I am Butch Cassidy. Hear me roar!

Personen som målade Plymouth hade grått som favoritfärg.
I molnigt duggregn blir staden gråare är någonsin.
Jag och Erika promenerade i Central Park. Talade om nuet och framtiden.
Försöka leva i nuet.
Vara Butch Cassidy och The Sundance Kid.
Inse att det en dag kommer att vara minnen, men nu är det nu.
Det är nu som jag går genom den blå dörren till Trematon Terrace, det är nu som jag dricker kaffe på Marina Bar, det är nu jag går till Universitetet, handlar på Co-op, spelar Shit Goebb, blir arg, full och kysst.
Och jag tänker att 24 låter så mycket äldre än 23, och att jag ibland känner mig som 50, men oftast som 5. Och vi passerar en lerpöl och jag minns hur jag som femåring sprang i sådana och föll och föll och blev våt och kall.
"Men gör det nu då", säger The Sundande Kid.
Och jag får plötsligt så mycket att bevisa, trots att jag har vita skor.
Vad gör en punkare utan gitarr?
En exhibitionist utan burlesknummer?
Hopp i pölen. Stänk, splash och vått.
Nästa pöl. Butch Cassidy på rygg utan tröja.
Sundance håller jackan och hejar på.
Stänk, spash och kallt.
Jag är fem år gammal.
JAG ÄR KUNG I PLYMOUTH!!
Staden är målad i grått, men jag är en tub röd färg som ejakulerar över hustaken.
Och skorna kostade ändå bara fem pund.
På vägen hem går vi förbi en gammal dam med hund. Hon är jag om 60 år. Hon ler mot mig. För 60 år sedan badade hon också i en lerpöl.

Dagens outfit.

 I am Butch Cassidy. Hear me roar.