Sinnesminne

En smak av Göteborg. Nej, en känsla av Göteborg.

Känslan av ölen på andra lång och den kissignödiga promenaden genom stan till stället vi ska dansa på. Nef? Styrbord barbord? Puservik? Eller kanske till och med Sticky Fingers?

Låten jag låtsas hata, och som jag kanske faktiskt hatar när den spelas på radio, men som jag ändå dansar till. Och kanske sjunger med till. Vännerna som dansar bredvid, och vännerna som inte ville dansa men som sitter vid ett bord där jag slår sig ned och pratar högt för att höras om saker som ingen minns dagen efter. Tripparna till toaletterna där tjejerna bättrar på sitt smink. Jag har inget smink med mig att bättra på med så det får vara vad det är.

Klockan som blir en halvtimme innan stängning, så vi går för att inte hamna i kö till garderoben. Den svalkande kylan utanför klubben där människor skrattar, röker, sjunger, hånglar, spyr, bråkar och väntar på taxi. Vi går på jakt efter mat som vi äter medan vi går hemåt för att spårvagnen inte kommer förrän om tjugosex minuter så vi kan lika gärna gå till nästa hållplats och nästa hållplats och nästa hållplats. Grönsakstorget blir till Vasaplatsen som blir till Kapell.

Spårvagnen kommer. Jag åker hem. Nöjd. Glad. Sällan uppgiven.

Å, Göteborg! Mitt hjärtas land.

Ja. Jag tog snusen. Det gjorde jag.