This is just a tribute

Jag och min vän Josefin träffades som små scenkåta, pretentiösa 20-åringar på Katrinebergs Folkhögskola en gång i tiden. Hon var dock lite coolare än vad jag var, så vi räknade väl inte med varandra som nära vänner under den första terminen. Vänskapen uppstod inte förrän på våren, och exakt varför kan jag inte komma ihåg. Det var väl under den tiden då allas ursprungliga grupper började lösas upp. I alla fall så tog sig Josefin allt oftare bort till Röda stugan där jag bodde, och en vänskap började gro. Det kanske inte finns en klar och tydlig anledning till varför vi blev vänner, men jag minns i alla fall att vi bland annat fann varandra genom den här:

There can be miracles. Och trots att vi inte kunde (och än idag inte kan) alla ord så kunde vi alla wailingar, både Whitneys och Mariahs, och sjöng gärna båda stämmorna samtidigt högt och gällt. Och det var så det började.

Detta var fem år sedan. Och sedan dess har vi hunnit gå ut Katrineberg, flytta till Göteborg, starta Bataljonen, spela föreställningar, plugga på Universitet och knega för brödfödan. Och nästa vecka fyller hon 25. Och snart är hon färdigutbildad sjuksköterska.

I lördags hade vi hemmakväll framför Melodifestivalen. Vi röstade hejvilt på Ranelid, och blev rörda av Molly Sandén (jag vet, nu är vi gamla). Och efter melodifestivalen gav vi efter för våra blödiga drifter och såg på Bodyguard. It had to be done. Och hur medioker och småtöntig den än är så har vi ju alltid sett den. Och trots att vi vet vad som ska hända så får vi rysningar av det här:

Människor dör varje dag, och jag kan inte påstå att det är sorgligare för att det var Whitney. Men Valen ger henne ändå en tribute. Utan hennes wailningar hade jag och Josefine kanske inte sett melodifestivalen ihop överhuvudtaget.