Bakom lucka nummer två

Ett grått regnmoln har omfamnat Plymouth denna helg som är vår sista på Trematon Terrace.

Det känns inte så svårt att lämna huset. Antagligen för att Trematon Terrace – det riktiga Trematon Terrace – upphörde att existera när de sista i familjen åkte hem och fransoserna invaderade soffön. Idag flyttade en ny kille in i mitt gamla rum på nedervåningen. Han kommer att få sällskap av fem andra; ny Plymouthfamilj, nya minnen, nytt mögel i kylen.

Packningen är enorm, trots att jag skänkt två stora påsar till second hand. Kill your darlings, I suppose.

Och så alla farväl. Torsdagsnatten spenderades på Firefly med studenter och lärare. Sen blev det dans inpå småtimmarna med fotograferna. Och vissa av människorna har man sett för sista gången. Men vi har kommit full circle. Likt slutscenen i Titanic har vi hemsökts av våra ghosts of Christmas Past, både punkprins och Clark Kent, nästan som om staden visste att vi lämnar snart.

 

Och farväl skorna!

Köpta på Myrorna i Göteborg för cirka två år sedan, en halv storlek för små, trasiga skosnören och en sula som håller på att lossna. Jag lämnar er här i Plymouth. Hittar en passande plats för er. Kanske slänger upp er i ett träd i Central park. Ni får hålla ställningarna när jag åkt. 

Och den blå dörren. Nummer två. Bakom den finns minnesbilder av nästan ett helt år. Tv-seriemaraton i soffön, bakisdagar i varandras sängar, urklippta bilder av män ur diverse tidningar upptejpade på lite random ställen, favoritmuggar, brottning i hallen, tråkiga städdagar och sconeskvällar.

Den blå dörren.

Som öppnades första gången en regnig dag i September förra året av mäklaren Tessa, och som stängs permanent för oss på tisdag förmiddag.

The end of an era.