Tanken var att jag skulle plugga. Tanken brukar vara så. Men igår var jag allt för seg efter fredagnattens bestyr så jag lyckades sova bort halva dagen. När jag väl vaknat tog det ytterligare ett par timmar för mig att komma upp ur sängen. Klockan hade hunnit bli fem innan jag tog mig i kragen. Vädret var allt för fint för att gå om intet.
Med kurslitteratur nerknölad i väskan traskade jag till Barbican, där jag hade klubbat kvällen innan. Jag satte mig på Blues Bar's uteservering med en kaffe och ett tappert försök till att plugga. Det blev mest att jag tittade på människor och antecknade nonsens. Vid bordet bredvid mig satt ett gäng medelålders snubbar och en brud. Vi började samtala över borden, inte om nåt särskilt, bara kallprat. När solen försvunnit bakom hustaken blev det för kallt för att sitta ute. Sällskapet, som redan hade varit ute och festat i tre dagar i sträck, skulle flytta vidare till nästa krog och frågade om jag ville hänga med. Då jag fortfarande var lite bakis och behövde plugga, och dessutom har en tråkig svensk mentalitet när det gäller främmande folk, tackade jag nej.
Satt kvar på Blues Bar ett tag och förbannade mig själv för att jag är så tråkig och o-punk. Jag bestämde mig för att ändra på det. Kanaliserade Butch Cassidy, Dean Moriarty och Ronja Rövardotter, och tänkte; varför inte? Jag tjatar ju alltid om att jag vill träffa nytt folk. Och det kunde vara kul att umgås med lite människor som inte är 20-åriga studenter på min kurs. Så jag traskade bort till Weatherspoons där sällskapet hängde och joinade dom. Tänkte att nu skulle jag få umgås med riktiga, exotiska vuxna; sådana som har bil, barn och jobb. Det visade sig att skillnaden mellan de vuxna och studenterna på min kurs inte var så stor som jag trodde, trots bil, barn och jobb. Jag var glad ändå. Fick en drink i handen, den första av många.
Och det var början på vad som skulle utvecklas till en episk Plymouthnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar