Mutley Plane - gatan dit festen går för att dö

Jag valde kurser igår. Fysisk teater med dansinriktning, skrivande för scenen, impro samt en kurs med inriktning på genus. Det blir finemang.

För att fira våra kursval lämnade vi hemmets trygga vrå för ett hålligång på stan. Fast det var inte riktigt stan, utan Mutley plane - gatan som ligger precis bredvid vårt hus. Erika kallar den för "Tragikens aveny".

Vi bestämde oss för att börja kvällen längst upp, för att sedan arbeta oss hemåt, bar för bar. Från en snabb öl på Junction, där våra öron misshandlades av undermålig punkrock, drog vi till karaokebaren Boomerang - platsen där aspirerande talangers krossade drömmar återupplivas för en kväll. Där fanns alla; 30-plus-tjejgänget som gapade ikapp till "It's raining men", Plymouths lönnfeta svar på Tom Jones som rev av en finfin version av "You can leave your hat on" och självfallet paret som rörde allas innersta med sin smäcktande "Anything for love". Och de två 20-nånting tjejerna som tyckte att de var lite krejzy när de körde Spice Girls "Wannabe". Det var jag och Karolina, förresten. Och vi behövde inte ens titta på skärmen.

Efter karaoken drog jag, Karolina och Joel vidare till hippa Buddah Bar. Utöver oss fanns det fyra personer på klubben; bartendern, DJ:n och ett medelålders par som nog gärna ville ligga, men egentligen inte med varandra. Taket var tapetserat med härliga affischer, och några meter från Che Guevara fanns en strippstång mitt på dansgolvet. Jag och Karolina beställde varsin Terminator; en häxblandning som skulle avskräcka den mest desperata av 14-åringar.

Kvällen avslutades på Jazzbaren som inte alls var en jazzbar, utan snarare ett hak där man kunde äta nattamat innan man drog hem. Där svepte vi två tallrikar med pommes och delade med oss av våra livserfarenheter i skinnsoffor som skulle kunna vara tagna ur Pulp Fiction.

Idag slappar vi. Igen.
Livet är gött.