Det känns hela tiden som att man är påväg. Vardagen, dagarna, är bara steg i riktning mot något annat. Som att hela sommaren var en väntan på England. Och när vi kom till London i början av september så var det en längtan efter vardagen i Plymouth. Och nu är jag här.
Vi har fått en vardag; en vardag som jag är väldigt nöjd med. Vi har ungefär halva vistelsen kvar, och tiden börjar gå fort. Hemlängtan känner jag inte av lika mycket, då jag börjar bli bekväm i Plymouth, men idag började jag ändå tänka på hur det kommer vara att komma hem.
Å ena sidan längtar jag tillbaka till Göteborg, men samtidigt vet jag inte vad för slags Göteborg det är jag kommer hem till. När jag åkte därifrån såg det ut på ett visst sätt. Jag hade en umgängeskrets, en sysselsättning, ett jobb, en relation. Inget av det är sig riktigt likt längre. Jobbet har jag inte, Bataljonens hjärta pumpar utan att jag ger det hjärtmassage, relationen tog slut, och umgängeskretsen är ganska splittrad. Orkanen Glenn blåste plötsligt igenom livet och skakade om verkligheten så som man hittills kännt till den. Kvar finns fragment - visserligen underbara fragment - men inget är sig ändå likt. Jag ser inte det som något nödvändigtvis negativt. Det är bra med förändring. Men det är fortfarande ovisst. Jag var liksom inte beredd på Glenn. Eller, jag visste kanske att han var påväg, men jag hade inte byggt ett skyddsrum.
Men å andra sidan; jag ville kanske inte ha ett skyddsrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar