Om att krama ur det sista av familjemyset

We're running out of time.
På onsdag åker Joel och Malin. Karro far på fredag.
Kvar är jag och Erika, och två nittonåriga fransmän som vi ännu inte vet något om. Framtiden är minst sagt osäker. Vi försöker ta till vara på tiden, njuta av våren som jag hoppas har kommit för att stanna.

Efter våra performance (Phaedra's love och Woyzeck) har vi i stort sett varit lediga. Vi har försökt ta itu med lite vardagsmotion, med varierade resultat, rört oss i Plymouths uteliv, samt spenderat trötta bakisdagar ihop. En särskilt underbar dag var förra söndagen då Malin och Joel överraskade familjen med picknick i Central Park. Med Lara Croft i ena handen och laxbagel i den andra slöade vi på gräset, spelade musik och snackade skit.

Vårfräsch Karro med Lara.

Underbar picknick.

I fredags hade Carly anordnat en avskedsfest för Malin, Joel och Karro. Det var buffé, så vi bjöd på köttbullar, semlor och vodka - för den där genuina Sverigesmaken. Carly hade arbetat i ett par veckor på en film om oss som visades för hela sällskapet. Ska inte ljuga, jag blev rörd. Sen blev jag full. 

I två dagar har det varit vårvärme. Igår tog vi oss ner till The Hoe där vi åt lunch, filmade musikvideomaterial och doppade fötterna i det iskalla vattnet.

Efter strandmyset gick vi genom stan till Freedom Fields där det vankades grillning och fotboll med fotografvännerna.



Laguppdelning. Gammal hederlig "jag väljer..."

Fina Evie som jag spelade in film med förra veckan.

Har man skadat foten får man vackert sitta bredvid och läsa skvallertidningar med skrämmande överensstämmande horoskop. Efter fotbollen gick vi hem, för att sedan mötas upp senare på kvällen för lite jam i smutsigaste huset och dart på The Clifton.
Inte en så pjåkig helg after all.