Om saker man glömmer bort

Jag har en del minnen som jag inte vet om de är minnen eller drömmar. Till exempel den där gången när jag var väldigt liten - kanske tre - och jag satt under köksbordet och åt ur min pappas dosa med lössnus. Jag tror verkligen att detta har hänt på riktigt, medan min mamma bestämt hävdar att jag hittar på. Antagligen har hon rätt. Mor min skulle nog inte ljuga. Eller så förtränger hon den traumatiska bilden av sin treåriga dotter med käften full av rinnande, svart nikotin. 
Eller den gången då jag kanske var åtta-nio år och jag satt i skolan med bar överkropp. Det var en sån där varm dag då allt var lite torsdagssvettigt (kanske var det under en repetition inför mimfestivalen då hela klassen skulle framföra "En jävel på kärlek") och alla killarna sprang runt med bar överkropp. Så då gjorde jag också det. Eller gjorde jag? Ganska nyligen kom det här "minnet" tillbaka till mig, kopplat till en viss känsla av skam, men jag kan inte avgöra huruvida det verkligen hänt eller om jag bara drömt det.

Dessa tankar fick mig osökt att tänka på saker man glömmer bort. Musik man hört, händelser man varit med om, som av någon anledning sållas bort ur det medvetna för att göra plats för annat. Saker man är mer eller mindre glad över att inte minnas. Men så händer det ibland att det där som glömdes bort dyker upp igen. Hela den där Madeleine-kaka-Proust-grejen.
Till exempel verkar det inte vara någon som minns att Bert Karlsson grundade Ny Demokrati på 90-talet. På den tiden socialiserade han med Sveigedemokraterna och promotade Ultima Thule. Idag är han Sveriges lite småtokiga svar på Simon Cowell, och många av "våra mest folkkära artister" är glada och tacksamma gentemot honom för sina karriärer.

Tänk så fort vi glömmer bort saker.

Men nu borde vi komma ihåg allt det där igen. För visst känns det väl som att historien upprepar sig? Nu är vi där igen. Med ett främlingsfientligt, reaktionärt och patriarkalt parti som tagit sig in i riksdagen. Och så fort dom tog på sig slipsen glömde alla bort att titta efter deras hakkors.
På ett sätt kan man se Jimmie Åkesson och hans entourage som en val på slottet.
Den dåliga sortens val.
En felplacerad partykiller som blir fullare och fullare ju senare det blir, som visar sina true colours klockan fyra på morgonen när han heilar frenetiskt i takt till efterfestmusiken.
Och han är inte alls särskilt underbar.