Marina Abramovic är en av världens mest kända performancekontnärer. Hon gjorde nyligen ett performance på MOMA i New York som var tre månader långt, och nu är hon i England där hon gett två föreläsningar (de enda gon ger). Den ena var på Tate Modern i London. Den andra var på Plymouth University. Vi fick se henne igår, och det var faktiskt ganska mäktigt. Det var en av de där upplevelserna då jag tvingas konfrontera och utmana mina åsikter om vad som är konst. Jag uppskattar hennes performance, antagligen för att jag aldrig hade kunnat göra något liknande själv. Mycket av det är helt extremt galet, men det behövs människor som vågar skaka om och tänja på gränserna för vad som är acceptabelt och friskt beteende. Jag respekterar hennes förakt för teaterns falskhet, även om jag inte alltid förstår det. Det som provocerar mig mest med henne - antagligen för att jag avundas det - är att hon tar sig själv på största möjliga allvar. Det är inte ofta man ser en människa med modet att brinna så helhjärtat. Och det är fascinerande!
Kolla in: http://www.guardian.co.uk/artanddesign/2010/oct/03/interview-marina-abramovic-performance-artist
Efter föreläsningen gick vi till en ungersk pub/restaurang (som spelade hits från början av 2000 - väldigt ungerskt). Vi fick intrycket av att det inte gick så bra för den då vi var de enda där som åt och det var ändå fredagkväll. Men langosen var goda och servitören var en riktig präla så vi dricksade mycket mer än vad vi behövde och lovade att komma tillbaka.
Plymouth är en underlig stad. Här finns inte en enda indieklubb, men däremot var det igår ett event som hette "Vampire rock" - i princip covers på rocklåtar från 80-talet framförda med huggtänder. Det finns också ett tributeband vars specialitet är att "recreate the magic of Take That". Inte ens Take That kan återskapa magin av Take That. Kanske för att det inte fanns något magi in the first place.
Två dagar kvar. Sen blir jag 24.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar