lördag 25 september 2010

Frukt är inte godis

Lördag.
Lördagsgodis.

Jag älskade lördagsgodis när jag var liten, och kände ingen skam i att plocka på mig rejält. En gång var jag tillsammans med min kompis och hennes mormor på Konsum, och då skulle vi köpa lördagsgodis i varsin påse (det var mycket bättre än gemensam påse).
Och jag plockade. Och plockade. Och plockade.
Min kompis hann plocka både till sig själv och till sin lillebror innan jag var färdig med min monsterpåse. Hennes mormor såg mindre än glad ut när hon skulle betala, och såg att min påse kostade dubbelt så mycket som de andra. Hon tyckte kanske att jag var bortskämd. Men det var ju för fan godis. Bjud inte om du inte tänker bjuda rejält.

Kommer du ihåg när man gick på fördelsedagskalas när man var liten? De var oftast på lördagar, kanske klockan två. Det bästa var klart fiskedammen. Den brukade hållas lite senare på kalaset, efter hela havet stormar och Dennis-korvarna. Detta var ju för att föräldrarna visste att så fort alla fick sina händer på en påse godis så skulle allt annat bli sekundärt. Så de sparade på det tills en halvtimme innan alla skulle gå hem. Och så stod man där med händerna kring en pinne som hade ett snöre med klädnypa i andra änden. Och så kastade man snöret över ett lakan där födelsedagsbarnets mor eller far satt för att ge napp på kroken. När man fiskade upp påsen kändes den alltid så tung, men man lärde sig snart att den främsta vikten utgjordes av frukt; ett äpple eller en clementin, som födelsedagsbarnets föräldrarna lagt dit utav pliktkänsla för att inte verka oansvariga inför de andra föräldrarna.
Varför?
Det var ju ändå ingen som ville äta det.

Och sen har vi de här stora geléråttorna; de som fanns till salu i små godisbutiker, och som var ca 50 centimeter långa och 20 centimeter höga.
1000 kvardratcentimeter gelé. Eller det kanske ska räknas ut i kubikcentimeter? Men det vet jag inte hur man gör.
Så 1000 kvadratcentimeter, till vad? Det var ju inte menat att ätas. Skulle det vara en prydnad? Något man kunde ställa på spiselkransen eller i vittrinskåpet för att visa sitt tycke för godis?

Nu kan det verka töntigt att ägna ett helt inlägg åt godis.
Men jag vet att du vet precis vad jag pratar om, och håller med.

Så ta av dig din trucker-keps. Du behöver aldrig spela tuff med mig. 

2 kommentarer:

  1. du ar min partner in crime nar det galler att vara nuts about candy..

    nar ska vi ata upp var sista choklad?

    best regards
    /Gunbritt/Eva-lena/K

    SvaraRadera
  2. åh, vilket fint inlägg! jag kommer ihåg att jag fick 20kr att köpa lördagsgodis för och man var framme i kassan och vägde sin påse efter varannan godis och man bytte ut och ägnade en bra stund att få ut det bästa ur den där 20 lappen. sen klippte jag sönder mina mjuka godisar för att det skulle räcka längre.
    Livet var annorlunda när lördagsgodiset hade hög prioritet.
    kärlek och håll "klockan-två-kalas-på-lördagar-med-denniskorv-fiskedamm" vid liv. Det är minnen och en obligatorisk del av barndomen som hör till vare sig man uppskattar det eller inte. Jag kommer föra traditionen vidare till mina barn.. dock utan den där förbannade frukten... over n out!

    SvaraRadera