Jag gillar inte order "perversion", men då vårt språk ännu inte uppfunnit ett mindre dömande ord för sexuella avvikelser så kommer jag att använda mig av det idag.
När jag var liten, kanske åtta, så gick Bert på TV för första gången. Jag var då hooplöst förälskad i Berts bästa kompis Åke som skulle föreställa 12 år. Jag skulle nog vilja påstå att Åke var en av mina första stora TV-kärlekar. När jag nu har sett Bert på nytt (Karolina's hårddisk är ett paradis av TV-serier) så gjorde jag upptäckten att jag fortfarande kände mig attraherad av Åke. Frågan lyder; är detta OK?
I verkligheten så är Oliver Loftén, som spelade Åke, sju år äldre än jag, och när Bert spelades in var han 15. Men faktum kvarstår ändå att jag nu, 24 år gammal, kan känna pirret i magen över ett gossebarn som ska föreställa 12. Inte så att jag ens skulle tänka tanken att vilja ligga med honom, men ändå; ett pirr .
Har Åke plötsligt blivit Nabokovs Lolita till min Humbert Humbert? Vilket osökt leder mig till nästa frågeställning; är detta en perversion? Eller är det enbart konsekvensen av nostalgi? Ett reflexivt sinnesminne - stimuli, respons - som ligger utom min kontroll?
Nu inser ju jag att detta inlägg läses av en begränsad skara, bestående av mor min, familjen på Trematon Terrace, Siobhan (som översätter med Google Translate) och kanske nån hemma i Sverige. Jag förväntar mig inte att någon ska svara eller känna igen sig, och jag hoppas innerligt att ingen misstänker mig för pedofili. Tänkte bara att frågan kunde vara av intresse.
Eftersom ingen kommenterat eller svarat antar jag att ingen känner igen sig.... däremot när jag är klar med detta inlägget så kommer det bli 1 kommentar... av...MIG! och vad säger det egentligen...?
SvaraRaderaÅH JAG KÄNNER ALLT IGEN MIG! Har bara lyckats missa detta inlägg. Jag och Sofie (eller okej, jag) grät som barn när vi trodde att han dött för några år sen. Det visade sig att det var ett ogrundat rykte, som tur var. Han var med i någon film som vi såg i skolan i typ mellanstadiet,jag vet inte vad den hette eller handlade om, men han sprang runt ensam i en övergiven sjukhuskatakomb och allt var mörkt och läskigt. Jag är åtminstone nästan helt säker på att det var en film, det kan förstås varit en dröm.
SvaraRaderaDessutom frågade jag en klasskamrat senast idag om det var okej att vara kär i en tolvåring - åh, lilla, lilla kille som spelade Billy i Billy Elliot.
Fast jag har ju alltid gillar pojkar. Du gillar gubbar.