I Göteborg finns andra långgatan, och på andra långgatan finns Kellys och där finns quiz och öl och kärlek.
I Göteborg finns Haga och Caféva, och Backa Teater och Bataljonen.
I Göteborg finns Humanistens blaskiga kaffe, stadsbiblioteket, skaldjurspasta, Pustervik, mina vänner, katten och Way Out West i augusti.
Göteborg kan mycket väl vara världens bästa stad, och jag känner saknad till allt.
Till och med vädret och Sticky Fingers.
Men inte Nordstan.
Där drar jag gränsen.
Jag gillar Plymouth också.
Jag gillar de gamla gatorna, de övervänliga människorna, vattentaxin, den billiga ölen, Wongle Tea Room med den vackra servitrisen (för övrigt den enda riktigt snygga människan i den här stan), den tragiska karaokebaren, den varma chokladen på Chocachinos, vårt hus och den lilla biografen där man kan dricka vin i salongen.
Mina klasskamratergillar jag inte så mycket än. De verkar lite omogna. Eller så är jag fördomsfull. Det kanske är moget att fnissa när läraren ber alla sära på benen när vi ska stretcha. Men det var ju bara en lektion, och dessutom den första. Det finns nog tid för förbättring.
Jag gillar inte heller att vår värme och vårt varmvatten kommer och går som den känner för.
Det bästa med Plymouth är Erika, och Karolina, och Johanna, och Joel.
Så skönt att veta att jag kan få dom i Göteborg också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar