och falukorv. Not too shabby. Väl tillbaka på festivalområdet blev det raka vägen in, förbi Timbuktu, och väntan på Bob Hund i en timme för att få stå längst fram. Spelningen var kanske inte den bästa jag sett av dom, men de levererar ändå alltid. Och min hand rörde Thomas, och min panna var bara några centimeter från hans skrev; definitivt ett av de bästa festivalupplevelserna. Naturligtvis lyckades jag glömma min kamera i tältet, men Hanna Kyhle var vänlig nog att låta mig låna några bilder av henne.

Per får uppleva close encounter med Thomas

Senare på kvällen var det jag och Karro som diggade i takt med en efterlängtad Julian Casablancas och The Strokes. Trots brist på extranummer, och en frånvarande Heart in a cage, var det ändå en bra spelning.

Pers vackra tatuering

Efter Strokes gick vi till campingen där natten förflöt med nya bekanta i ring utanför tälten, ackompanjerat av diverse ölspel. Jag gick till sängs klockan 6. Ställde mobilens alarm på 10 för att jag och Hanna skulle hinna ta oss in till Systemet innan de stängde. Sen somnade jag tungt. Lite för tungt. För när jag vaknade förljande dag hade alarmet inte ringt och klockan visade 14:50. Det blev alltså inget Systemet för oss. Inte heller blev det Kapten Röd eller Mando Diao. Men på plussidan kände jag mig som en ny människa efter nio timmars sömn - så bra sover jag inte ens hemma.

Sista festivaldagen bjöd på Bob Dylans raspiga stämma i halvtråkig konsert. Det var förbjudet att ta foton, men det var ändå värt att se. I slutändan måste jag ändå säga det vi alla tänker: Cate Blanchett gör en bättre Bob än Bob själv.

Festivalen avrundades med en Håkan Hellström i högform. Linnros i all ära, men ingen kan hjärtesorg såsom Håkan. Det kändes som att alla var där. "Jag älskar Håkan för att älska Håkan" hörde jag en snubbe säga i förbifarten. Exakt vad han menar med det vet jag inte riktigt, men slutsatsen är ändå den att Håkan bör älskas. Framförallt älskar jag den längtan efter Göteborg han väcker inom mig. På drömska minnes-moln av Götet svävade jag mot campingen, när jag plötsligt togs ned på marken av en passerande brud som uttryckte sitt förakt för mitt hjärtas stad. Jag förlåter hennes okunskap, då flickebarnet uppenbarlugen aldrig fått privilegiet att sätta sin fot på Göteborgsk mark.

Nästa dag åkte vi hem. Av Freden och Kärlekens festival återstod endast bakfylla, nedskräpning, och irriterade männsikor som trängdes på tåget. All good things come to an end. Festen var så som jag väntat; musik, häng, sunk, skratt, langos, och skit under naglarna.

Trots allt kul jag haft finns ändå en bitter bismak av falskhet. Peace and love i all ära, men i slutändan är detta något som bara tycks uppnås genom alkoholens berusning. Och trots att det är kul, härligt och underbart på så många sätt, är det ändå trist att det alltid resulterar i att vissa råkar illa ut. Våldtäkter, rån, misshandel, och eventuellt ett mord. Jag lämnar festen med den ambivalenta insikten att jag inte längre är sjutton, men också med en känsla av att det är ganska gött.

Kanske ses vi nästa år.

Men först väntar Way out West (antagligen för fattig för att gå in på området, men då sitter jag utanför).

Framförallt väntar Göteborg och kranarna.

Butch Cassidy abides.