Det var en gång en pojke som hette Julian.
Julian hade en dröm. En dröm om det fria ordet, och strävan efter att rapportera sanningen. Han gjorde drömmen till verklighet och beundrades av en hel vänster-värld. Julian blev mer en än person. Hans verksamhet blev ett fenomen, det blev kult. Med sådan framgång kommer status. Med status kommer storhet. Med storhet kommer storhetsvansinnet.
Gudskomplexet.
Man är värd något, förtjänar allt, kan göra vad man vill och komma undan med det.
Känslan av att vara Superman.
Jag uppskattar Julian Assanges arbete lika mycket som någon annan. Och jag vet inte om han är skyldig eller ej. Ingenting är ännu klart. Men jag tänker inte hålla honom om ryggen bara för att han är en av oss. Om vi inte vågar utreda vår egna är vi inte ett dugg bättre än poliskåren eller regeringen.
Assange säger att han befann sig i "a hornet's nest of revolutionary feminism", det vill säga Sverige. Vad han menar med det förstår jag inte riktigt. Det som betraktas som sexuella trakasserier i Sverige betraktas som helt ok på andra platser? Eller att kvinnor i Sverige törs anmäla när andra inte gör det? Eller Julian menar kanske att Sverige är fullt av kvinnor som bara letar efter anledningar att förgöra mäktiga män?
Tanken på att han kan vara skyldig är inte angenäm. Men det skulle inte förvåna mig. Och jag blir förbannad på människor som ursäktar övergrepp med att snubben bara är ett offer för "the honeytrap".
Skyldig eller ej, saken ska utredas.
Även Superman har sina svagheter.
Kryptonite Pussy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar